Robert Smith är
sångaren i gothrockbandet The Cure. Om honom handlar Peo Rasks nya diktsamling.
I stort sett är de jämnåriga, och det handlar om att åldras utan att tappa
kontakten med det där barnsliga, som åtminstone förr var The Cures signum (de
har inte släppt ny musik på tio år). Rask hymlar inte med sin besatthet, där
ärligheten är avväpnande och rättfram: ”här är vi / du, min dyrkan / och jag /
ställföreträdande liv”.
Som ramberättelse
fungerar en gullig men kanske lite poänglös berättelse där Rask i fantasin
träffar Smith, och de dricker te och promenerar i West Sussex. Sedan växlas
korta dikter med kommenterande krönikor som reder ut Robert Smiths funktion i
Rasks liv. Som inblick i fanatismens psykologi är det intressant, medan
dikterna går en vådlig balansgång mellan det banala och det fyndiga. Vilket i och för sig är en del av The Cures estetik. Som helhet
blir det därför given läsning för alla som någon gång likt Rask marinerat sitt
hjärta i den svarta mixtur The Cure fulländade på 80-talet (trilogin ”Seventeen
Seconds”, ”Faith” och ”Pornography”).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar