Konsten och litteraturen befinner sig bortom det mätbara. Visst kan man prata om Lars Noréns inflytande på teatern, både innanför och utanför landets gränser, både som dramatiker och som regissör. Men det förklarar inte varför beskedet om hans död gör mig så berörd.
Man kan också prata om tomrum som uppstår när stora konstnärer dör, för att man har ett nära förhållande till deras konst. Till en David Bowie, till en Prince, till en P.O. Enquist, till en Lars Norén. Men här handlar det också om hur nära vi har tillåtits komma inte bara konstnären, utan också människan, i de fyra massiva dagboksvolymer Norén har publicerat under 2000-talet där den sista utkom så sent som i höstas. Det är den mest omistliga svenska prosa jag har läst under detta tjugoförsta århundrade.
Norén är i allmänhetens ögon dramatikern, och har följt oss sedan åtminstone sitt publika genombrott med de socialrealistiska och mörkt humoristiska 80-talspjäserna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud. De båda pjäserna kan fortfarande ses på SVT Play. Under 90-talet rör han sig mot ännu mörkare terräng i pjäserna Personkrets 3:1 och 7:3, med skildringar av de klasslösa och de kriminella.
Men redan innan sitt genombrott hade Norén en gedigen bakgrund som poet, med en brådmogen debut som nittonåring. På 60-talet skrev han gränsöverskridande dikter med utgångspunkt i en psykos, men även flera diktsamlingar av mer konventionellt slag. Bland annat Order från 1978 förtjänar att lyftas fram: ”trottoarens stenplattor / är lagda i en väldig cirkel / en platta öppnad / som en lucka ner till underjorden – / jag väntar på ett yxhugg av mörker”.
Han skulle tillfälligt återkomma som poet 2016 med den fina boken Stoft. I sista dagboken hintas att Bonniers planerade att ge ut hans samlade dikter, något som skulle vara ytterst välkommet, och troligen förändra bilden vi har av Norén. Rimligen känner de flesta till begreppet ”Norén-jul”, som en urspårad och ångestfylld familjesammankomst. Fast det är för originellt skildrat för att göra karikatyr av: i hans unika textvärld saknas högtravande inslag, det är en slags skitig realism bortom andras sätt att förhålla sig till äkthet och autenticitet.
Det ska inte förnekas att hans textvärld, som också innehåller en handfull romaner, är mörk och pessimistisk. Till detta hör de många referenserna till nederlag, till de rester som består när tillvaron har härjats av bekymmer, ängslan och sjukdom. Norén är suverän på att gestalta en värld som har slagits i spillror.
Men samtidigt finns en dråpligt uppsluppen humor närvarande, som sprider sitt sällsamma ljus över den mörka bakgrunden. För det är alltid roligt att läsa Norén, oavsett om det är poesin, dramatiken, prosan, eller de två genreavskilda böckerna Fragment. Oavsett vad han skriver är det med vaksamhet mot det som skulle inskränka eller förhindra, och med öppna sinnen mot de möjligheter som ges till förståelse mellan människor. Hans perspektiv på världen och på människan är helt enkelt häpnadsväckande.
I första och sista hand är Lars Norén människokännare. Att läsa hans dagböcker blir ett sätt att följa inte bara den åldrade konstnären och hans estetiska avvägningar, utan också hur han hanterar vardagslivets slitande relationer till andra människor. Genom hans litteratur får vi syn på oss själva.
Och det är därför vi kommer att återvända till hans verk. Till de oundgängliga 80-talspjäserna, för att de lär oss vad det är att vara en människa i samverkan med andra människor. Till de lika oundgängliga 90-talspjäserna, som påminner oss om att solidaritet inte är något som vi kan schackra med. Till hans dagböcker, för sina unika inblickar i privatlivet och yrkeslivet, och för att han så outtröttligt söker nya intryck och upplevelser.
Inte minst till hans poesi vänder jag mig, där jag hittar en konsekvent linje genom många av hans 70-talssamlingar. Det betyder inte stagnation; mer är det frågan om att ha hittat något fruktbart att förhålla sig till. Så blir hans texter obundna av konventioner, där förutsättningarna för de resonemang som dagböckerna fylls av redan finns i dikterna från 60- och 70-talet. Genom skrivandet finns ett ständigt motstånd, ett ifrågasättande, som verifierar och syresätter alla de genrer han verkade i. Det är som att han måste ge sig i kast med förnekande av genrernas villkor för att kunna förverkliga sitt bidrag.
I en av sina avslutande böcker, Fragment II från 2018, skriver han: ”Är inte döden människans största gåva – en gåva som tas ifrån oss när vi tar emot den”. Det frågande tonfallet är smått rörande. Så blir hans besked till oss besjälat av det som söker sig fram, det som fortsätter vara ofullständigt. Att då prata om ett inflytande som är oöverträffat kan man kanske göra – själv väljer jag att sörja en röst som nådde rätt in i mig.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/1 2021)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar