Romanen Stargate gav häromåret Ingvild H. Rishøi många nya läsare, men i hemlandet Norge är hon sedan länge en etablerad novellförfattare, med tre oerhört gedigna samlingar bakom sig. Historien om Fru Berg är den andra att översättas till svenska, och innehåller fem tillfällen att ytterligare uppmärksamma allt det som utgör den unika rösten hos denna vidunderliga författare.
Styrkan ligger onekligen i personporträtten. Gång efter gång etablerar Rishøi en kontakt med det utsatta barnet. När hon i en av novellerna, ”The life and death of Janis Joplin”, skildrar en ung vuxen är huvudpersonen ändå ett slags barn, hon som liknar Janis Joplin och lever i en fantasivärld. En värld som åsamkar en hel del skadeverkan, för det ska genast inskärpas: i de här novellerna går ingen säker från katastrofen.
Barnen lever i närheten av dessa farliga omständigheter. De befinner sig också i otydliga underlägen, där de registrerar en verklighet som bär det opålitligas märke. Vuxna går inte att lita på, och när som helst kan katastrofen inträffa. Inte för att Rishøi använder starka ord för att förmedla dessa skiften från trygghet till otrygghet – mer är det frågan om att verkligheten glider iväg. Det som sker är att ordet ”annorlunda” oanmält infinner sig för att göra världen osäker.
Barnen förstår både för mycket och för lite, och Rishøis skicklighet som författare visar sig i att hon låter dem vistas i denna ovissa öppenhet utan att hon lägger till rätta. Detaljer används för att lura in oss i den konkreta verkligheten, och hon utnyttjar ett bildspråk som betonar uppgivenhet inför de förändringar vi ställs inför. Även om mycket kan sägas om den hantverksmässiga skickligheten – det rör sig verkligen om oklanderliga noveller, alla fem – är det förmågan att gestalta känslor som är Rishøis största insats.
Det farliga med känslor är att de så lätt går över i sentimentalitet. Rishøis modiga sätt att lösa det är att skriva så nära kitsch det bara går. Så gjorde hon i den socialrealistiska novellen ”Vi kan inte hjälpa alla” från förra samlingen på svenska, Vinternoveller, och så även i den avslutande längre novellen här, ”Mina flickor”. Medan mamman går djupare in i en förlossningsdepression träffar mannen, Daniel, en annan kvinna och börjar flirta med henne. Men det han också flirtar med, förstår vi, är katastrofen. Novellen blir en nagelbitare, där de små gesterna gör desto större och starkare avtryck. Han utför en kedja av allt värre beslut, liksom för att bevisa att den som förälskar sig blir av med hela sitt omdöme.
Rishøi gör ändå Daniel till något mer än en karikatyr av någon som tappar huvudet. Han söker inte efter förlåtelse, men inte heller är han omedveten om sitt misstag. Rishøi skapar karaktärer som inte är ofelbara, och inte är de onda heller. De begår misstag, visst, men inte för att de egentligen är ute efter att skada. Den lärdom vi kan ta med oss finns i deras begränsade kännedom om de egna bevekelsegrunderna. Borde de ha vetat bättre, för att ha avstyrt katastroferna? Lätt att säga i efterhand, men svårt i stundens hetta. Det är svårt att avfärda novellernas sensmoral, att vi styrs mer av känslor än förnuft.
Sjukdom och nöd är ofta vad som igångsätter händelseförloppet. Även om Rishøi inte skriver i en uttalad kristen tradition finns nåden implicit närvarande i berättelsernas struktur, och visar sig i den ständigt pågående men aldrig utskrivna dialogen mellan försoning och fördömelse. De djupt mänskliga novellerna visar vad som är essensen i att vara människa: vi begår misstag och tar fel beslut, men försoning är inget du ska söka hos andra, bara hos dig själv. Det vill säga: aktivt blir ingen dömd, men händelseförloppet kan utföra bestraffningarna.
Rishøis sympatier ligger alltid hos barnen. De vuxna försöker nog, men deras bästa visar sig oftast inte vara tillräckligt. Novellerna leder fram till hårda slutsatser, men så ska väl också världen uppfattas när lyckan glider oss ur händerna. Så blir läxorna dyrköpta för de sårbara och sköra individerna. Livet slår till hårt, och när du väl når insikt kan det vara för sent.
(Också publicerad i Vi 8/23)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar