Säg att du ställs inför alternativet att tillhöra en klubb där de mest prominenta medlemmarna heter Björn Ulvaeus, Martin Hägglund och Christer Sturmark. Hur roligt verkar de ha, ateisterna i klubben ”humanisterna”? Hellre väljer jag då den klubb som uppmuntrar och tillvaratar andliga upplevelser, och som bekräftar att tillvaron består av upplevelser av transcendentalt slag.
Den brittiske filosofen Simon Critchley, känd för att på sant eklektiskt maner växla ämnen mellan självmord, David Bowie, fotboll och den grekiska tragedin, har skrivit boken On Mysticism, som utgör en kulturhistoria över religiös extas och just dessa transcendentala ögonblick – det vill säga, stunder som genomfars av upphöjning, en slags genomströmning av intensiv förtrollning. Critchleys inbjudan är mycket tilltalande: ”My question to the reader in this book is simple: Wouldn’t you like to have a taste of this intensity?”
Varför frivilligt neka sig själv denna upplevelse, alltså. Medan Sverige är snabba på att upprätta vattentäta skott mellan olika discipliner är Critchley inte rädd för att blanda högt och lågt. Därför skriver han om högkultur – Anne Carson, Friedrich Nietzsche, Simon Weil, Martin Heidegger, Flannery O’Connor, T.S. Eliot, med flera – men också om populärkulturella figurer som Nick Cave. Det är faktiskt musiken som blir den yttersta metoden för att nå fram till de extatiska ögonblicken. Det är svårt att bestrida honom: samtidigt som jag börjar läsa hans bok släpps Anna von Hausswolffs nya skiva ”Iconoclasts”, och säg en svensk artist som har varit lika angelägen om att ge sina lyssnare en genväg till en intensivt andlig upplevelse.
Critchley menar att vi behöver dessa stunder, eftersom livet är så ledsamt. Hur var det Kate Bush sjöng? ”Life is sad, and so is love”, på skivan ”The Red Shoes” från 1993. Men är då extasen reducerad till flyktväg? Nja. Däremot tjänar vi på att söka tillfällen att överskrida det egna jagets behov och begränsningar. Vi måste lära oss att inse att vi är mer än materia.
Som ryggrad för boken figurerar några helgon med erfarenhet av extas. Critchley gör Julian av Norwich från medeltiden till verkets huvudperson (tips: läs Judith Kiros strålande diktsamling Det röda är det gränslösa, som också gör henne till huvudperson). I ett längre kapitel om henne – hon som brukar kallas Englands första kvinnliga författare – berättas om hennes skrivande som performativt: ”Julian’s is a book of experience which does not simply describe events, it transfigures them. Mystical writing does not reflect experience, it produces experience.” Det performativa ingår också i de sju adverb som får förklara den religiösa mystikens extas: ”indirekt, självbiografiskt, vardagsspråkligt, performativt, praktiskt, erotiskt, asketiskt.”
Återigen: nog är det mer lockande att känna dragningen till den här klubben än till ateismens förnekelser? Så här livfullt blir då den religiösa erfarenheten gestaltad av Julian av Norwich: ”This vision was living and vivid and hideous and fearful and sweet and lovely.” Helt ljuvligt, med andra ord, men som sagt också skrämmande (det sublima som en estetisk kategori uppfanns med andra ord inte av Edmund Burke på 1700-talet).
Andra kapitel handlar om Anne Carson, T.S. Eliot och Annie Dillard. Speciellt om Dillard skriver Critchley engagerat och vackert, om skrivandet som något fundamentalt nödvändigt: ”one cannot do this after skiiing or on the way home from the bank. It is all or nothing”. Ja, det är så valet ser ut, att det inte är något val, inte får vara något val. Dillard lär oss också vad det innebär att leva: det handlar inte om att förstå världen, utan om att bli vägledd, och om att ge efter för något större. Det som vi kan kalla ”Gud” eller något annat. Det är ett resonemang som delvis bygger på Simone Weils svårkategoriserade begrepp ”avskapelse”.
Jag kanske inte delar riktigt alla Critchleys oortodoxa slutsatser. Att säga att det är lättast att förstå Hegels filosof när man är full låter otillförlitligt, och ”It is impossible to be an atheist when listening to the music that one love” är bara en meningslös provokation. Det finns vid sidan av dem många saker här att beakta. Att säga att Iggy Pop var en mycket snyggare version av Schopenhauer är obetalbart kul. Han turnerar också Harold Blooms berömda utsaga om ”the anxiety of influence” till ”the ecstasy of influence. Historier om religiösa transcendentala upplevelser liknar varandra av en anledning. Välmåendet och lidandet måste balanseras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.