Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

16 maj 2019

Til den smukkeste, Mette Moestrup, Gyldendal


Vilket monster till diktsamling hon har skrivit, Mette Moestrup. Til den smukkeste bågnar av ambition, men också av spretighet, och ger ett stundtals oredigerat intryck, samtidigt som det också finns systemdiktning och ett oerhört konsekvent arbete med tematik och motiv. Det är utmattande läsning, denna ojämnt underbara bok, med sin undertitel ”117 digte” (hur jag än räknar får jag det till något mellan 99 och 112).

Den vackraste, vem är det? I myten rullade Eris, osämjans och stridens gudinna, in ett äpple till ett bröllop där hon ej var välkommen, med inskriften: ”Till den skönaste”. Ur tumultet mellan gudinnorna som ansåg sig uppfylla kriteriet uppstod strax det trojanska kriget. Det här är då bara ett av många spår i Moestrups fylliga dikt. I övrigt handlar det mycket och återkommande om honung, blommor, blod, bröst, nationalism, kalla kriget, ägg, hat, stenar, den svarta jorden …


Ja, det finns en given parallell till Sapfos berömda fragment 16, som blir en utgångspunkt för Moestrups skrivande av denna bok. I Anne Carsons översättning:

                      Some men say an army of horse and some men say an army on foot
                      and some men say an army of ships is the most beautiful thing
                      on the black earth. But I say it is
                                           what you love.

Vi har den senaste svenska översättningen, av den ordknappare Jesper Svenbro:

                      Några anser kavalleri och fotfolk
                      skönare än allt på den svarta jorden,
                      andra örlogsfartyg, men jag för min del
                                           det som man älskar.

Mette Moestrup bidrar, genom att strikt följa Carson:

                      Nogle mænd siger en hær af heste og nogle mænd siger en hær af soldater
                      og nogle mænd siger en hæer af skibe er det smukkeste som findes
                      på den sorte jord. Men jeg siger det er
                                           hvad du elsker.

Sapfo är en av huvudpersonerna i denna bok – en annan Heinrich von Kleist, poeten som i november 1811 i Wannsee skjuter Henriette Vogel och sedan sig själv. Därifrån till Wannsee-konferensen. Till en essä om blomman i den tyskspråkiga poesin, från Novalis blå blomma, och som Moestrup beklagar att den inte skrivs – fast den gör väl det, indirekt, i en av den här labyrintens dikter.  

Efter att för sju år sedan ha gett ut sin oerhört starka bok Dø, løgn, dø har Moestrup gett ut böcker i samarbete med andra. Nu återvänder hon i egen kraft. Och vilken kraft det är: gränslös och vild – ja, man kunde säga, en expansiv art.  

Systemdiktningen har en stark tradition i Danmark, och tidigare i vår har vi kunnat läsa Omina, en vidarediktning av Inger Christensens Alfabet, som Moestrup skrivit tillsammans med Naja Marie Aidt. Nu utgår hon från de nio muserna, och ger dem varsin sektion med tretton dikter, även om metoden upphör en bit in på åttonde natten. Det här ger Moestrup tillfälle att laborera med olika stilar, somt varsamt resonerande och somt vårdslöst påfluget, i en pendlande rörelse mellan saklighet och osaklighet. Det är skrivet i en våldsam ömhetsriktning.

Inte bara muserna är nio, utan också planeterna. Eller, de var det, tills man 2005 upptäckte den nya dvärgplaneten som fick namnet Eris, som degraderade Pluto till denna nesligare status. Här löper associationerna fritt i Moestrups dikt, och som läsare kan man bara tacka och ta emot. Eller vad sägs om den versalt skrivna sviten ”Erisvariationerne”, som utgör bara en av många höjdpunkter. I kärlek och krig är ALLT tillåtet, men man kunde tillägga: också i poesin.

Moestrups modus är rastlösheten. Dikten förgrenar sig, men hålls ihop av de återkommande inslagen, kärleksteorin som också upplåter utrymmet åt kärlekspraktiken. I den mån det blir privat blir det inte öppenhjärtigt. Och på  tal om hjärtan:

I Charly Cox diktsamling She Must be Mad, som jag råkade läsa förra veckan, inleds en av kärleksdikterna: ”An octopus has three hearts / How does he find time to use them?” Moestrup, som också skriver kärleksdikter av okonventionellt snitt, inleder passivt aggressivt: ”blæksprutten har 3 hjerter / men du er hjerteløs”. Jag skulle säga att Moestrups kärleksdikter är desperata, ursinniga, hätska – men aldrig hjärtlösa. Har poesin också tre hjärtan, och är poeten den som sprutar sitt bläck över boksidan? Nick Cave kombinerar också bläckfisken med kreativiteten men ger det en sexuell konnotation i låten ”Rings of Saturn”, med berättarjagets ”spurting ink over the sheets”.    

Allra mest ambitiöst utförd är väl den sjätte natten i den här boken. Där utgår Moestrup från en pyramid, eller triangel – triangeln som för övrigt är en annan återkommande figur eller trop. För varje dikt läggs ord och rader, utifrån en cirkel som till sist ger oss tretton rader med cirklar, eller 91 cirklar totalt. Dessutom underminerar Moestrup sin egen princip, genom infall och avvikelser. I en kort reseskildring från Rom associeras till historiens gladiatorspel:

Hvad er værst
At blive kastet for løverne eller kvalt i blomsterblade
Det åpenlyst brutale eller det tilslørede?
At kende eller ikke kende svaret?

Det är lätt att duperas av Moestrups kategoriska dikt, kanske lika lätt som det är att gå vilse i de labryintiska anspråken. Men jag manipuleras villigt, och blir lätt vimmelkantig av anspråken. Det är i god mening transformativ skrift, det vill säga att den är både sysselsatt med förflyttning och syresatt med inbjudan till dialog. Målet är i rörelse, och förändring är det huvudsakliga syftet. Det är dikt som aldrig når sin slutstation, som aldrig stagnerar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar