Medan Daniel Mårs
tidigare gett ut en bok, Simonillusionerna
som kom 2017, är Charlotte Qvandt en betydligt mer rutinerad författare –
senast skrev jag om romanen Strålgångar,
men hon har också gett ut en handfull diktsamlingar. Sedan en tid har de slagit
sina påsar ihop, vilket har resulterat i en del dikter, och nu boken Flockmatrisen.
Den här typen av
samarbeten har blivit mer vanligt förekommande de senaste åren, med gemensamt
skrivna böcker av – för att nöja sig med tre exempel – Johanna Frid och Gordana
Spasic, Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen, samt Athena Farrokhzad och Svetlana
Cârstean. Det är tänkbart att denna praktik kommer att bli än mer vanlig i den
så kallade framtiden.
Vad är då syftet
med att skriva tillsammans? Det är givet att det finns en vilja att lära känna en
annans röst, men kanske också att det ska bli ett sätt att utforska det egna
skrivandet – att låta det så att säga ta spjärn mot en annan röst, för att
undersöka vad som händer, om det händer något. Fast för en läsare blir den
typen av funderingar lätt ointressanta, och likaså att fråga sig hur det
praktiskt har gått till, ”vem som har skrivit vad”. Både Qvandt och Mårs har
med tidigare böcker visat sig ha särpräglade böcker, men jag vägrar att utsätta
mig för en gissningslek här.
Snarare är målet
att nå fram till en gemensam röst. Och det syftet är definitivt uppnått med denna
bok, där dikterna ändå ger intryck av att ha berikats, att de ger uttryck för
en dubbelhet. Ibland finns ett uttalat jag i dikterna, ibland ett lika uttalat
vi. Man kan visst säga att eftersom Qvandt tidigare skrivit en del om kroppen
borde dessa rader vara skrivna av henne, men som sagt, varför gissa?
Parallellt med
kroppsligheten finns ett ifrågasättande av det tingliga: ”I det här rummet kan
endast det återhållna växa”. Dessa starkt suggestiva rader hör till
behållningen, hur detaljerna blir viktigare än helheten, som ibland kan tyckas
diffus. Det starka med boken blir i stället hur Mårs och Qvandt verkar vilja
gestalta sprickorna, bristerna, de outredda mellanrummen. Det sker med halvt
förnimbara utsagor som inte söker bekräftelse.
Nä, inte på så sätt
att jag frågar mig om deras dikt kommunicerar eller har ett syfte eller budskap.
I stället följer jag fascinerat hur rörelsen går mer mellan kropp och rum än från
kropp och rum. Ibland är rummet en cell, där samtalen är villkorade. Där är
reglerna oskrivna, makten hemlighållen. Det är en typ av dikt där det knappt
går att läsa mellan raderna, utifrån Ekelöfs poetik – här är det en slags
förflyttning av innehållet, genom de som sagt starka raderna, som bildar
autonoma entiteter. Att följa en utveckling blir svårt.
Alltså, att omforma
dikterna till en sammanhängande berättelse vore att göra våld på dem. Det jag
inte kan förneka är att de bärs av sitt allvar, sitt uppsåt som inte går att
ifrågasätta. Det är en lite ojämn bok, men när de når fram görs det med besked:
Här finns en lucka
Trädets beklädda
avspärrning där ute
Jag har byggt pyramider av
damm
med välplanerade snaror
Känner väggen, genom er
Märken efter mina bett
Det blir då dikt
som bevarar sitt suggestiva intryck, som inte faller i fällan att redovisa och
förklara. Mars och Qvandt är inte ute efter att blända läsaren med storslagna
idéer eller dito formuleringar. Att säga att den är vilsam innebär kanske att
förminska vad de gör, dessa dikter, men det är en vilsamhet som befinner sig
närmare vaksamheten än dvalan.
Och så kanske också
de många djuren – fåglar, lamm, getter – som rör sig i dikterna ska uppfattas,
att vi blir varse hur människans utveckling går i en riktning mot ett allt mer
bestialiskt beteende. Ibland antyds underliggande hot, som om den gemensamma
estetiken stavas ”intet mänskligt är mig främmande”, utifrån Terentius diktat. Så
finns här också en antydan om att något nytt håller på att födas, något som
torde vara knutet till det gemensamma skrivprojektet, där detta mer får ses som
en upptakt än en färdig produkt. Därför, bland annat, ser jag fram emot vad denna
duos nästa steg blir.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar