Fordele og ulemper ved at udvikle vinger, Morten Søndergaard

Jag kan missta mig, men stämmer det inte att vi sent omsider börjat få upp ögonen för dansk poesi? I fjol läste jag en handfull danska poeter i svensk översättning, och det är något som ser ut att fortsätta i år, med översättningar av den utmärkte Mette Moestrup, för att inte tala om att Inger Christensen och Pia Tafdrup översätts som aldrig förr.

Och så Morten Søndergaard, vars bok Ett steg i rätt riktning ifjol översattes till svenska, ett arbete som vidtar i år då vi får på svenska både boken Ordapotek och sviten ”Akut sol”, som är en av delarna i hans nya bok på danska – Fordele og ulemper ved at udvikle vinger (Gyldendal).

Det är en bok som fortsätter det arbete Søndergaard inledde med Ordapotek, där han utnyttjar de tio ordklasserna till bokens tio delar – en del för varje ordklass. Titlar som ”Gå, stå, gå” , ”Syv”, ”At”, och ”Jeg, dem; vi” ger klara indikationer var man ska börja leta efter motsvarighet inom grammatiken. Men den typen av gissningslekar tycker jag är gravt överskattade, och läsanvisningar av det slaget kan man nästan alltid både ha och mista.

De danska poeterna, om vi ska unna oss en generalisering, ger sig till känna genom att pejla ytterligheter. De har lika nära till tyngden som de har till lättheten, och är alltså lika gärna roande som oroande. En poetik som äger viss allmängiltighet kan hittas hos Søndergaard: ”Alt har en retning / men der er ingen vej.” Ja, vi kan ana att det är en rörelse här, men vad ska vi göra när vi inte ser vägen?

Ibland kan det lätta ta över, och då är det nära till plojen. Som när Søndergaard leker med Gertrude Steins berömda utsaga: ”Rose is a rose is a rose”, låter det bli ”Eros er eros er eros” (vi glömmer ofta att Steins rad börjar med rosen, utan någon definitiv artikel). Fyndigt av Søndergaard, visst, men Jeanette Winterson gjorde en liknande lek för länge sedan: ”Eros is Eros is Eros”.

Lekfullt: eftersom Søndergaard uppfinner de tio delarna till ordklasserna skriver han i olika stilar. Kruxet är att han behöver uppfinna nya stilar, samtidigt som han behåller sitt egna tonfall. Det imponerande är att han med sin bok synliggör grammatiken, visar att verbet är viktigast (”sproget sitrer som en muskel under min hud”), men också de inbördes sambanden, att dikten blir ett resultat som är beroende av samarbetet.

En dikt som inleds som en lekfull drift med de relativt färska undersökningar som brukar utnämna Danmark som världens lyckligaste land har förutsättningar att bli en minor classic. En oskyldig inledning tar allt mer formen av manisk uppräkning, av bitterhet över att få den där stämpeln pådyvlad:

”Danmark har de lykkeligste ludere, lottomillionærer, de lykkeligste

under fattigdomsgrænsen, de lykkeligste kræftpatienter,

de lykkeligste skilsmisser. Danmark har de lykkeligste digtere

de lykkeligste demente, Danmark har de lykkeligste

ulykkelige.”

I de stunderna fungerar Søndergaard som bäst, när hans satir är som vassast och som mest drabbande. Liksom jag tyckte att Ett steg i rätt riktning var bra men ojämn, är jag inte helt övertygad av den här boken, utan tycker att en del partier är lite överflödiga, som ett dagboksparti från Egyptien våren 2011. Samtidigt som jag beundrar att den är så bångstyrig och på något sätt oformlig, med eller utan sina läsanvisningar. 

Dø, løgn, dø, Mette Moestrup

Du som gillar poesi med stora ambitioner, poesi som tar sitt uppdrag på allvar och samtidigt har nära till ett skratt som inte riktigt är avväpnande – alltså poesi som skildrar samhället men utan att bli didaktisk eller programmatisk, ja då har du mycket att hämta hos danska poeten Mette Moestrup. Hennes senaste samling Dø, løgn, dø kommer på svenska senare i vår, och jag har läst den i original (Gyldendal), och finge jag skräddarsy en diktsamling skulle den nog se ut ungefär exakt så här.

Moestrup är lärare i litterär gestaltning på Göteborg universitet, och hon har skrivit en bok som är så rik på intryck att jag inte vet var jag ska börja. Den är indelad i fem avdelningar: Hvid mælk fra det onde bryst / Meget lidt om Cleïs / Ladies first / Ansigter i ansigter / Sort trekant. Men även om jag med förlagets hjälp får veta att boken förhåller sig till fem olika begrepp – vithet / att vara vittne / myter / kärleksförlust / gemenskap – tycker jag att begreppen går in i varandra, visar mer på hur saker hör ihop, samverkar, att det inte finns några vattentäta skott i den här världen.

Här citeras en del svenska poeter – Ann Jäderlund, Mara Lee, liksom gamla bekantingar ur (väst)världens kanon som Sapfo och Sylvia Plath, med flera, Hélène Cixous, Courtney Love (hennes band Hole, i en dikt som handlar om hål). Jag tvekar om vad citaten vill säga: att en författare är summan av sin läsning? Ja, det kan sägas vara både sant och ett sätt att förminska. Moestrup katalogiserar, skriver om språk, om orden, på olika språk, danska, engelska, en del tyska, men det handlar också om kropp, om kön, i en laborerande stil som också tar in samhället, debatterar och problematiserar exempelvis könsstympning.

Moestrup är född 1969, och jag känner igen det här sättet att skriva: det är möjligt att det är därför jag gillar det så skarpt, att det får mig att tänka på Strunge, att även Moestrup är uppvuxen med den generationens ideal, att det här är liknande poesi. Ja, den där manin i uttrycket – snyggt exponerat i sviten med tio dikter där det versalt skrivna ”DØ, LØGN, DØ” blir en besvärjande refräng, där det handlar om att nå en större sanning än språket tillåter.

I mångt och mycket handlar det om en poesi som vill spränga sina gränser, och som försöker åstadkomma detta genom kaxighet och självmedvetenhet. Det finns anledning att beklaga att det sublima engelska begreppet ”effrontery” inte fått någon svensk glosa som tillräckligt återger dess nyanser – danskans ”uforskammethed” är väl rätt nära i alla fall. En skamlöshet utan negativa konnotationer. Poeter ska vara skamlösa, respektlösa – sådan var Strunge, när han var som bäst, och sådan är Moestrup, nästan alltid i den här boken.

Det jag också gillar med boken är hur typsnittsstorleken varieras, liksom papperskvaliteten, genom de fem olika delarna. Liksom den omöjliga rytmen, som markeras av någon slags bakåtvändhet, att en del av dikterna kan läsas som sångtexter – ganska tydligt i en dikt om fjärilen, som lånar av Inger Christensen, men blir något helt unikt, en naivistisk uppräkning som styrs av sin skumma taktkänsla.

Ofta är det så i dessa dikter, att det känns som att rytmen styr över innehållet, att Moestrup liksom inte har något val, utan tvingas följa den väg orden dikterar. Och jag får många favoriter, som del två, som handlar om det omöjliga i att skriva en biografi om Sapfos (möjliga) dotter Cleïs, eller om ordet från fragmentet endast syftar på klitoris, att Sapfo är förälskad i sin egen kropp (det finns ju andra fragment från henne som bekräftar en sådan tolkning). Det är en genial idé, och sviten blir en fängslande dikt om moderskap.

Där alltså det spontana språket är vägvinnande, liksom genom hela samlingen, det där kaxiga tilltalet, som ändå lämnar utrymme åt allvaret. Som i en dikt om Hitler och Nefertiti, där det fulaste av allt försöker skända de vackraste av allt, något som jag läser som en allegori över sakernas tillstånd, att så ser det ut för det mesta.

Bra dikt strävar mot att nå utanför sina yttre förutsättningar: det är dikt som vägrar erkänna sina begränsningar. Det är dikt som vill mer, som vill längre. Då blir det dikt som också strävar mot myten, och låter dessa myter representera större sanningar, mer träffsäkra sanningar. För det är sanningen som är poesins väsen.

Så läser jag också diktens titel: att det som ska dö är allt som Moestrup hatar, allt det fula och djävliga, det vulgära skitsnacket och äckelbabblet. Hon låter raseriet agera under ett behärskat tonfall, och det blir så mycket mer övertygande.

