I dag utkommer Göran Sonnevis nya diktsamling För vem talar jag framtidens språk. Därför finns det anledning att söka sig bakåt i denna svenska poets digra produktion. Till begynnelsen. För två år sedan gav Bonniers ut en bok med hans sex första diktsamlingar, och kallade den Dikter 1959-1972. Den skulle följas av ett nytryck av Det omöjliga, som utkom ett par år senare och blev ett genombrott - den har tidigare utkommit också 1977, 1982 och 1996.
Här kan den som vill se det dramatiska som sker 1970: författaren slutar sätta punkt. Som Arne Melberg visade i sin bok om Sonnevi från 2018, Inte en punkt, har detta skiljetecken inte förekommit därefter i hans poesi. Med den senaste boken inräknad har han vid det här laget publicerat drygt 4200 sidor poesi. Då kan den första boken synas chockerande kort i detta sammanhang, där den slutar på sidan 31.
Visst kan man parallelläsa Sonnevis senaste med hans första, och se att fjärilen finns i båda böckerna. Visst har det hänt saker under en poet-karriär som varat in i närheten av pensionsålder (det skiljer 61 år mellan debuten Outfört och den senaste boken). Men mycket är också sig likt. Rader som dessa från första boken, ”Snön faller tyst genom huden / nedåt i tomhet. Hur / skall ansiktet som inte har smärta kunna / uttrycka glädje?” kunde ha hämtats från hans 2000-talsdikter, minus punkten då.
I korthet är språkmedvetenheten ett av Sonnevis stora teman. Liksom den politiska drivkraften, en uttalad marxistisk vilja att förändra världen. Givetvis är USA en måltavla för kritiken, inte enbart i den ryktbara dikten om ”USA’s vidriga krig”, alltså ”Om kriget i Vietnam”. Under den här tidsperioden är USA ett rött skynke för den röda poeten.
Men det handlar också om träd. Och kärlek, och inte av mindre privat slag än tidigare. En dikt om hustruns missfall drabbar hårt. Dikterna återkommer ofta till andlighet och sexualitet. Här finns också många påfordrande uppgörelser med det mellanmänskliga beteendet, som ifrågasätter vad vi håller på att göra mot varandra. Som i korta appeller om medmänsklighet: ”Också det / varsamma utövar våld”, som det heter i en dikt från tidigt 60-tal.
I de fyra första böckerna bibehålls det något korta uttrycket, och sedan blir dikterna längre, där de samsas med korta och hårt hållna dikter. Det är ett livsverk, ett fortfarande pågående livsverk, som hela tiden är i rörelse. Sonnevi är kanske lite som The Rolling Stones, något som bara pågår. De har funnits ungefär lika länge, och vad man än tycker är det svårt att föreställa sig en värld utan dem.
Därmed blir hans dikt aldrig statisk eller fixerad. Det är inte helt lätt att förklara vad som är det stora i hans författarskap, om det är enskildheterna eller helheten. Det finns rader som gör starka intryck (”Ekosystemens / ådror av mörker”), men också det kontinuerliga gör starkt intryck. Fragmentet och kolossen är två ytterligheter som ingår i Sonnevis verktygslåda, och det är fascinerande att se hur han bryter ned och bygger upp – bryter upp och bygger ned.
I de tidiga böckerna finns något som man frestas kalla osjälvständigt, att det är en poet som söker sin röst. Men det kan vara efterhandskonstruktionen som talar, som söker en mindre självsäker poet. Ändå förnimmer jag modigare metaforer i de två sista böckerna i samlingen – ”Historiens ansikte är / alltid abstrakt”, som det står i Det oavslutade språket från 1972. Språkbristen urholkar själen. Sonnevi ägnar sig åt att formulera en pågående berättelse om Sverige, och denna bild som började tecknas 1959 framstår som allt mindre sympatisk för oss som bor här.
Med sina krigsdikter – aktualiserade i år – visar Sonnevi hur nedbrytande krig är, att det är ett sådant infamt brott mot oss som språkliga varelser. I boken Det måste gå från 1970 förekommer denna önskan som en uppmanande refräng. Bandet Freda skulle knycka den meningen till en av sina större hits. Och årets valrörelse visar med all oönskvärd tydlighet att vi har ett politiskt skikt som hatar oss som människor, partier som sprider misstänksamhet och hat. Det är som att Sonnevi från sin tidskapsel svarar just dem:
Och det måste gå
För det går ju
inte utan människor
Även om dom flesta inte fungerar så bra
är dom inte skit
Vi är inte skit
Nu är jag på tal om valrörelsen så besviken på att partierna inte klarar av det mest grundläggande: att erbjuda ett alternativ till de fasor som motståndarsidan står för. Det är lätt att peka ut vad andra gör fel, men det råder brist på förslag till lösningar. Notera att det här gäller alla sidor, även om jag är mest irriterad på att det pekas finger åt SD och allt som är fel med deras politik. Men säg då vad ni själva vill göra för att det ska bli bättre! Hur ska samhället bli bättre med er egen politik? De politiska partierna har gjort idétorkan till naturlag.
Det finns anledning att påminna om vad Olof Palme sa till SSU 1964:
Politik – kamrater – det är att vilja något. Socialdemokratisk politik det är att vilja förändringen därför att förändringen ger löften om förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans åt drömmar och visioner.
Men naturligtvis måste viljan ha en inriktning och förändringen ett mål. Vi socialister är förmätna nog att vilja något därför att idén är viljans drivkraft och vi är djärva nog att önska förändringen därför att förändringen gör utopier till verklighet.
Jag vill minst av allt låta reaktionär eller nostalgisk, och allt var förstås inte heller bra med 60-talet. Det är förstås befängt ändå att en ska behöva vända sig ända till 1960-talet för att hitta ett uns av den vision som saknas i den samtida politiska debatten. Men det går också att läsa Göran Sonnevi, vars ord från en av dikterna från den i år 50 år gamla Det oavslutade språket kan läsas som det enda vi behöver höra nu inför valet om två veckor:
Vad gör vi med
våra gemensamma händer? Dom når oss
innerst och ytterst
som i ett oändligt famntag
Var finns vår
kärlek?
Den finns bara vid sidan av
allt tvång
Den kan inte tvingas
ge efter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar