Av måneskinn gror det ingenting, Torborg Nedreaas, Aschehoug

 

Kan du på rak arm nämna en svensk roman från 1947 som klarat – ursäkta klyschan – tidens tand? Skulle inte tro det. Däremot utkom i Norge en roman som inte kan kallas annat än ett mästerverk. Det rör sig om Torborg Nedreaas Av måneskinn gror det ingenting, som jag hittade i Oslo nyligen, och införskaffade på vinst och förlust. Sedan den gavs ut har den utkommit i minst fyra upplagor - den jag hittade kom i fjol.

Den desperata tonen i inledningen fångar mig direkt: ”Jag går och leter etter et menneske. I tretten dager har jeg lett etter dette mennesket nå. Jag har krysset byen i alle rettningar. I alla hotellvestibyler har jeg vært, og sittet og speidet.” Det är en inledning som direkt får mig att tänka på Elizabeth Smarts mästerliga Vid Grand Central Station där satt jag och grät: ”Jag står vid ett gathörn i Monterey och väntar på att bussen ska komma, och alla min viljas muskler håller fast min fruktan för att stå inför det ögonblick som jag åstundar mest av allt. Förväntningarna och sommareftermiddagen gör mina läppar torra och jag gör dem redo var tionde minut under de fem timmar som jag får vänta.”

De här två romanerna speglar varandra: Smart gav ut sin bara två år före Nedreaas. Båda skildrar desperation och åtrå på ett sätt som inte riktigt går att hitta hos någon svensk författare, möjligen med undantag för Rut Hillarp. Vad svenska läsare vill ha för tillfället verkar vara romantasy, som Ellinor Skagegård skrev om i SvD förra veckan, alltså fantasy smut (sex mellan bräckliga kvinnor och vampyrer, alver och jättar). Torborg Nedreaas roman från 1947 har betydligt mer att göra med verkligheten. Det enda otidsenliga för oss torde vara att kvinnan har nikotingula fingrar.

Mötet är slumpartat. En man tar med sig en mystisk kvinna hem, och väl där är hon först talträngd, men berättar sedan sin historia, medan hon dricker en smula vin och röker en stor mängd cigaretter. Sedan försvinner hon från lägenheten – därav inledningen. Mannen blir en ställföreträdande läsare, som lyssnar på hennes livshistoria, med korta inflikande kommentarer. Det hör till det snillrika med Nedreaas komposition, att hon ger kvinnan ordet – mannen avbryter inte, utan reduceras till passiv lyssnare. På 40-talet bör det ha varit något oerhört. Hon skriver också om avstånden mellan det vi känner och det vi visar.

Kvinnan är originell, vass och svartsynt: ”En menneskesjel er en ting, som bare har betydning for den som selv har en sjel. En stor del av menneskeheten har ingen.” Hon ger sin nya bekantskap ett val: antingen får du min kropp, eller min själ. Mannen traktar ovanligt nog inte efter hennes kropp (som hon lakoniskt förklarar vara vackrare än själen), och därmed kan berättelsen börja med ett uppskruvat känsloläge som bibehålls genom hela romanen. Det är utropstecken och kategoriska ställningstaganden om vartannat.

Den historia kvinnan berättar har sin bäring i faktiska förhållanden. När hon är sjutton förälskar hon sig i en äldre man, och de får fem dagar och nätter tillsammans: fem dygn utan skugga. Möjligen handlar det mer om besatthet än om begär, om nu någon skillnad finns. Hela tiden är ångesten i närheten, i sällskap med rädslan och kylan. Nedreaas samtid var fientlig mot lusten, och det finns ingen anledning att hävda att vår tid är bättre. Hon skildrar det som på tidens språk kallades synd och otukt. För ja, här sätter äktenskapet inga gränser för kvinnan och mannen, utan Nedreaas visar hur det som rättfärdigas inom det sanktionerade äktenskapet fördöms utanför det. Och vad är det då för begär som Nedreaas frammanar? Jo, det Sara Stridsberg några gånger i sina romaner kallar för ”kolsyra i blodet” blir hos henne att upptäcka hur ens inre fylls av stjärnor.

Kvinnan i romanen söker skönhetsupplevelser, något som kan förhöja den trista tillvaron. Men skönhet kan bara bedöva det som gör ont, inte hjälpa i längden, och vad ska en göra om kärleken är obesvarad, som den är för kvinnan? Inte heller vill hon upprepa föräldrarnas kärlekslösa äktenskap, som summeras i tre ord: ”hverdagens trivielle snikmyrderi”. Somliga skyr det vi längtar efter, och den som kastar sig mot det riskerar att krossas. Romanens titel, på svenska ungefär ”Av månsken gror ingenting”, härleds från något en av männen i romanen yttrar och som sedan blir ett ledmotiv för kvinnan, som påstår att medan vi längtar efter solen men känner oss säkrare i månskenet. En kvinna dör tre gånger, hävdar hon: först dräps glädjen, sedan dräps människan (själen?), och till sist dräps kroppen.

Torborg Nedreaas cyniska tonläge kan i någon mån få en att erinra sig Hjalmar Söderberg. Jag kan inte bestämma mig för vem av dem som har skrivit vad om jag ställer dessa textställen mot varandra (jag har för enkelhetens skull översatt från norskan). För det här är två stilar som går in i varandra och möts. Först den ena:

Månen är liderlig och lysten, säger en poet. En annan försöker lägga in en etiskt-religiös tendens i månstrålarna och liknar dem vid trådar, som av kära avlidna spinnas till ett nät att fånga en vilsekommen själ i … Månen är för ungdomen ett löfte om allt det oerhörda som väntar, för den äldre ett vårdtecken över att löftet sveks, en erinran om allt som brast och gick sönder … Och vad är månskenet? Solsken i andra hand. Försvagat, förfalskat.  

Sedan den andra:

Men det är ju inte hans fel att jag är förälskad i honom. Han är alla de krafter som jag har förslösat i mitt liv. För det är det som gör att människorna ljuger på det här viset, att de bara låter världen ta sina krokiga vägar och leva i sitt eget månsken utan att kunna förstå det, för att de inte vill förstå det: att månskenet bara är en kall reflektion av solskenet.

En sak som gjorde mig nyfiken på den här romanen var att jag hittade den bland de nyutgivna böckerna i Penguins serie med klassiker (Nothing Grows By Moonlight). Få svenska romaner har hittat dit: Karin Boyes Kallocain tror jag är ett undantag. Medan jag läste fick jag också veta att den i januari nästa år kommer på svenska, översatt av Cilla Naumann (det finns en tidigare översättning från 1948, signerad Ingrid Påhlman). Eftersom så många svenska läsare är rädda för att läsa på de skandinaviska språken är det glädjande, för det här är definitivt en av de bästa norska romaner jag har läst.