En naiv och sentimental prosaist, Orhan Pamuk

Ett lite löjligt eller kanske bara respektlöst erkännande: jag har alltid haft svårt att skilja Orhan Pamuk och Amos Oz åt. Varje gång jag sporadiskt läser något av Pamuk måste jag slå det ur minnet att han inte har skrivit en bok om sin morsas självmord, att han inte heller skrivit den där teskedsboken vi brukar dela ut i gymnasieklasserna, och när jag läser Oz måste jag sluta minnas att han fått Nobelpriset, liksom att han inte alls brukade intervjuas av Daniel Sjölin i Babel en gång varje säsong.

Nu har jag gjort som jag brukar, läst Orhan Pamuk, utan att egentligen veta varför. Titeln på den här boken med sex Harvardföreläsningar från 2009 lyckas vara både pretentiös och avväpnande harmlös: En naiv och sentimental prosaist. Tankar om romanen. Speciellt undertiteln gör mig fundersam – självironi, kanske. Men det förutsätter någon som kan se sig själv på distans, som på allvar kan låta bli att ta sig själv på allvar.

Det är från en essä av Schiller Pamuk lånar dikotomin mellan naiv och sentimental, ”Über naive und sentimentalische Dichtung”, där Schiller givetvis diskuterar poesin, medan Pamuks ärende är romanen, som han noterar har gjort stora landvinningar de senaste 200 åren. You don't say, liksom!

Mest läser Pamuk vita gubbar, förstås. I den ganska omfattande personförteckningen hittar jag förvisso Virginia Woolf, men hon ingår oftast i resonemang som en liten eftergift efter att ha listat ett halvdussin manliga genier, Tolstoj, Stendhal, Dostojevskij, Mann, Conrad, Proust – samt Orhan Pamuk. Men jag hittar även Kiran Desai, den indiska författaren: det visar sig att hon får ett tack på näst sista sidan, för att ha hjälpt honom med den engelska översättningen.

Pamuks sätt att skriva både förenklar och förminskar ämnet, alltså romanen. Med tiden blir de ju ofarliga, när kritiken lagt sina vantar på de bångstyriga verken i tillräckligt lång tid, då reduceras de till tämjda tingestar. Åtminstone i Pamuks händer. Tolkningstraditionen, som han är väl insatt i, har gett honom trygghet att umgås med dem, medan det skulle vara intressant att se vad han hade att säga om mer moderna, skitfarligare romaner, där man inte på förhand vet vad man ska tycka. Då är det lätt att ta till generaliseringar. Här blir hans tankar om romanen mest saker som att Tolstoj är en skicklig författare, Faulkner också (men Pamuk tar helt fel på vilka som är Faulkners viktigaste titlar), och att den ”politiska romanen är en begränsad genre, eftersom politik förutsätter en ovilja att förstå dem som är olika”.

Pamuk är en välvillig och optimistisk läsare: ”Vad som skiljer romaner från andra litterära berättelsetyper är att de just har en hemlig kärna.” Det är ju nonsens. Och som inte hindrar honom från att i en diskussion kring Moby Dick tvärsäkert hävda motsatsen: ”När en roman når denna grad av komplexitet och subtilitet är det inte dess ämne som är det viktigaste, utan berättelsens form.” Och när Flaubert eventuellt yttrade sitt ”Madame Bovary, c'est moi!” var det inte på grund av att han ”upplevde hennes sinnesintryck på hennes sätt”, som Pamuk skriver, utan på att han var dödstrött på intervjuares frågor, ”vem är hon, Emma?”

Nästan varje tanke som skildras här går att ifrågasätta: ”ingen målare skapar sina konstverk på en bergstopp”, skriver Pamuk i ett resonemang om att konstnären inte ska befinna sig i verkligheten – men Turner surrade fast sig vid rodret för att kunna skildra kuststormarna. Eller om Joyce: ”När vi läser en utmanande författare som Joyce är det alltid någon del av vårt medvetande som gratulerar oss för att vi läser en sådan författare.” Det stämmer ju inte, kan jag på heder och samvete intyga, utan det är bara en fjantig uppfattning som brukar spridas av politiker och människor med bildningskomplex.

Det här är en bok som är både banal och tråkig, skriven med trubbiga verktyg. Pamuk tror att människor tror på horoskop, bara för att de finns i tidningar. (Människor tror lika lite på horoskop som de tror på en del annat i tidningarna, som att Kalle Anka är en människa.) Men det mest besvärande är att hans bok är så full av självklarheter, att det är amatörens upptäckarglädje, när han ändå bara skådar sådant som andra redan har sett, och förmedlat betydligt skarpare.

Push the Sky Away

Det är fem år sedan Nick Cave släppte sin förra skiva med The Bad Seeds. Så länge har det aldrig dröjt tidigare. Medan förra skivan ”Dig, Lazarus, Dig!!!” nog breddade hans fanskara tror jag att ”Push the Sky Away” är en skiva som det är svårt att gilla om du inte redan lyssnar på Nick Cave. Det är den första skivan där Warren Ellis tar Mick Harveys plats som musikalisk foil. Och mer av baksmälla än festrus.

Men vi som gillar Nick Cave placerar nog den här skivan nära ”The Boatman's Call” som kom 1997, efter att Cave för första och enda gången nådde någon slags kommersiell framgång med ”Murder Ballads”-skivan. Även här är melodierna nedtonade, bandet tar mindre plats, och det låter nästan mer som en soloskiva än som en Bad Seeds-skiva.

Jag är fortfarande lite kluven till skivan, men det tog också ett par år förrän jag började uppskatta ”The Boatman's Call”, och se den som en av hans tre bästa skivor. Här är det bara nio låtar, varav en dessutom är en kommentar till en av låtarna, ”Jubilee Street”, (”Finishing Jubilee Street”). Resten av låtarna lunkar sävligt.

”Higgs Boson Blues” handlar om Higgspartikeln som förra året upptäcktes i Geneve: Cave låter ett diktjag sätta sig i bilen för att köra dit till Geneve, bara för att konstatera att nu finns inget mer att sträva efter, om världen går att förklara. ”Who cares what the future brings?” Robert Johnson möter Lucifer, han ser träden fatta eld, klockorna stanna i Memphis (rock'n'roll är död), Hannah Montana försöka rädda världen, men Miley Cyrus ligger död i en swimming pool. Musikaliskt lägger sig låten nära ”Knockin' on Joe” från ”The Firstborn Is Dead”.

Överhuvudtaget är låtarna på den här skivan en slags musikaliska kommentar till Caves tidigare karriär, gamla låtar som ”The Carny”, ”Christina the Astonishing” och den sublima ”Do You Love Me Pt 2”. Men ”Higgs Boson Blues” kunde också ha skrivits av Bunny Munro, protagonisten från romanen Cave gav ut 2009. Det är en fantasi som rör sig nervöst och stirrigt, som förgäves försöker lappa ihop en tillvaro som rämnar.

Likaså ”Jubilee Street”, om en prostituerad som utsätts för något av en orolig och oroväckande man som inte lever som han lär, som i en sångrad som endast Cave kan skriva har ett foster i ett koppel. Det här är nästan enda låten där bandet briljerar och skapar en makalöst vacker kuliss till den kusliga texten, och förstärker det märkliga intrycket.

Men allra bäst på skivan är nog ”Water's Edge”, som inleds med lika ominösa basgångar som ”Tupelo” från 1985. Även här läggs en otäck text nära en ljuvlig musik, med Ellis fiol som bakgrund till Caves sång, som är mer föreläsning än sång, om våldtäkter och om ”the will of love / the thrill of love / but the chill of love is coming on”.

Så mitt intryck förblir splittrat: det är i vilket fall klart mer löftesrikt än ”Nocturama”, som nog är den Nick Cave-skiva som jag har lyssnat minst på. Skillnaden är också att det här är en skiva som tar mer risker, som förnyar något, samtidigt som det alltså förhåller sig till det gamla, kommenterar det arbete som ligger nedlagt i de äldre fjorton skivorna. Textmässigt är det också en förnyelse, med mer av fragmentarisk dikt än berättande; även de låtar som berättar en historia får ett filter av mystär, som fixerar fråga efter fråga. Bara det en anmodan till att fortsätta lyssna, och något som får mig att tro att skivan kommer att fortsätta vara lika underbar som underlig när tiden fått sätta sina tänder i den.

God utbildning och dålig, Inger Enkvist

Om böcker om skolan tenderar att likna domedagsprofetior utgör Inger Enkvists bidrag en välkommen kontrast, utan att ge avkall på allvaret. Hon skriver kunnigt och balanserat, med konstruktiva idéer om en alternativ framtid för skolan.

När du ställs inför ett svårt problem föreställer du dig nog inte att lösningen ska infinna sig smidigt och enkelt, utan du förutsätter att du ska få jobba hårt om något vettigt ska bli gjort.

Ungefär så verkar Inger Enkvist resonera, när hon med respektingivande idoghet fortsätter ta sig an skolan. Hennes mest kända bok kom för drygt tio år sedan – Feltänkt – och nu har hon gett ut God utbildning och dålig. Internationella exempel.

För här jobbas det hårt. Det är en grundligt skriven bok, där Enkvist flitigt redovisar lyckade exempel från Finland och mindre lyckade från USA och Frankrike, ständigt med Sverige som ett av de avskräckande exemplen.

Med ”den nya pedagogikens” intåg har Enkvist sett hur nivån på den svenska utbildningen sjunker, liksom i andra motsvarande länder som gjort liknande vägval. Den som avfärdar denna ståndpunkt som kverulans kan ta del av PISA-undersökningarna från senare år, senast 2009, som visade hur svenska elever blir allt sämre i både läsförståelse och matematik.

Finland är det europeiska undantaget, och de har som bekant gjort annorlunda, men Enkvist aktar sig för att dra förhastade eller förenklade slutsatser. Bland annat har deras detaljerade läroplan med ett konkret innehåll borgat för en politisk samsyn, och en värdering av kunskap som något gemensamt, något att enas kring.

Som allra främsta metod har de finska skolorna en tidig läsinlärning, helt enkelt för att de har förstått att utan adekvat läsförmåga blir inlärningen i alla ämnen lidande – inklusive matematik och naturvetenskapliga ämnen. Språket är grunden och förutsättningen för kunskapen.

En annan skillnad är att den finska skolan inte präglas av ideologiskt käbbel mellan politiska partier. Sverige har tillåtit generation efter generation att bli bortkollrade av dessa förespråkare för den nya pedagogiken. Förespråkare som har fått fritt spelrum i årtionden, utan att deras klena utdelning ifrågasatts.

En detalj bland många som hon tar upp är konflikträdslan, som resulterar i att många lärare avstår från att rätta uppenbara fel i uppsatser. Det handlar, får vi veta, om ”att skydda elevernas självkänsla”.

Enkvists bok är förstås en varning, en stridsskrift från en outtröttlig och initierad debattör som kanske har hittat den enkla lösningen på det svåra problemet. För det är inte i första hand en fråga om resurser – nu kan du som är kommunpolitiker spetsa öronen – utan om att alla borde lära sig att sätta det rätta värdet på skolan.

En början kunde vara att läsa den här viktiga boken, för att bli inspirerad, bryta sin passivitet. Enkvist ger sig inte, upprepar ihärdigt att det kräver ansträngning för att bli bra på något, oavsett om det rör sig om musik, idrott eller skola. Talang är himla överskattat.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/2 2013)

Critica obscura, Anders Johansson

Jag kan inte hjälpa det: jag gillar Anders Johansson. Så – där var det sagt. Jag läser hans böcker, eller mer så att jag kastar mig över dem. Vilket inte betyder att jag håller med om allt han säger, nä, jag opponerar mig, provoceras, tycker ibland att han är en idiot, ungefär lika ofta som jag häpnar över att han är så insiktsfull och smart. Och jag läser, bara för att han är en så intressant och ovanlig figur, en läsare som läser på allvar, som vill nå längre med sin läsning än andra kritiker.

Hans senaste bok Critica obscura. Litteraturkritiska essäer samlar sex texter från 2001-2012. De äldre texterna har fräschats upp med nya exempel, vilket ger dem ett smått anakronistiskt intryck, när samtida exempel samsas med äldre. Han gillar Adorno, och refererar friskt till denne tänkare, och sista texten handlar uteslutande om honom.

