Den anländer i en
plastficka, vars forna användningsområde nog var att förvara cd-skivor, i
synnerhet de självbrända Napster-filerna från nedladdningens barndom. Själva
boken är svart, kvadratisk i samma format som just ett cd-häfte. Den är
numrerad 33, en raritet som endast kommer i 101 exemplar.
Det är alltså
Treackordsdikter jag talar om, Thomas C Erikssons lilla diktsamling, vars tio
dikter (låtar) föregås av ett intro och fyra mini-essäer som samlar intryck
från konsertscener från främst tidigt 80-tal. Här finns Bowie representerad,
precis som hos Michael Strunge med ”The Speed of Life”, och här finns Nico,
Patti Smith och – fast, vänta nu, jag hade ju lovat mig själv att inte rada upp
alla referenserna …
Bowiedikten lyder: ”Hastigheten
/ EttNollTvå / & tanken full / & motorn viskar / kör med mig vart du
vill / ingen väg är för lång / ingen väg är för svår / spinner som en spinnrock
/ spinn & dröm / Livet rör sig / fortare än ljuset”.
Det här är en
kuriös bok, svår att förhålla sig till. Musiken som hela tiden kör igång i mitt
läsande tillhör postpunk, och det är klart nostalgiskt: visst finns det
onekliga kvaliteter i den musik som (an)spelas, men det riskerar också att bli
ett vältrande i forna tiders klanger.
Formatet tillåter
inte heller att idéerna tas till vara, åtminstone inte i de tio korta låtarna
(dikterna). I stället finns det anledning att återbesöka de något längre fyra
inledande texterna, som mindre är dikter och alltså mer något av essäer. Där
finns närvaro, och en klart rimlig förklaring till den är musikgenrens
återstående kvaliteter. Med hjälp av en kollageteknik ljuder rader från
sångerna, och de bryts mot nutida intryck. Det är en tillbakablick, och som
sådana oundvikligen blir, fylld av en sentimentalitet som är lite klibbig. Men
trots det: också en fixering vid ett ögonblick som inte bara hade ett värde då,
utan att det skapades något bestående.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar