Det oföreställbaras vinge, Göran Sonnevi, Bonniers

 

Häromveckan lanserade Expressens kritiker Ulf Olsson en radikal idé: böcker skulle vara bättre om man reducerade dem till första och sista meningen. Det var ett förslag som var lika tramsigt som det var roligt (allt genuint roligt bär spår av tramset), men framför allt har han en poäng. I synnerhet poesin förtjänar läsarens totala uppmärksamhet åt första och sista raden.

Om man tillämpar Olssons idé på Göran Sonnevis poesi, vad blir resultatet då? Hans förra bok, Där allt är kontrapunkt tid: ”Den svaga doften / av rosen […] Vi andas tillsammans”. Och innan den, För vem talar jag framtidens språk: ”Grå vår skogen av tecken susar […] Det antingen finns där / eller finns där inte”. På något sätt summerar dessa kortdikter ett helt författarskap. Nu utkommer han med en ny bok, Det oföreställbaras vinge, men eftersom dess första rad innehåller titeln tillåter jag mig en drastisk revidering av Olssson-metoden, och inleder med den första raden i debuten, Outfört från 1961, och kopplar ihop med den sista raden i hans allra senaste bok: ”Nästan ingenting – […] Var finns din skugga”.

Sådant vackert trams! Det fragmentariska ingår sedan länge – sedan debuten – i Sonnevis poetik. Det är ett skrivande som växlar mellan de korta avbrutna satserna och de långa dagboksliknande sjoken, med en och annan oortodox sonett däremellan. Sa jag dagbok? Ja, i den debatt som förts under senare år – ”finns det för många konstnärsdagböcker?” / ”får man använda ordet ’fitta’ om en kritiker?” / ”är det privata anteckningar eller konst?” / ”bedöms manliga och kvinnliga dagboksskribenter efter olika måttstockar” – har Sonnevis namn lyst med sin frånvaro.

Vilket kanske är lika bra. Men den som har följt hans skrivande sedan en viss tid märker att de innehåller noteringar som till förvirring liknar de böcker som utgetts av till exempel Ulf Lundell. Så kan Sonnevi skriva: ”Jag går ner till Viksjö centrum För att / klippa mig, inför min åttiofemte födelsedag / Ser efter tornsvalorna däröver, färre detta år”. Här löper dateringarna från 11 augusti 2023 fram till 12 juni 2025, men som vanligt är tiden också cirkulär, med nedslag 1958, 1959, 1973, 1978, 1982, 1987, 1995, 1999, 2006, 2009 …

Kritikern Jan Olov Ullén begravs, vänner begravs; i takt med att diktjaget åldras försvinner omvärlden. Hans älskade hustru finns vid hans sida, men liksom i ett par av de tidigare böckerna finns en dödsmedvetenhet som kan få en att tänka på vad Döden säger till Antonius Block i Det sjunde inseglet: ”Jag har redan länge gått vid din sida”. Sonnevi skriver sitt rekviem med jämnmod, och han förnekar inte det slut som väntar oss alla:

Jag ber

Min kropps alla celler

min kropps förbindelser

ber

Också smärtbönen! Hjärtats

bön I sin glädje

Jag talar också med den mörka glädjen

Jag bjuder motstånd

Det är en del av bönen

En del av tystnaden

Den här andliga aspekten har kanske tidigare varit mer undanskymd i Sonnevis skrivande. I sanningens namn är det dagspolitiken och de nu aktuella krigen i Ukraina och i Gaza som upptar det överlägset största utrymmet. Det mänskliga lidandet hör inte till det han kallar det oföreställbara. Och den världen han och vi befinner oss i nu är alltmer avskyvärd. Musiken samspelar med monstret. Många gånger ställer dikten frågor som besvaras med ett emfatiskt ”Nej!”

I sina bästa stunder förmår Sonnevi fortfarande skriva majestätisk dikt som blåser bort alla ens invändningar: ”En gång gick jag till gränsen / Alla trösklarna / bara försvann Jag har kanske aldrig / kommit tillbaka”. Det är kanske inte alltid jag är helt ense med hans slutsatser, eller ens förstår vad han vill åstadkomma. En del fraser låter vackrare än de är: ”I det omöjliga / finns förlåtelsen av nåd”. Han laborerar gärna med negationer och tillbakavisanden – titta bara på några av hans boktitlar, där förstås Det oföreställbaras vinge bildar ett krön: Outfört, Det oavslutade språket, Det omöjliga, Dikter utan ordning, Oavslutade dikter, Bok utan namn, Det osynliga motstyckets bok … I sin nya bok talar han gärna om det versalt inledda ”Intet”, och om frånvaro och mörker.

Hans översättare till engelska, Rika Lesser, har berättat att hon inte var särdeles imponerad när hon läste Sonnevi för första gången. Det var först när hon hörde honom högläsa dikterna som hon fastnade för dem. Det är en erfarenhet jag delar: jag tyckte inte alls om de 80-talsböcker jag läste i min ungdom, tills jag hörde honom läsa ur Trädet (1991) i radion. Alltså: wow, vilken uppläsning! I några partier här låter det som att han korsbefruktar Paul Celan med Lars Norén: ”Också intets / ros sårar”.

Visst kan man leka också med Sonnevis dikter och hitta oanade kopplingar genom att snabbläsa första och sista raden. Vad det avslöjar – om inget annat – är hur han alltid skrivit en pågående dikt. Han är en av de mest beroendeframkallande svenska poeterna – en ny bok av honom får mig alltid att rensa undan allt annat i min TBR-lista. Det fanns en tid när hans böcker regelbundet kom ut i billiga pocketutgåvor – sedan en tid ser det inte längre ut så, vilket förstås säger något om kulturell förflackning.