För den med ostadig plats i tillvaron blir minnet en fast och pålitlig instans. När nuet hotas kan minnet bli ett sjätte sinne. I sin identitetsskapande dikt arbetar Iman Mohammed med att bygga upp de världar som barndom och uppväxt raserat. Minnen av infraröd är hennes fjärde bok, i en utgivning som har växlat mellan Norstedts och mindre förlag, samt en introduktion i Brombergs tyvärr pausade serie Blå blixt.
Den introduktionen kom för snart tio år sedan, och under den tiden har Mohammed etablerat sig med sitt helt egna tonfall, i dikter som söker upp nya uttryckssätt samtidigt som de bevarar en egen röst. Här inleder hon med en prolog bestående av fem dikter i kursiv, och sedan följer det som förr kallades centrallyrik – korta dikter på några få rader – och en del som tangerar prosadikten. Ständigt skrivna med gemener och utan punkt, förutom i några få dikter som lyder konventionell grammatik.
Det finns och har funnits i hennes dikter rader som med lätthet kan brytas loss och tillämpas, och sådan är ju poesins funktion: den ska ingå i vår vardag. Då blir hennes sanningar just så hårda och obekväma som sanning behöver vara (tips: om du inte bryter ihop av det du får höra är det inte sanningen du hör). Detta gestaltas i dikter som utan pardon närmar sig de stunder de avbildar:
går i ett akvarium lyser smaragd lyser svart, vi fick tidigt lära oss att inte
bearbeta sorgen, det är förlustens partiklar som driver fram, se, den är
på flera skikt, rymdfartyg ovan hjärtat lyser
Över de här dikterna vilar något fullfjädrat, alltså att det är utmejslat och bearbetat. Det innebär inte automatiskt att det blir stelt och livlöst – snarare tvärtom jobbar Mohammed med att skapa utrymme för en viss typ av dynamik, helt enkelt liv. Och precis som titeln indikerar investerar hon i ett minnesarbete, men inte i den större skalan. Kropp och natur smälts samman, och just denna metod att sammanföra är Mohammeds signum.
Något som också går ihop är erfarenhet och språk. Med hjälp av något som i brist på bättre kan kallas ramsor skriver Mohammed en dikt som ger förutsättningar för ett pågående samtal där då och nu samverkar. Vi sänks ned i en barndom och uppväxt, där den trygga vardagen dubbelexponeras med det otrygga kriget. Världen blir upplyst belyst bländad, liksom för att visa att det som skildras ska ses och upplevas – det är något oerhört och tidigare legat i mörker och stuvats undan som hamnar under strålkastarens sken.
Minnet är beroende av sinnena, och här finns doften av pappans rakvatten, smaken av den mat mamman tillagar. En mat där det inte finns några kryddor som kan avlägsna smaken av ensamhet. För saknaden är så stor, saknaden är så påtaglig, och liksom sanningen svider den genom att vara så oförhandlingsbar.
Poesin förbryllar generellt, och Iman Mohamed är inget undantag. Det enda hon svär trohet mot är att göra sitt innehåll rättvisa, och det är tydligt att resultatet är dikterat av något utanför poeten själv. Det här är en relativt kort och ordfattig bok där dikterna blommar ut och där helheten blir större än de enskilda delarna.
Det sker också tack vare att hon förenar i allmänhet, och i synnerhet förenar hon ett försynt tilltal med ett mer stridbart och polemiskt uppsåt. Effekten blir en dikt som laddas och där det går underströmmar av oro, missnöje och osämja. I dess rätta bemärkelse politisk dikt, som starkt förordar utan att proklamera. Och det blir också en dikt som förenar det vackra med det skrämmande i något som måste kallas sublimt:
månen lockar mig att dra ut och härja komma nära, sminket i plastpåse
gulbleka strumpor höga klackar vid perrongen, doft av aska under skallen
och käkarna, det som var tänder nu vassa rötter, jag gör hål i bilden
öppnar upp världen som en fasansfull ros
Jag var övertygad redan 2013 efter att ha läst några få sidor i Blå blixt-antologin, och kan nu konstatera att det här redan är ett betydande tillskott i svensk samtidslitteratur. Mohammeds dikter bildar en allians mot samtidens krav på det explicita och visar en mänsklig erfarenhet av diffus oro. Tidigare har hon jämförts med bland andra Ann Jäderlund och Gunnar Björling. Mitt intryck är att hon skriver oförliknelig dikt: genuint originell och egenartad, och allt mer värd att ta del av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar