Gunnhild Øyehaug har i flera år hört till de norska stjärnskotten som fått genombrott med sina böcker i USA, välvilligt ledsagade av den inflytelserika kritikern James Wood, som jämförde henne med Lydia Davis. Ändå dröjde det till i höstas innan vi fick den första svenska översättningen, med romanen Presens maskin.
Øyehaug, som debuterade med en diktsamling, är också litteraturvetare, och utkom med den piggt originella Miniatyrlesingar 2017. Om den tyckte jag: ”Øyehaug kombinerer lettsinnet med eit alvorleg blikk på røynda – det akutte ærendet hennar er korleis ein ser på verda.” Att det står på nynorsk beror på att det hamnat på innerfliken till pockeutgåvan av en samling essäer som hon ursprungligen gav ut 2006, där två av mina svenska favoritkritiker också hamnat, Aase Berg och Malin Ullgren. Nu heter boken Stol og ekstase +, där plustecknet indikerar justeringar och tillägg.
Den långa titelnovellen utgår från en spännande läsning av Virginia Woolfs Mot fyren, eller To the Lighthouse, då vi arbetar med den engelska romanen. Översättning är också ett genomgående tema i essäerna, bland annat en jämförelse mellan hur Sapfo låter på svenska i relation till en norsk översättning. Hon skriver också en del om Inger Christensen, men lika gärna om Radiohead och Joni Mitchell.
En av de saker Øyehaug uppehåller sig vid är smutsen, skräpet, det som litteraturen annars skyggar för. Med hjälp av Kristevas abjekt-teori blir det tydligt hur det går att
lokalisera en det fulas estetik, utifrån bland andra Rimbauds exkrementdikter och Richard Brautigans fisdikter, genom att på ett inkännande sätt frigöra bajset och göra det mindre skambelagt – alltså mindre kopplat till abjektet, till det frånstötande och usla.
Den allra mest originella texten parar ihop den norska poeten Olav H. Hauge med filmregissören Michel Gondry, mest känd för Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Essän är från 2008, och blir en påminnelse att den estetik som Gondry, tillsammans med Spike Jonze och manusförfattaren Charlile Kaufman, känns väldigt förlegad idag – vilket inte behöver betyda att den har försämrats, bara att det görs andra filmer nu. Men det är en bragd att hitta knytpunkten mellan Hauge och Gondry, utan att det blir allt för långsökt. Kort sagt har det med drömmar att göra, med den vågade tanken att vi i drömmen kan utföra möten som verkligheten inte tillåter.
Essäerna bygger på varandra, idéer som antyds i en av dem får fortsätta i en följande. Med anspelning på den novellsamling som blev Øyehaugs internationella genombrott knyter hon ihop sina tanketrådar till ett långt snöre. Syftet är att koppla samman, att förena och visa vad som är det gemensamma hos de utövande konstnärer hon behandlar.
Som läsare är Øyehaug uppiggande. Hon demonstrerar vad läsning innebär: att ingå i ett kontrakt med det skrivna. Där visar hon att orden inte bara fungerar som besvärjelser för författaren, utan också att de är konstruktivt skapande, och som läsare uppmanar hon oss till att ständigt vässa våra instrument när vi läser. Med fokus på sig själv och det egna jaget som exempel blir hon ändå aldrig självcentrerad. Hon undviker det genom att behålla sin nyfikna blick på tillvaron, och lusten att nå fram till lösningar är viktigare än att upprätthålla ett eget varumärke: det är en god lärdom som vissa svenska skribenter gärna fick ta efter.
Överlag indikeras att det verkar vara vitalare och mer livaktiga litterära debatter i Norge än i Sverige. Helt enkelt för att de debatter som anspelas på i högre grad ägnar sig åt teknik och stil. Här finns utredande texter om dikotomin mellan att tänka och att agera – de intellektuellas underläge i alla sammanhang, då de förmodas syssla med mindre ädla gärningar. Øyehaugs skiljelinje går mellan reflektion och extas, och hon låter Platon agera domare, med sin berömda slutsats att skönlitterära författare är besatta. Hon instämmer, genom argumentet att författare hamnar i kontakt med något bortom det reella.
Men det är också möjligt att kombinera det teoretiska med detta extatiska utlevande, att det inte behöver vara två polära aktiviteter, det skönlitterära och det teoretiska skrivandet. Det låter som en framkomlig väg till den extatiska reflektionen, som de kritiska texterna skulle tjäna på.
När hon skriver om olika översättningar av Sapfos dikter gör hon det genom att argumentera för svenskans hårdare klang i jämförelse med norskans mjukare framtoning: ”Eg har også møtt norske forfattarar som har sett dikta sine omsette til svensk, og som brått syntest dikta deira straks blei langt meir litterære, vakre og meiningdsjupe.” Det slår mig att jag läste den här essän i Lyrikvännen redan 2005, att den då inte var översatt: något som ter sig overkligt, att det har funnits en tid då vi kunde läsa en text på nynorska i en svensk litterär tidskrift.
I sin text om To the Lighthouse uppehåller sig Øyehaug vid ordet ”there”, som markör för Woolfs besynnerliga närvaro. Det är som en trollstav som viftas när ordet pekar ut de viktiga instanserna med detta simpla adverb. Det som ger livet mening är fullbordandet, det som bli färdig, något som på ett tydligt plan anges när konstnären Lily blir färdig med sin målning. Men i generella drag är det blicken som behöver bli färdig, vår förmåga att se, och outtröttligt arbetar Øyehaug med detta projekt, försöken att göra oss till bättre – det vill säga, noggrannare – läsare.
Det ord som möjligen kunde innebära språkförbistring i mitt citat från den förra teoretiska texten – ”røynd” (verklighet) – är centralt i Øyehaugs tanke: att språket kan skapa och definiera en verklighet. Detta är slående i den roman som jag läste på nynorsk 2019, Presens maskin, och som borde nå fram till fler svenska läsare. Där visas också att ens intryck av världen är avhängiga hur det är gjort, hur författaren har burit sig åt för att göra den trovärdig eller bara rimlig.
Det finns även feministiska spår i texterna, även om Øyehaug inte gärna skriver på näsan eller är road av övertydligheter. När hon tar Radioheads skiva ”How to Disappear Completely” till utgångspunkt för just försvinnandet lägger hon in en kort örfilsliknande text: ”Ver kvinna i ein offentleg litterær debatt.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar