I en intervju i The Paris Review berättade William Faulkner om författarens ansvar:
Författarens enda ansvar är mot sin konst. Om han är en bra författare är han helt skoningslös. Han har en dröm. Den plågar honom så svårt att han måste bli kvitt den. Han får ingen sinnesfrid annars. Allt ska förkastas: ära, stolthet, värdighet, säkerhet, lycka, rubbet, för att få boken skriven. Om så en författare måste stjäla från sin mor ska han inte tveka; ”Ode till en grekisk urna” är värd hur många damer som helst. (Min översättning.)
Denna förmåga – eller förbannelse – är nödvändig för att åstadkomma det unika mirakel som skönlitteraturen har till sitt förfogande. Bra litteratur måste bli just så skoningslös som Faulkner föreställde sig. Den måste våga allt, även om den sårar och bränner broar. En författare som till fullo infriar dessa stränga krav är Vigdis Hjorth.
Efter en handfull titlar på svenska under senare år – däribland mästerverken Arv och miljö och Är mor död har det äntligen blivit dags för en äldre titel. Romanen Om bara utkom på norska 2001, och är nu översatt av Jens Hjälte. I den norska samtidslitteraturen lär den ha en ställning som kan påminna om hur vi ser på Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande – en universell roman om förälskelse, förnedring, besatthet, svek, galenskap och svartsjuka. Ett annat ypperligt svenskt exempel i liknande ärende är Eva Adolfssons En liten historia från 2009.
Hjorths huvudperson Ida Heier jobbar med teater – en syssla hon delar med flera andra av den här författarens protagonister. Som av en tillfällighet har en av hennes radiopjäser en snarlik titel som Adolfssons roman: En liten passion. Ida är gift, har två små barn, men drabbas av passionens blixtnedslag när hon på en paneldiskussion träffar den tio år äldre teaterprofessorn Arnold Busk. Under flera år har de ett klandestint förhållande, innan först Ida och sedan Arnold skiljer sig. Men det är ingen lätt sak för dem att manövrera genom och förbi alla starka känslor som rivs upp.
I inledningsskedet skickar han en bok till henne på posten: Göran Sonnevis diktsamling Det omöjliga. Det är betecknande för deras relation. Eventuellt förvärras deras tillit av att båda dricker otillbörliga mängder öl och vin. Problemet med alkohol: den gör somliga problem bättre, och löser somliga konflikter – men den skapar nya problem och besvärligare konflikter. Som ytterligare krångel passar de på att ligga med andra så fort tillfälle ges. Bråkas, försonas, bråkar igen, försonas igen. Sällan har väl kärlekens Sisyfosarbete illustrerats tydligare än här, och det är möjligen en fördel att vi i så färskt minne har romaner som Arv och miljö och Är mor död, då det skapar en större förståelse till varför den här romanen ser ut som den gör – att upprepningarna är hela poängen med dem.
Hjorth lyckas på ett bättre sätt än Andersson peta bort alla nycklar till sin nyckelroman (Hugo Rask var ju, som alla vet vid det här laget, ett illa kamouflerat porträtt av filmregissören Roy Andersson – eller om det bara är avståndet till norskt kulturliv som får mig att söka upp Arild Linneberg som förlagan till Arnold Busk). Här blir Ida en individ som frigör sig från alla tänkbara kopplingar till den författare som har skapat henne. Ändå läggs ledtrådarna ut, som när hon anspelar på den dagbok som då och då sufflerar hennes ansträngningar att minnas händelserna. Och namnet Ida Heier är ett eko av Vigdis Hjorth.
Det är ett notoriskt svårt grepp att helt lägga sin röst i en annan karaktär med ett trovärdigt resultat, men den nerviga pulsen som är Hjorths signum passar Ida på ett förträffligt sätt. Och detta utan att Hjorths egna röst skiner igenom, så som det så ofta annars blir.
Romankaraktären Ida är fullkomligt besatt av Arnold. För henne är det på liv och död. För honom? Inte riktigt så. Till hans försvar varnar han henne från att bli förälskad i honom, men vad bryr sig kärleken om sådana varningar? Han kunde gott ha citerat Lord Byrons ord från Don Juan: ”Sin kärlek mannen har till bisak bara, / men den är kvinnans allt.” (Översättning C.V.A. Strandberg.) Idas resonemang inför skilsmässan är också det en klarsynt analys av kärlekens villkor: ”Man ska gifta sig med någon man kan skilja sig från.” I hennes omsorg ligger här barnen, att hon vet att det får det bra hos sin pappa, att han inte är en dålig människa, och därför är det bättre att gifta sig med en bra människa i händelse av att det tar slut.
Så är också Idas insats av högsta slag: ”Kärleken är en allvarlig sak. Det finns inget allvarligare, bara döden.” Jo, det är förstås sant, men det är också en tonårskliché, och det blir en sanning som verkar på två plan – dels som banal kliché och dels som djup filosofisk sanning, och som sådan den enda giltiga sanningen. Ida är också en kombination av klartänkt kalkylerande mogen kvinna och bekräftelsesökande dumt barn. Det ligger inget motsägelsefullt i det: just för att känslorna är så starka finns behovet av lika starka tankar.
Och i den här romanen finns bådadera, både den eldfängda passionen och den kloka analysen. Så finns här genuint insiktsfulla skildringar av förälskelsen: ”det dunkar i bröstet som om hon är på rockkonsert nära scenen, som [om] hon står nära flygplan som lyfter, som om golvet gungar”. Återigen: slitna bilder, men inte mindre sanna för det. Sapfo hade också ord för dessa känslor: ”tongue breaks and thin / fire is racing under skin / and in eyes no sight and drumming / fills ears / and cold sweat holds me and shaking / grips me all, greener than grass / I am and dead”, i Anne Carsons enastående översättning.
Det urartar allt mer till en thriller, tack vare Hjorths suveräna handlag med spänningen. Ida söker sig frivilligt mot djupet, medan Arnold är rädd för djupet, lyder en av många belysande stunder i romanen. Vad menas med djupet? Är det abyssen, den som Nick Cave i en av sina låtar avfärdade: ”You leapt into the abyss, but find / It only goes up to your knees”. Spiralen för dem allt djupare in i allt skadligare beteenden med allt mer oförlåtliga svek. Hon söker sig till horoskop för att förstå sin besatthet av Arnold, han som blir AB i hennes dagbok.
Men det är också en kärlek som inte gör henne fri. Det är förstås skrivet i efterhand, måste vara så: ”De har rest tillsammans, men kommit till varsin plats, så är det.” Hjorth ser Ida både helt utifrån och till fullo inifrån. Hon är en kategorisk människa: det är allt eller inget som gäller för denna gränslösa människa. Därför visas också de farliga stunderna av närhet, när kropp blir själ. Och hur orkar hon bli besviken varje gång Arnold är otrogen? Hon blöder från underlivet och hjärtat, upplyser hon vid ett tillfälle, och gör uttrycket till något annat än konkret verklighet, men också till något annat än en sliten metafor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar