Selim är en man som åtrås av en kvinna. Alisa är en kvinna som också är föremål för åtrå. Mellan de två namngivna karaktärerna befinner sig en kvinna – hon som åtrår Selim – som också har haft att göra med Alisa, som nu är borta. Så inleds och så fortsätter Hannele Mikaela Taivassalos nya roman Det förflutna återvänder. Ibland lämnas berättandet över till Selim, men i huvudsak är det en roman om glömska och förlust.
Och om det vimmelkantiga tillstånd som uppstår när minnena ges fri lejd i en människa. I den här romanen finns ett detaljseende som inte riktigt förmår ta in helheterna, och det är fascinerande att följa det mönster som uppstår av en sådan optik. Det är en stil som är resonerande, kontemplerande, där perspektiv växlas i djärva åtbörder. Kort sagt: hon är en oförlöst poet.
För Taivassalo har hög kapacitet att skapa drömsk och poetisk atmosfär. Det var märkbart också i några av de tidigare romaner av henne som jag har läst, som In transit och I slutet borde jag dö. En miljö och en plats etableras, där hon är kvick på att sätta fokus på känslor mer än på individer. På ett sätt är det renodlad modernism: ungefär så här skrev Virginia Woolf flera av sina romaner. Eller Clarice Lispector, en annan författare som vågade lita på läsarens tålamod avseende urskiljandet av den individuella rösten.
Här är det gott om retoriska frågor, och Taivassalos stil är pregnant och skarp när hon levererar sina slutsatser: ”Är det så att man också kan vänja sig vid att vara olycklig, och på så sätt aldrig kunna bli lycklig?” Och nog fångas också tidlöst existentiella känslor in: ”Hon är så ensam, hur hon ser ut saknar betydelse, ingen ser henne ändå.” Men kärleken får som bekant sista ordet, hur fula vi än tycker oss vara: ”Det finns sådana människor som på förhand fått en hemlig karta och kompass till varandras kroppar.”
Här skapas något djärvt och originellt, oavsett om innehållet i sig känns igen. Taivassalo tecknar saknadens avgrund, och på flera sätt är det här en djupt olycklig roman. Men den är också pigg och smått ljuvlig i sitt tonfall, eftersom hon bryter så tvärt mot det konforma, att hon investerar i en intensitet som ger berättelsen hög styrfart och upphettad temperatur. Det är samtidigt en intensitet som hålls behärskad, men att den bidar sin tid.
Hennes roman ställer också indirekta frågor av varierande jobbig art, till exempel: ”Finns det förflutna?” Och ”om inte, varför återvänder det hela tiden?” Om jag tidigare nämnde Woolf och Lispector – ledtråd: tecken på hög uppskattning! – kan jag slänga in också Marcel Proust i ekvationen, att Taivassalo också utför en liknande minneskonst som han gör i sitt mastodontverk På spaning efter den tid som flytt. Hennes sätt att bearbeta minnen filtreras dock genom ett något syrligare och bitskare temperament.
Hur då? Jo, här har ni en författare som inte räds vare sig de stora känslorna eller de stora orden. Hyperbolen är hennes bästa vän, och det är lyckosamt när hon återvänder till ungdomsåren. Sedan är hon också bra på att fånga olika ljud i sitt sätt att berätta, eller överlag olika sensoriska upplevelser, såsom färger – det här är en väldigt röd bok, till exempel.
Det monomana berättarsättet skapar viss klaustrofobi, och det blir något av rundgång innan romanen sätter punkt. Men här finns inom romanens stängda rum en uppenbar vilja att behandla det som påverkar oss på riktigt. Då säger Taivassalo bestämt nej till den ytliga världen, och släpper fram ett känslosvall som inte raderar ut intellektet. Hon skriver på liv och död, så som en ska skriva. Tonläget är högt, och minnet bryter ned ens motstånd.
Saknas något? En handling, en plot? Jodå, men här är språket mer i förgrunden, och då kan jag helt släppa karaktärerna, mer eller mindre glömma det (eventuella) triangeldrama som är romanens premiss. De enskilda rösterna uppgår i ens blodomlopp. Jag läser den här romanen som ett formexperiment, och imponeras av det konsekvent hållna förhållningssättet mot sitt innehåll. Och vad gäller form är det ganska ovidkommande vad en författare väljer som metod, bara det är tillräckligt bra utfört.
Andra invändningar? Tja, titeln är ju inte helt lyckad: ärligt talat låter det onödigt platt. ”Det förflutna återvänder” låter som titeln på en billig, sentimental bok som förr gick under benämningen ”kiosklitteratur”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar