Det har skrivits flera hundra böcker om mordet på Olof Palme, men jag har inte läst en enda av dem. Det kommer troligen att skrivas en ansenlig mängd böcker också om Corona-pandemin. Nu utkommer det som rimligen är den första av dessa, skriven av Johan Anderberg. Flocken summerar det första året med viruset, och rör sig kronologiskt genom hela 2020, för att undersöka hur Sverige kom att välja en avvikande form av restriktioner jämfört med resten av världen.
Detta vägval har gett utsökta tillfällen att beskåda hur polarisering verkar. Ungefär varje dag har någon skrivit en tvärsäker krönika eller debattartikel som i hårda ordalag fördömer det svenska förhållningssättet som alltför milt, samtidigt som de med dåligt sinne för ironi poängterar att deras kritik tystas ned. Anderbergs bok borde vara ett tillskott till denna debatt, genom sitt lugna och metodiska tilltal, och ambitiösa genomgång av källmaterialet.
Anderberg har sinne för dramatik, och lånar fiktionens berättarteknik när han ger inblickar i möten, telefonsamtal, cykelfärder (det cyklas en hel del i Stockholm, med och utan hjälm på skallen). Föga förvånande ska boken filmatiseras: här finns ju stoffet till en dramatisk berättelse med skurkar och hjältar … Fast, egentligen är karaktärerna – de inblandade individerna – mer någonstans på mitten av en ytterst grå skala.
Namnen har gjorts bekanta under året: Anders Tegnell, Johan Giesecke, Fredrik Elgh, Tom Britton, Johan Carlsson, Jan Albert, Björn Olsen, Joacim Rocklöv. Idel män, även om några få kvinnor äntrar scenen i femte akten, såsom Annika Linde och Kerstin Hessius. Skurkar och hjältar är missvisande, även om tonläget stundtals varit högt i debatten. I korthet: alla har gjort misstag. Virusets effekt har både över- och underskattats. Det har betett sig på ett mer oförutsägbart sätt än andra virus.
Med historiska tillbakablickar visar Anderberg pragmatismens nödvändighet. Han skriver om smittkopporna, om pesten, om de första primitiva vaccinationsförsöken. Han skriver om bakteriologi, moskitoteoremet, om antikroppar. Det blir också en exposé över de zoonoestiska sjukdomarna. De sjukdomar vi kommer att dra på oss i framtiden är orsakade av oss själva, när de överförs från djur till människor. Vi har tagit oss in på platser där vi inte hörde hemma, och nu får vi betala priset.
De nedstängningar som land efter land införde är det egentliga flockbeteendet, där Tegnell framstod som tjurskallen när andra länders makthavare skyndade sig att stänga ned sina samhällen, ofta i strid mot vetenskapsmännen. Restriktionerna saknar motstycke, och har blivit ett socialt experiment vars följder vi lär betrakta inom kommande årtionden. Argumenten att de fungerar har också under årets lopp försvagats, i takt med att Sveriges höga dödssiffror i inledningsskedet har dämpats i relation till andra europeiska länder. Anderbergs slutsats är att Sverige valde en helt annan väg som i slutändan uppnådde ungefär liknande resultat, fast utan lika hårda inskränkningar i privatlivet.
Med hjälp av sociologins term diffusion förklarar Anderberg denna kapplöpning mellan vetenskap och galenskap. Diffusion är när man gör det andra gör, helt enkelt att lyda principen att majoriteten – i full kontrast mot Ibsens kända utsaga – alltid har rätt. Om fullständig nedstängning av samhället är fel, varför gör i så fall alla andra länder fel? Så löd ett av argumenten mot Sveriges avvaktande inställning. Vi har ännu inte sett något facit, och att räkna dödstal är bara en parameter att beakta: dessutom räknar länder olika när de bedömer dödsfallens relation till covid-19, om de dött av covid-19 eller dött efter att ha haft covid-19. Avseende överdödlighet visar Anderberg att 2020 dog 98000 svenskar, ett värre år än 2019, med drygt 7000 fler döda totalt. Men året 1993 dog – med betydligt mindre befolkning – nästan lika många som 2020, så ur det avseendet var 1993 ett värre år.
Ett lite störande drag i Anderbergs prosa är den raljanta och käcka tonen, med tanke på det allvarliga ämnet. Det är en slags flåshurtig poddprosa som lämpar sig illa för att behandla en dödlig sjukdom. Och de cliffhangers som portioneras ut i snart sagt varje kapitel må vara en effektiv trop, men livet är ingen Alistair MacLean-roman.
Ändå, utan att egentligen erbjuda så många nyheter, blir det en välkommen påminnelse och en summering som fyller sitt syfte. Det är en ärlig och rättfram bok, som kanske kunde ha sagt något mer om de kontroversiella munskydden, och om varför de övriga skandinaviska länderna klarade sig så bra – och då menar jag inte i relation till Sverige, utan i relation till övriga Europa. För sanningen är ju att Sverige, som under hela året har dömts ut som cyniska mördare, inte har drabbats hårdare än länder som infört hårdare nedstängningar.
Vi stängde inte grundskolorna, för vi valde barnen framför de äldre. Eller som Johan Giesecke tillåts förklara på slutet, att hans liv – 71 år gammal – inte betydde lika mycket som hans barnbarns liv, eller alla barnbarns. Cyniskt eller mänskligt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar