Populär poesi?

Shell[e]y

I filmkomedin Gräsänklingar från 1982 går Gösta Ekmans rollkaraktär omkring på Arlanda med senaste numret av Bonniers Litterära Magasin. Kan du tänka dig Peter Magnusson låta huvudpersonen i sin senaste komedi gå in i en tidskriftsaffär för att köpa senaste numret av någon litterär tidskrift (Bonniers Litterära Magasin lades ned 2004)? Nä, för i det avståndet – i den avgrunden – finns en förklaring till varför poesin har tappat sin funktion som samtidskommentator.    

När Tomas Tranströmer erhöll Nobelpriset i litteratur 2011 var det många i min bekantskapskrets som började läsa hans dikter. Med storögd förvåning berättade de om sin upptäckt att poesi kunde vara så begriplig, så bra, och att den kunde betyda något.

Deras uppfattning var nog inriktad på poesin som det obegripligas litteratur. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra om denna föreställning om poesin, att den enbart är till för ”särskilt djupa människor”. Det är ju idioti att neka sig upplevelsen av det unika som bara poesin kan förmedla för att man tror att man måste vara smart, att man måste förstå. Att läsa poesi är något annat än att lösa korsord. Nä, jag menar inte att det är lätt, att det är något alla kan lära sig heller, för det är att underskatta den om man tror att den enbart sysslar med det som är ”vackert”.

Det är kanske denna medvetenhet om det latent farliga med poesin som gör att de två svenska tidskrifterna i ämnet har så inställsamma namn. Lyrikvännen har funnits sedan 50-talet, och förblir den omedelbara källan för den som vill orientera sig i vad som sker med dikten här och nu. Uppstickaren heter Populär Poesi, har sitt säte i Tranås, och har funnits som tidskrift sedan 2013.

Namnvalet avväpnar poesin, och varje gång jag ser ett nytt nummer tänker jag trotsigt att ”Impopulär Poesi” hade varit fyndigare, och mer i genrens anda. Till det yttre är likheten med den äldre Lyrikvännen slående: det är nyskrivna dikter, essäer och recensioner som dominerar. En skillnad är att Populär Poesi i varje nummer har en sektion om musiklyrik, något som förstås är i samklang med namnet på tidskriften.

För populär, det är förstås sånglyriken, även om det är något de flesta inte ens tänker på som poesi. När Bob Dylan fick Nobelpriset i höstas var det många som gjorde kopplingen tillbaka till Homeros, även om det inte är helt etablerat att hans epik från 800-talet före Kristus framfördes med musik.       

Men det är onödigt att upphöja sångtexter till litteratur, eftersom den är så beroende av både musik och sångrösten, att den lever av framförandet. Bland annat därför är jag skeptisk till hela projektet med att dela in poesi i kategorier utifrån popularitet. I den indelningen finns det en implicit uppfattning om en slags äkta poesi, sprungen ur spoken word-scenen, med företrädare som Bob Hansson, Daniel Boyacioglu, Emil Jensen. Underförstått står den i motsatsställning till den mer akademiska, torra, tråkiga och – ja, obegripliga poesin. Men det här är bara en dum och falsk indelning, som inte gagnar någon.  

Ofta framförs att poesin spelat ut sin roll som betydelsefull litterär genre. Det bor 2 miljoner fler svenskar i vårt land nu jämfört med för sextio år sedan. Då hade Lyrikvännen 15 000 prenumeranter. Hur många som prenumererar nu? Cirka 1 000.  Det här förklarar varför det är så otänkbart att en svensk filmsnubbe 2017 skulle skylta med Lyrikvännen eller Populär Poesi.

Tidigare politiker vände sig ofta till poesin för att ge klangbotten åt sin ideologi. Vi minns hur Olof Palme gärna citerade raderna ”en öppen stad, ej en befästad / bygger vi gemensamt” ur  Ragnar Thoursies dikt ”Sundbybergsprologen”, men sedan Bengt Westerberg tog upp Stig Dagermans ”Dagsedlar” i valrörelsen 1994 har det varit tunnsått med politiker som gjort anspråk på något slags förhållande till poesi.

Att det inte behöver vara så är Barack Obama ett exempel på. Under sin tid som president talade han ofta om sin läsning av Robert Frost, Langston Hughes, Ralph Waldo Emerson. I lördags citerade Labor-ledaren Jeremy Corbyn några rader ur Shelleys dikt ”The Mask of Anarchy” på Glastonburyfestivalen: ”Rise like Lions after slumber / In unvanquishable number – / Shake your chainse to earth like dew / Which in sleep had fallen on you – / Ye are many – they are few.” Att inte svenska miljöpartister upptäckt det fruktbara i 2000-talets ekopoesi är för mig mer obegripligt än den mest obegripliga poesin, till exempel.   

Min önskan om en ”Impopulär Poesi” skulle bejaka det svåra med poesin, vara en tidskrift som erkänner att poesin inte är något man gullar med. En tidskrift som uppmuntrar friktion och motsättningar. Så inser jag att den redan finns. De goda nyheterna är att OEI sedan 1999 utkommit med 76 nummer som mer liknar tjocka antologier (ibland över 600 sidor). De dåliga nyheterna är att den ofta är helt oläslig. Alltså förblir jag lyrikvännen som då och då motvilligt konstaterar att poesin inte är lika populär som den borde vara.       

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/6 2017)