Kristian Carlsson är författare, översättare och ljudupptagare, med en svåröverskådlig verklista. Han hör till de mest ambitiösa och mest originella kulturarbetarna i landet. Till de knasigare upptågen hör att han 2016 gav ut en diktsamling i månaden, troligen inspirerad av bandet The Wedding Presents genomförda idé 1992 att ge ut en singel i månaden (senare samlade under titeln The Hit Parade). Hos Carlsson, som också driver förlaget Smockadoll, verkar flitens lampa alltid lysa. Förnamnet anges alternativt som ”Kris-tian” och alternativt som ”Krist-ian”.
Hans senaste bok heter 839.71, och är en diktsamling av ovanligt snitt. Titeln härrör från ett klassificeringssystem som Library Thing anger för svensk och svenskspråkig poesi, med drygt 3000 titlar, däribland en handfull av hans egna böcker. Men det är också en bok som splittras i två delar: dels hätska utfall mot kritikerkåren, och dels en katalogisering över olika diktsamlingar.
Polemik och systemdikt, med andra ord. Den kritiska dikten om kritikerna kunde gott ha ingått i Lyra Kolis nyårskrönika som pedagogiskt gick igenom årets litteraturkritiska debatter (oj så många det blev!). Det finns gott om ömfotade författare, men Carlsson är inte enbart ute efter att upprätta privata vendettor. Han riktar mer in sig på allmänna villkor.
Blir man som kritiker träffad? Tja, kanske inte när han ältar hur det känns att se sitt förlags böcker på antikvariat, stämplade ”Rec ex”, eftersom jag bor i en stad där det enda antikvariatet sedan många år har meddelat att de inte tar emot några böcker längre. Men han gör ett utfall mot statens kulturråd, och de jävsituationer som torde uppstå. Jag tror det är ett missförstånd att endast positivt jäv – det vill säga vänskap – signaleras där, utan det rör sig ofta också om negativt jäv – det vill säga fiendskap.
Men att folk i gemen är snåla kan han ha rätt i. Varför köper inte ens poeter poesiböcker? I sanningens namn är det inte endast kritikerna som är måltavlan för Carlssons kritik, utan poeterna görs till allas hackkycklingar. Det stämmer nog, till viss del. Men ändå är väl poeter fortfarande både föraktade och beundrade – det vill säga, att även de som inte läser poesi har en föreställning om poeter som märkvärdiga människor, och deras status som siare är i stort sett bevarad. Ingen är likgiltig för poesi, oavsett om de fangirlar Johan Jönson eller tycker att alla poeter är pretentiösa tråkmånsar.
Carlssons kritik mot de slöa kritikerna är ibland vass, men ibland också i slöaste laget. Han kunde gärna ha varit mer på bettet än så här, till exempel: ”Matrecensionerna / Är vassare än / Bokrecensionerna / Sportreferaten / Mer indignerade än / Bokreferaten / Väderleksrapporterna / Mer spännande än / Litteraturspaningarna”. Och i en del fall är det bara öppna dörrar som slås upp: ”Visst gör det ont när poeter brister / Varför skulle annars förlagen tveka så”. Här finns ett anslag att vilja göra upp med hyckleriet, men det tas inte tillräckligt till vara.
Boken består av riset och rosorna, där rosorna reserverats för utvalda diktsamlingar. Sympatiskt nog alfabetiskt uppställda – de utgör en ganska god hylla lyrik – och dessutom uppställda efter översättarnas namn. Det är en märkligt obalanserad bok, där en viss platthet (eller om det bara är matthet) infinner sig. Det är dikt, men också debattartikel, och även om jag kan applådera ambitionen att skriva argumenterande dikt blir resultatet lite för övertydligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar