I snart fyrtio år har Ingela Strandberg gett ut poesi, och den har stundtals genererat ett intresse som liknat ett genombrott. Så uppfattade jag hajpen kring Väg 153 när den kom i början av 90-talet, och även Bäste herr Thoreau när den kom en bit in på 00-talet. Kanske det var den som inledde hennes senare fas i författarskapet, mot ett mer minimalistiskt uttryckssätt, som man kan följa i hennes tre senaste böcker.
Och på tal om genombrott måste något sådant sägas om den urvalsvolym som utgavs 2016, Vid oro skog, som nog åstadkom ett större intresse för Strandberg. Det var en fin påminnelse om denna ovanliga poet, en vitalisering av ett författarskap som hotade att falla i viss glömska. Den har nu följts av tre böcker som befäst mitt intryck att vi har att göra med en röst som måste kallas betydande, och som med lätthet kan passas in i vår litteraturhistoria som en av de viktigaste lyriska rösterna från, tja, de senaste fyrtio åren eller så.
Ingenstans mitt segel heter boken som utkommer nu, och där utnyttjar hon en favorittrop hos många poeter: detta ingenstans. (Efter jullovet frågade jag en elev var hen uppehållit sig de senaste tre veckorna, och fick svaret ”Nowhere”. Jag bad om en precision, ”Please tell me where this Nowhere is”. Svaret löd: ”Jönköping.”) För ett år sedan var jag upptagen med att läsa Paul Celans dikter, som utkom i sin helhet på svenska, och det är kanske därför jag nu är benägen att se kopplingen mellan honom och Strandberg. Men sådana jämförelser är orättvisa och ofta missvisande.
På ett plan är det svårt att tänka sig mer väsensskilda poeter än Celan och Strandberg, med hans oerhört kryptiska förtätade dikter och hennes tillgängliga och direkta dikter. Och ändå. Hos Strandberg finns samtidigt ett tilltal som är präglat av knappheten och de plötsliga vändningarna, de abrupta och ibland hisnande tankebytena, som i någon mån liknar hur Celan rör sig tematiskt och språkligt. Men hon utför kast som snarare är följsamma än tvära, hur överraskande vägar hennes dikter än kan ta.
Hos båda finns också ett tydligt utskrivet mörker, en slags desperation inför tillvarons gåtor. Men det är en desperation som inte går över i kapitulation. I Ingenstans mitt segel låter Strandberg återigen dikterna göra nedslag i barndomen, i naturen. Hon skriver om vägen, om rälsen, och återkommer till några lador som kallar på minnena. Dessa förfallna ruckel ges liv och agens, och pockar på uppmärksamhet och manar till agerande. Man kunde säga att diktjaget går i dialog med ladorna. Är det inte en märklig sak att identifiera sig med, denna sorgliga syn som man ibland kan se från bilen på E4:an? Jo, eller inte.
På ett sätt vårdar Strandberg sitt inre barn med dessa dikter, de inre platser som är så bördiga med upplevelser. Det är dikter som inte räds sentimentaliteten, det är bara det att hon inte stannar vid att frossa i nostalgiska återblickar (not: nostalgi är för veklingar, medan riktiga människor ser tillbaka med ironi). Där i dessa lantliga miljöer kan hon identifiera vad som skadar, och gör inte misstaget att inbilla dig pastorala idyller:
När kon låg söndersliten
av kalven insåg jag för första gången
att allt som trasar sönder
kommer inifrån och där
är platsen för det som finns
även utan mig
Så finns hos Strandberg ett sinne för det brutala och söndriga. Men dikterna ska motverka kaos och skapa stabilitet och harmoni. Barndomens grepp över oss utsätts för knivskarp analys, där vi påminns om att inte svika vårt ursprung. Så uppfattar jag Strandbergs medvetna försök att ta oss tillbaka utan att överge oss i det förflutna. För den vi var är den vi är. Och den vi är behöver inte vara uppbygglig, utan kan också vara onyttig: ”Människan är ett fängelse / Jag vill bli från henne / Jag vill bli mera djur”.
Vad innebär det att ”bli mera djur”? Att välja instinkt före rationalitet, att söka sig till mer ursprungliga känslor än de civiliserade känslorna. Här finns antydningar till ett slags ”djurtid”, ett alternativt räknande och tänkande. Vi kan bara förstå det vi har tämjt, menar den lilla prinsen i Antoine de Saint-Exupérys saga, och Strandberg är ute i liknande ärenden, att umgås med det djuriska i syfte att tämja det till förståelse. Katastrofer är i antågande i hennes dikter, och rastlösheten förstärks, och mörkret hotar, och faran och skräcken utmålas i gräll kulör, och där lyser vissa rader med stark pregnans: ”Ingenting gör så ont som kärlek”.
När dikterna ber ett ”du” att inte ta plats och sticka ut vill jag invända: sluta vara så undfallande och inställsam. Men samtidigt ser jag det som en medveten strategi för att hålla neuroserna lugna(re). De tre böckerna hon har gett ut nu på sistone – Att snara en fågel (2018) och Nattmannen (2020) har föregått Ingenstans mitt segel – har fått lysande kritik, och läsare har visat en entusiasm som sällan ges nyskriven svensk poesi. Varför är hon så hyllad just nu? Att framhålla enkelheten är en förenkling. Vi har att göra med en existentiell poesi som utforskar de gemensamma bottnarna, med Ekelöfs ord – alltså söker hon sig mot det mest ursprungliga, till grunderna, till grundtonen.
De tre böckerna bildar en osynlig trilogi, som jag misstänker kommer att äga stor och varaktig betydelse i vår poesihistoria. Det betyder ingenting annat än att du bör läsa dem genast. Strandberg erbjuder en ödmjukhet av nytt slag, där det gåtfulla och mystiska ges en mer avskalad inramning. Är det försoning som hon når fram till? Nej, inte riktigt, men riktningen är ditåt, och det är oändligt värdefullt och nödvändigt att befinna sig där i denna riktning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar