Ett minne från bokmässan 2015: i Rum för poesi lyssnade jag på ljuv poesi av polske poeten Adam Zagajewski, vars dikter i original följdes av Anders Bodegårds översättning. Ett spädbarn låg i en barnvagn intill mig och vaggades in i fridfull sömn av dikterna, där jag minns att en av dem handlade om svalor i Auschwitz. Sedan väcktes barnet – kanske av applåderna – men kom strax till ro med hjälp av en pappas omsorg och Pernilla Berglunds norrländska uppläsning.
Nu är Zagajewski död – han dog bittert eller ironiskt nog 21 mars, just på världspoesins dag, som Emi-Simone Zawall påminner om i sitt förord till den nya utgåvan Det sanna livet. Förordet tecknar pedagogiskt den politiska och estetiska bakgrunden. Vi har haft lyckan att ha just Bodegård som översättare till tidigare sju titlar, i början i samarbete med Lars Kleberg och Martin von Zweigbergk. Den här gången är det Irena Grönberg som har översatt, och hon samlar dikter ur de två avslutande samlingarna från 2014 och 2019.
Nu är det en åldrad poet som tecknar ned sina sista intryck, men han tecknar dem inte i stiltje. Zagajewski är rörelsens poet. Liksom han är språkets, som kan framställa en gammal lärare med orden ”tanig som ett utropstecken”. Men han är också naturens poet: han skriver träddikter som knappt någon annan jag känner till. Han föddes månaden efter freden i Europa efter andra världskriget, och det är som om något av den oroliga stämningen fortplantas i hans skrivande, en efterklang av ominös sordin. Det finns en tydlig närvaro i nuet, i ansatser att hålla sig kvar i det som pågår.
Samtidigt låter han det förflutna ges en allt starkare närvaro. Det är en kliché, men också en sanning, att gamla människor gärna söker sig bakåt. Det behöver inte kallas mossig nostalgi, utan mer en fråga om att återskapa händelser, erfarenheter, minnen, möten, människor. För att ångra sig? Eller bara att spekulera i vad som kunde ha gjorts annorlunda, bara en hade den insikt som tiden utrustar en med?
Liksom hos Tomas Tranströmer är metaforerna ett dominant inslag. Men hos Zagajewski är det som att ekvationerna inte går ut (eller ihop, eller vad det heter på mattespråk). Hans metaforer är inte stillsamma krusningar – de är nervösa, oroande, och våldsamma. För Tranströmer är politiken ett huvudbry, men hos Zagajewski en konkret verklighet, helt utan allegoriska raster. Den ovarsamma verkligheten pågår omkring oss, besinningslöst, där somliga av oss omges av skrattande ligusterblad – samtidigt som folkmord pågår i Srebrenica, med livrädda chikador.
Han föddes i Lwów i nuvarande Ukraina (Lviv), och i det här urvalets allra sista dikt ”November” förekommer en musiker från Ukraina och de minst sagt olycksbådande raderna: ”Det har gått hundra år / sedan första världskrigets slut / Vi väntar på nästa”. Något annat han delar med Tranströmer är dialogen med tidigare konstnärer. Det är gott om filosofer, författare, bildkonstnärer, musiker. I första dikten enbart trängs Chopin, Gottfried Benn och Delacroix, och han låter gärna sina favoriter återkomma i flera av dikterna. En levande referensbank skapas, som när Osip Mandelstams predikament torrt konstateras: ”han var inte skapad / för fängelse, men fängelserna var skapade / för honom”. Margaret Atwood kallade det att ”förhandla med de döda”, och det är något som återfinns också här, en dialog med spöken, en dialog som ter sig levande nog.
Zagajewski skriver också privata dikter om sorg, tårar, skratt, där han försöker fånga minnena i flykten. Det är antagligen rörelserna som är mitt bestående intryck, och som fått mig att läsa och fortsätta läsa honom, allt sedan de första översättningarna gjorde det möjligt där i slutet av 80-talet. De mönster som tecknas av hans hastiga rörelser blir ibland godtyckliga, men betydelsefulla ändå. Han skriver om våra inre resurser, det svåra i att blicka bakåt utan att bli bitter. Går det inte ändå att ställa saker till rätta i efterhand?
Dessa retrospektiva dikter samsas med dikter som skildrar glädjen i att upptäcka saker för första gången. Så han balanserar det summativa bokslutet med en formativ skapelseberättelse. Det är inbjudande och generöst skrivet. Hans dikt varken klandrar eller dömer, utan är mer inriktad mot att avge spår, att lämna synpunkter som inte tillrättavisar i första hand. Våra misstag är våra egna, tycks Zagajewskis dikt säga.
Och han tar aldrig ett steg åt sidan. Han odlar en galghumor av nedtonat slag. Han visar också med några enkla ord vad poesin är till för:
jag tror att jag i dikter
sökte visdom (utan resignation)
och även en sorts stilla galenskap.
Jag fann, långt senare, en stunds glädje
och melankolins mörka lycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar