Häromåret utkom Jonas Ellerström och Isabella Nilsson med den förträffliga boken A som i Alice, en encyklopedi om en av barnbokens mest välförtjänta klassiker. Här kommer nu Peo Rask från Luleåförlaget Black Island Books med en liknande bok i blygsammare skala. Struwwelpeters återkomst har två upphovsmän: Rask och Heinrich Hoffmann, och det är passande, då det är något annat än en renodlad översättning av det tyska originalet från 1845.
Det är en välkommen återkomst, får man nog säga, då den senast översattes 1979. De flesta utgåvor använder annars en undermålig översättning av Wilhelmina Stålberg från 1849. Rasks översättning är å andra sidan helmoderniserad – att den tar upp fenomen som vandel och disclaimern att inga djur kom till skada i berättelsen är exempel på sådana eftergifter. Det är kort sagt en bok som landar rätt i 2023. Tråkigt nog överges originalets knittelvers – en tysk specialitet – men vi får som kompensation det tyska originalet som ledsagare genom texterna.
Nu är Rask den förste att erkänna att texterna inte ens är halva nöjet. Nog för att flera av karaktärerna i Hoffmanns persongalleri har blivit stapelfigurer för många av oss, men det är i första hand bilderna som har bidragit till populariteten. Titelfiguren, som i svenska översättningar fått heta ”Drummel Petter” och ”Pelle Snusk”, ges bara en kort presentation innan han blir utfryst för att han är så ful. Här kanske de som gjort ingrepp i Roald Dahls böcker skulle ha haft invändningar, men att säga att Struwwelpeter är ”otäck” hade nog inte hjälpt: ”’Pfui!’ ruft da ein jeder: / ’Garstger Struwwelpeter!’”
Författaren och bildmakaren själv var en läkare och psykiater som levde 1809-1894, och enligt en historia som möjligen är apokryfisk tillkom boken när han skulle köpa en julklapp till sina barn men inte fann något som var tillräckligt bra. Så han köpte en anteckningsbok, och ritade figurerna och kom på historierna. Så småningom blev det tio stycken sagor om barn som på olika sätt straffas för att de gör något dumt. Som Konrad, som suger på tummen, så att mamman inte har något annat val än att skicka skräddaren på honom med en gigantisk sax för att klippa av alla hans fingrar.
Det är ett bra exempel på bildens makt. Jag minns just denna från barndomen starkast av de olika berättelserna, och det är bilden mer än texten som skapat dessa minnen. Det är, som Rask påpekar i förordet, förmodligen ingen tillfällighet att Tim Burton skapade sin figur Edward Scissorhands som just en kombination av Struwwelpeters uppsyn – långt stripigt hår och långa oregerliga naglar – och skräddarens farliga sax.
Rasks förord är illustrativt och matigt, där vi också får veta att poeten W.H. Auden var ett fan av Hoffmanns sagor (skilj dock på denne Hoffmann och den ännu mer originella författaren E.T.A. Hoffmann). Och det är kul att få veta att rockbanden XTC och Rammstein gjort varsin låt med figurer från det här verket som förebilder. Satirversioner skapades 1941 med Adolf Hitler som ett av barnen och 1975 med Richard Nixon – Tricky Dick – som en annan.
Moderna versioner av barnen saknas inte – Ostyrige Oskar och Elake Fredrik hittar vi ju lite varstans i vårt moderna samhälle. När Rask moderniserar översättningarna blir det också kul med några pikar mot nutida företeelser:
Dagens manusförfattare är väl medvetna
om värdet av att hålla liv i bärande roller
Att i första avsnittet låta någon bli till aska
strider mot idén med strömmat beroende.
Sagorna låter i ett enda fall en flicka vara huvudperson – Emma med tändstickorna. Hon går ett hemskt öde till mötes, då hon brinner upp. Riktigt så illa går det inte för alla pojkarna, men nog får de sina straff. Att Hoffmann tecknar barnen som små kopior av vuxna var 1800-talets konvention, så det är inte mycket att säga om det. Bara det att jag verkligen gillar bilderna, och det är kanske som Rask säger, att texten som ackompanjerar dem inte har så högt litterärt värde. Däremot är ju förordet en bidragande orsak till det här aktuella bokens kulturhistoriska värde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar