26 apr. 2012

Drömbokhandeln, Laurence Cossé


I filmatiseringen av Nick Hornbys roman High Fidelity finns en rolig scen när skivaffärsexpediten Barry, spelad av Jack Black, vägrar sälja Stevie Wonders ”I Just Called to Say I Love You” till en man som vill köpa den till sin dotter: ”it's sentimental tacky crap. Do we look like a store that sells 'I Just Called to Say I Love You'? Go to the mall!”

Att de som jobbar i skivaffärer är snobbar är nog något som vi kunder alla någon gång har stött på – åtminstone vi som har sökt oss till någon obskyr specialaffär och begått någon oförlåtlig blunder. Boklådor lider mindre ofta av den här typen av elitism, kanske på grund av bästsäljarismen, som dikterar villkoren. Eller så är bara bokfanatiker mer ödmjuka.

Sekwas utgåva av Laurence Cossés roman Drömbokhandeln (översatt av Marianne Öjerskog) har alla yttre förtecken som anses tilltala just bokfanatikern. Omslagsfotots interiör av en bokhandel kan nog få en och annan att dåndimpa. Handlingen utgörs av det omaka paret den rika Francesca och charmslarvern Ivan (Van), som öppnar bokhandeln ”Au Bon Roman”, som specialiserar sig på kvalitetslitteratur – böcker som väljs ut av en exklusiv kommitté som sållar ut det mest exklusiva.

Van (Ivan) är själv extremläsare, som bedriver smygverksamhet för att etablera ”honungsgömmor” av bara de bästa böckerna, i den bokhandel han arbetar i och som är föregångare till Drömbokhandeln. Det finns en exakthet i hur hans urskiljningsförmåga arbetar, när han först ger de goda böckerna sin fulla uppmärksamhet: ”De övriga ägnade han exakt så mycket tid som de förtjänade: tre minuter åt någon pseudogranskning av en undersökande journalist som blåste upp en tidigare publicerad artikel, fem minuter åt någon tegelsten där det uppenbarligen inte fanns en enda tänkvärd formulering, en kvart åt någon i dubbel bemärkelse väntad och förväntad roman av en kändisförfattare som riskfritt red på framgångsvågen genom att skriva samma verk om och om igen.” På något sätt ser det ut som att han skildrar den svenska bokutgivningen.

Så långt allt gott och väl. Men polisen kopplas in, för här står inte saker rätt till. Nota bene – en läsande polis. Bokhandeln har provocerat fram andra än godartade reaktioner. Idyllen öppnar sig mot svindlande perspektiv, när intrigen sneglar mot deckaren, med bibehållen humor och mestadels gott humör.

Det är också möjligt att läsa Cossés roman som en satir över bokälskarnas humorlösa förhållningssätt till just goda böcker, även om Francesca och Ivan väl är mer bokmalar än bibliofiler. Men de förstår inte att det räcker med att ställa den goda litteraturen utanför konkurrensen – utan också utanför konsensus. Därför blir de listor som kommittén sammanställer förkastliga exempel, och i praktiken omöjliga att genomföra, trots de matematiska och långrandiga skälen som anges. Den som kastar ett getöga på den litteraturlista som summeras i slutet av boken kan nog inte heller avstå från att göra en viktigpetter-harkling. (För övrigt har svensk litteratur fått en blygsam placering i Au bon romans hyllor, placerad intill Albanien.)

Intrigen lånar grepp från dokumentären, i sitt förmenta pysslande och tillrättaläggande av vad som har hänt, i en utförlig rekonstruktion av händelseförloppet. Flera representanter från den franska offentligheten deltar, liksom Peter Carey, den australienske romanförfattaren. Det är berättat med kvickhet och raska steg, och onekligen är det en god idé och goda intentioner som ligger bakom planering och utförande av denna roman.

För det här är en roman som med försynta argument propagerar för läsningens betydelse. Böckers förmåga att på djupet skära in i ett människoliv och förändra henne från grunden. Riktigt så långt når väl inte just Drömbokhandeln som bok: finge jag själv inrätta en Drömbokhandel är väl frågan om romanen med den titeln skulle kvalificera sig till dess hyllor. När den ett flertal gånger argumenterar för att Cormac McCarthy är den ”största nu levande romanförfattaren” borde den använda ett annat exempel än Gräns-trilogin, för det är inte tack vare den, utan trots den, som han är just detta.

8 kommentarer:

  1. En stamkund på legendariska Pet Sounds berättade om hur han vaknat stupfull, rånad och borta i Bahrain. Någon hade snott hans kavaj, hans skor och en hel del av hans bagage, sjukhuspersonalen bad honom att ringa någon men det enda nummer han kunde komma på var den stockholmska skivbutiken. De ¨svarade med en amper utskällning;: "Varför har du inte hämtat din senaste laddning Waylon Jennings-vinyl? som vi specialimporterat åt dig?" ;D

    SvaraRadera
  2. Hehe, hårt om Gränsböckerna. Tycker de är bra. I synnerhet den första, som jag håller högre än "Child of God".

    SvaraRadera
  3. Mm, det finns nog en hel del anekdoter därifrån, alltså, om skivaffärer - men jag har svårt att tro att den typen av snobbism finns i bokvärlden.
    Ah, McCarthy är ju alltid bra, och visst är jag orättvis mot Gräns-trilogin. Dock är väl Suttree i så fall bättre.

    SvaraRadera
  4. ... kom förresten på en anekdot, rumsren, från när jag var 14 & gjorde praktik på en skivaffär i Umeå. Det roligaste var när det kom fyrkantiga kartonger (tänk: Gwyneth Paltrows huvud ryms i en sån i filmen Seven) med veckans nya skivor. Han som jobbade där var rätt stroppig, och en ny skiva var Grace Jones "Living My Life", med ett coolt omslag där hon ser ut som en svettig boxare med en vit plåsterlapp tejpad på ena ögonbrynet. Jag ställde fram skivorna. - Nä du, sa han, du måste ju ta bort det där skräpet, sa han, och eftersom jag var blyg sa jag inget, och han gick dit och suckade (tänk Basil Fawlty inför Manuel), och började skrapa med nageln, rätt många gånger innan han generad gick och gjorde nåt annat.

    SvaraRadera
  5. Apropå Magnus anekdot (först). Pete Doherty bodde på ett av de tre hotellen jag arbetar på, hans manager ringde och förvarnade men ingen visste vilka de var.. Så de bokades in.. Pete sprang omkring i bar överkropp i receptionen skrämde gäster såg ut som 16 år väldigt rolig adopterade "vår" Mihaj – som visade den ryska affären och Pete köpte en kosackmössa som han hade på bild i Aftonbladet framför hotellet när han blivit portad från Debaser förstod jag det som och våra hotellägare blev oroliga från semesterstolen. Några månader senare ringde en Pete en natt till Jenny och undrade om hon hade numret till hans manager..? hon kopplade inte först. Han hade numret till ett hotell i Sverige han bott på för flera månader sen men inte till sin manager. Han satt i en poliscell i Storbrittanien. Det här tog tid att skriva.

    SvaraRadera
  6. Det är underbart: gulligt och lite oroligt samtidigt.

    SvaraRadera
  7. Mitt minne av Suttre var att jag tänkte läsa den parallellt med Woolf/Deleuze-passagen i en littvetkurs - det gick sådär. Kom nog bara 100 sidor innan jag började läsa Alice Munro istället. Nästan lika motig som Blood meridian.

    SvaraRadera
  8. Mm, man behöver tid, avskildhet. Jag råkade få en del sånt när jag läste Suttree, och har skrivit om den här:
    http://bernur.blogg.se/2010/november/suttree-cormac-mccarthy.html

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.