Det är samhällsfrågorna som är i fokus för amerikanska Kiley Reids debutroman Such a Fun Age. Signifikant nog inleds den i september 2015, året innan ett presidentskifte som redan gått till historien. Handlingen är raffinerad, och likaså berättartekniken som lånar drag från den fallenhet för slumpen som styrde 1800-talsromaner skrivna av till exempel George Eliot och Charlotte Brontë.
Tjugofemåriga Emira är anställd barnvakt åt influencern Alix. När maken Peter, som är programledare på lokal-tv, säger något vagt rasistiskt i ett program och får hemmet vandaliserat ber de Emira ta med treåriga dottern Briar bort från förödelsen. Det är strax före midnatt, Emira är lite berusad och lite festklädd, och tar med sig Briar till en mataffär där hon konfronteras av en vakt som anklagar henne för att ha kidnappat barnet. Det blir hetsig ordväxling och lite handgemäng, som upptas på film av en man, Kelley, som Emira sedermera inleder en relation med.
Allt ser ut att ordna sig till det bättre. Tills Alix börjar uppvisa oroväckande tendenser att använda Emira som ett karriärsteg – men inte enbart så, utan det som utvecklas är på gränsen till en förälskelse. Samtidigt som Emira alltså dejtar Kelley. Den som vill studera hur en peripeti – vändpunkt – hanteras av en ypperlig författare kan närläsa de kapitel som rör en thanksgiving-middag som Alix ordnar med Emira och Kelley som gäster.
För det här är verkligen en ypperlig roman, som går att läsa som en infernaliskt spännande thriller. Det uttjatade sättet att skifta berättarperspektiv mellan två protagonisters synvinkel ges här mer grund, när både Emira och Alix – som är de som turas om att berätta – ges mer kontur allt eftersom. Till exempel Emira – på sitt tjugosjätte år, men har fortfarande inte kommit längre än att hon tar ett tillfälligt jobb som en trettonåring kunde anlitas för. Och Alix – ängslig karriärist med bokkontrakt och allsköns komplex hängande över sig. Båda tecknas som ensamma och oroliga själar. ”Varför är det här så svårt?” går som ett både uttalat och outtalat mantra genom främst Alix relationer till andra. Reid har en smart blick för vit medelklass-neuros, när hon låter Emira kommentera en bok av Marie Kondo som finns i Alix hem: ”Wow, how privileged are you that you need to buy a hardcover book that tells you how to get rid of all your other expensive shit.”
På ett plan är Alix definitionen av woke, alltså den moderna förkortningen för ”sent ska syndaren vakna”. Emiras penibla situation blir en gyllene chans för Alix i första hand – själv försöker Emira lägga allting bakom sig. Men incidenter lever sina egna liv, för precis som i Nick Caves låt ”Jubilee Street”, ”The problem was, she had a little black book …”, finns ju filmen som visar det Emira helst vill glömma.
Kiley Reid må vara debutant, men visar redan att hon är en förfaren och inte minst slug författare, som gärna anlägger ledtrådar ibland bara för att gäcka läsaren. Det finns förutsägbara inslag, men också stora överraskningar. Hon är också utmärkt på den konst som nästan gått förlorad hos många oetablerade romanförfattare, alltså sinnet för de viktiga detaljerna. Ett exempel är när hon låter Emira beskriva hur det luktar i Kelleys lägenhet när hon är där för första gången: ”The space smelled boyish and also like laundry done with detergent that was marked Unscented.” Men det finns gott om sådana exakta och illustrativa exempel, som bidrar till närvarokänslan. På tal om just den scenen illustrerar den också det viktiga samtycket, och ger fingervisningar om den tillit som den här romanen i så hög grad vilar på.
Ja, det är en roman om makt, om pengar, om privilegier, om rasism, om klass, om orättvisor, men också om just tillit – hur skör den är, och hur viktig den är. Det är också romanens vita – Alix och Kelley – som bryr sig mer om hudfärg än Emira gör. Även om Emira själv inte har sociala medier som twitter eller instagram handlar romanen mycket om dessa mediers inslag i våra liv – återigen ett exempel på hur en roman kan tjäna på att vara helt samtida. Det må vara en svår balansgång, och att för många samtidsmarkörer gör romanen oläslig för en kommande generation, men den typen av farhågor besannas sällan. En roman som försöker göra sig helt tidlös kan också bli oroväckande diffus och vag, rentav oläslig i sin beröringsskräck inför det exakta.
Både Emira och Alix är skickligt porträtterade, något som också gäller för barnet Briar, ett sällsynt delaktigt och aktivt barn, som också blir en smärtpunkt för romanen, där man kanske ser Alix beroende av Emira speglas i Emiras beroende av Briar. En annan av de saker Reid gör så bra är att hon visar hur vi tänker. Både Alix och Emira kastas mellan hopp och förtvivlan, i svängningar där de tillåts höga och låga kast där optimism och pessimism blandas i samma andetag. Reid utforskar de ambivalenta känslorna, gränsområdena mellan att hata och att älska. Allt färgas av baktankar, av misstänksamhet, av den missriktade godheten.
Det finns hög angelägenhetsgrad att läsa den här romanen. Inte minst nu när Black Lives Matter återigen aktualiseras efter polisens mord på George Floyd i Minneapolis, och ledarskribenter som Ivar Arpi tar chansen att raljera över folkrörelsen. Då kan man behöva få se sina vita privilegier uppenbarade. Så här förklarar Emira för Kelley:
”You have a weirdly large amount of black friends, you saw Kendrick Lamar in concert, and now you have a black girlfriend … great. But I need you to get that like … being angry and yelling in a store means something different for me than it would for you, even though I was in the right.”
Det här är alltså en raffinerad, intelligent och ofta rolig roman, med mer än en skruvad tvist på lager. Det är imponerande skrivet, men snarare än att bländas av briljansen blir jag indragen i förvecklingarna. Emira och Alix är två sällsynt levande karaktärer, men till det allra bästa med Reids roman är att de också ingår i ett större sammanhang, att hennes roman tillåter dem att samverka med den hyperaktuella tematiken.
Då blir det ett skrivande som förnyar romanen, och därmed en viktig pusselbit för att skåda det mönster som utgör det amerikanska samhället utifrån rasismen. Det är med andra ord en roman som kan visa sig göra en lika betydelsefull insats i detta arbete som till exempel Toni Morrisons Älskade, men det är bara det att Kiley Reid väljer en helt annan metod, där hon sviker det modernistiska kaosnarrativet med rötter hos Faulkner och i stället lejer den realistiska 1800-talsromanens resonerande stil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar