Hugget / Satt / Ristat, Skurups skrivarlinje/Ellerströms

Så var den då här, årets utgåva med aspirerande författardrömmar tillkomna på Skurups skrivarlinje. Hårdfakta: det här är 34:e årgången, för sedan 1986 har det utkommit en antologi, och någon borde väl ges i uppdrag att utröna vad det har blivit av just dessa författardrömmar. Hur många stannar vid löftesrika anslag, och kanske också vad det beror på – varför ger man upp?

Hugget / Satt / Ristat lyder den fyndiga titeln på 2019 års bok, sedvanligt vackert formgiven, med metalliskt gröna bokstväver mot hudfärgad vävtapet. Och hur tar man sig an uppgiften att skriva om den? Som jag troligen tidigare påpekat väljer man att antingen kommentera rubbet eller välja ut en handfull som synnerligen värda den formen av uppmärksamhet. Båda metoderna känns otillräckliga.  

Det vore allt för enkelt att säga något om att bidragen är lovande i sina ansatser, men det är också svårt att få andra intryck av så korta texter på ibland bara några få sidor. För att gardera sig väljer några att skicka ut både prosa och poesi. Som man kunde förvänta sig dominerar prosa, poesi, och ett skissartat skrivande. Minimalism står högt i kurs hos många. 

Och försöker jag läsa utan att tänka på att bedöma blir jag antagligen mer tillmötesgående. Det är dock svårt att tänka bort föreställningen att man skriver för att få uppskattningen. De bästa bidragen är de som verkar skita i vad läsaren tycker, texter där aggressiviteten inte nöjer sig med att husera i underförstådd form. För annars tycker jag ibland att det tenderar att bli för inställsamt, lite för försiktigt trevande. Vad jag saknar: mer konfrontation, mer kollision mellan de olika uttrycken, eller bara mer stilistiskt och tematiskt ursinne.

Fyra iakttagelser. För det första, varför saknas författarpresentationer? För det andra, varför presenteras texterna i bokstavsordning efter författarnamnen? Det vore mer lämpligt med tematiska avdelningar. I en antologi bör bidragen ställas intill varandra för att förstärka dess egenskaper – där kan de både spjärna mot och ta stöd av varandra, i stället för som nu belysa spretigheten, irrandet. För det tredje, varför är könsfördelningen så skev? Med reservation för flytande könsidentiteter får jag det till cirka 16 tjejer och 4 killar. För det fjärde, varför är vithetsnormen ännu skevare? Återigen, med reservation, men typ alla har ärke-svenska namn.

Första novellen är en konventionell berättelse, skriven av Unn Aurell Hansson. Den liknar något självbiografiskt i dålig maskering, om en tjejs möte med en vargman, alltså en kille som går klädd i vargdräkt. Den erotiska laddningen i mötet tas inte riktigt till vara. Annars kan generellt sägas att denna novell är emblematisk. Här samsas lojheten med gravallvar. Ambitionen finns, men det måste vattnas bättre om den ska spira. Det är ofta samma text innehåller disparata element, och det är som om flera av de här unga spröda spirande författarkropparna inte riktigt vet vilket ben de ska stå på (tips: lita på gravitationen, den tar hand om dilemmat åt dig, och om du förnekar gravitationen, kalla det ”intuitionen”).

Det finns något gulligt över flera av texterna, även om jag antar att det minsta de här författarna vill vara är just ”gullig” – fast, varför skriver de då om kändisar som Meghan Markle och Natalie Portman? Rut Berling tillhör de lovande, men staplar metaforer på ett osnyggt sätt: ”Att skära med kniv i dikten. Bokstävernas klang mot varandras kanter. Rundel på rundel på rundel. Att stansa ut drömmar i vetedeg. Det som står mig upp i halsen är inget annat än kompressioner av fasta och frosseri.” Man kanske får fördra sådant, alltså den här typen av missriktad ambition, av viljan att stå ut och vara den mest storslaget extraordinära i samlingen – då blir det lätt aningen sökt, aningen ansträngt. Desto bättre lyckas då Alve Rauer med sina mer nedtonade och mindre flåsiga utsagor, i en slags stillhetssträvan: ”Det blåser från skogen, en sval bris över käke och hals. / Någonstans i mörkret.” Här finns en stark närvaro till det djuriska, och det är nog en gynnsam väg att gå – in i det gestaltlösa. Även Ludvig Nilssons dikter innehåller enskilda rader som bär aningen längre än kamraternas försök, liksom Agnes Stenqvists prosatext om fula flickor.

Något annat som kan skönjas lite här och där är plattityder som yttras med tyngden som vore de djupsinnigheter. En kan också tycka att ett år på en skrivarlinje borde få dig att sluta använda den stygga konstruktionen ”även fast”, eller att dessa skribenter verkar skriva mer än de läser – annars vet jag inte varför de har svårt att skilja mellan ”var” och ”vart”. Och det finns också något distanslöst som kan göra mig beklämd, eller ointresserad – och jag vet inte ens vad som är värst av de två reaktionerna. Det föder en slags otålighet.    

Ellen Nordmark tillför illustrationer och ett anspråk som inte drar sig för att uppvakta det löjeväckande. Det finns en självkänsla i hur hon väljer bort alla röda trådar, och nöjer sig med att sprida sina starkt sinnliga rader, av vilka det finns en hel del: ”det kallas gåshud / under min hud / flaxar fan inga gäss i streck / det slår hårt rytmiskt dovt / inte så / att blåmärken uppstår / de står / i blom”.

Förvånande nog saknas nästan genomgående referenser till samtiden, och det är som om smartphones och sociala medier inte existerar. Man till och med betalar med kontanter i flera av texterna. Finns det månne någon form av förbud på skrivarskolorna, att det är någon oskriven regel att samtidsmarkörer daterar texten – förvisso, men att driva en annan linje in absurdum är att göra texterna en otjänst, och få dem att hamna i ett vakuum utanför en igenkännbar värld. Tro mig, det går att införliva samtiden utan att det blir påklistrat och övertydligt. Det blir annars svårt att upprätthålla en trovärdig gestaltning av miljön.

Egensinne blir för de här författarna både en tillgång och en brist. Man kunde erinra sig fotbollscoachens råd till avbytaren, som oväntat fick hoppa in i en viktig match när flera viktiga spelare var avstängda och skadade. Vad sa coachen? Inte vet jag, det här är ett hypotetiskt exempel, men jag ser två scenarion framför mig:

a) ”minimera misstagen; gör inte bort dig, slå inga djärva passningar, rensa bort bollen så fort du kan, så kanske du kommer undan med det”

b) ”ta chansen; det här är din enda möjlighet att göra intryck, du får uppbackning om det går åt helvete för det var ändå inte ditt fel, det är nu eller aldrig”

Som författare kan du inte vackla, för båda råden är ju gångbara, och kanske du måste följa dem båda. Å andra sidan: behöver du lyssna på råd är du ingen riktig författare.

En riktig författare kan Sofia Kentros säkert bli, även om det finns fyrkantiga drag över hennes text om platsen, och jag kan nog också finna mig i att den övergår i en förväntad skildring av klimatångest. Det jag uppskattar hos henne är ilskan, så som den gestaltas i en lång ”Att vara människa”-anafor. Det är en jobbig upprepning, men därför så effektiv och bra, och så träffsäker – kan hon bara renodla den ilskan, kanalisera den mot något mer formsäkert, då kan det bli hur bra som helst.  

Så, vad ville jag säga med denna långa text? Kanske bara att det är lönlöst att vara både för hård och för överseende när bidragen är så här korta, och att det blir en frustrerande färd genom så många olika författartemperament. Men allra mest att goda råd är så dyra att ingen rimligen borde ha råd att följa dem.