Som sagt, lika ofta som jag håller med honom – ”kritik är en kreativ verksamhet som är tvingad att uppfinna sina egna premisser varje gång” – är jag benägen att ifrågasätta – ”Ingen omdömesgill person skulle komma på tanken att döma ut dagens romaner med argumentet att Strindberg minsann var bättre”. Men är det inte snarare tvärtom, att just det nostalgiska triumfkortet används varje gång den moderna romanens kris diskuteras, typ en gång i veckan när någon i DN klagar på att svenska romanförfattare är för experimentella och knasigt interna, och att de borde skriva mer som Vilhelm Moberg gjorde.

Johanssons poäng är att kritikerna ifrågasätts, där många menar att den var bättre förr. (Återigen: stämmer verkligen detta? Jag tror i så fall mer på det Horace Engdahl brukar säga, att litteraturkritiska verk så gott som aldrig behåller sin plats i kanon, utan puttas undan av nya generationers kritikerverk.)

Johansson går gärna tillbaka till Adorno, och i förlängningen till Hegel, i uppfattningen om konstens onödvändighet, att den inte fyller några syften – och att det är just däri dess värde ligger (som Malte Persson sa på ett seminarium i Nässjö, att en dikt är ett smycke, och det är gott nog).

Vidare menar Johansson att essän som form tillåter en text att gå utanför sin genre, på sätt som exempelvis romanen och poesin inte klarar av. Men det är väl en underskattning, när romanen härbärgerar både Läckberg och Lispector under samma mantel, eller poesin både Sonnevi och Farrokhzad. Alla tvärsäkra påståenden kan ifrågasättas – och det är ju ifrågasättandet som är Johanssons metod, så då får han finna sig i att jag klagar.

Så är det genom hela boken, att kristallklara och otvetydiga sanningar samsas med rena dumheter. Varför citerar Johansson uppskattande Tormod Hauglands definition att ”essäer ger svar, det gör inte skönlitteraturen”, när man kan säga tvärtom? Essän sysslar inte alls med svar, och det är en tanke Johansson i andra sammanhang förespråkar, ett närmande mellan essä och fiktion. Så kan han också beklaga att forna tiders objektiva kritiker ersätts av kåserande journalister som i texterna lanserar sina egna livsberättelser – i samma text som han berättar om sin egen skilsmässa.

Johansson förespråkar rätten att vara otydlig och osäker, att inte ta ställning. Det kan uppfattas som feghet. Snarare handlar det om att ta problemet ett steg längre, genomskåda det utifrån nya och mer vägvinnande förfaranden. Samtidigt handlar det kritiska arbetet, menar Johansson, om övertolkning – återigen går han Adornos ärenden – och i texten om Adorno (som handlar om hur Adorno läser Kafka, men också om hur Johansson läser Adorno, och hur Winkel Holm läser Adorno, och hur Walter Benjamin läser Kafka, och så vidare i en snurrig labyrintisk text) blir uppsåtet att spåra en bokstavlig läsning av Kafka.

Men den bokstavliga läsningen av Kafka är knappast någon nyhet – låt vara att det här är den äldsta texten i samlingen, från 2001 alltså. Fast inte ens då var det väl helt nytt att överge den symboliska läsningen av Kafka? ”Problemet Kafka” har ersatts av ”dilemmat Kafka”. Med Adornos ord försöker Johansson följa de ”inkommensurabla, osynliga detaljerna” hos den här (icke-)författaren.

Kafkas texter bara liknar litteratur: den följer litteraturens yttre förutsättningar, men till sin inre karaktär är det något helt annat, och kanske något fortfarande helt oupptäckt, även om det nog går att säga att exempelvis Clarice Lispector i viss mån skriver vidare i den (osynliga) traditionen, eller den icke-tradition som Kafka innebär, han som så träffsäkert sa att han var ”både en början och ett slut”.

Mælken fra menneskelig venlighed

Vad är det med danska poeter och mjölk egentligen? Alldeles nyligen har jag läst tre danska poeter, och samtliga verkar ha en allvarlig hang up på mjölk. Eller är det Mejeriforeningen som arbetar med subtil produktplacering?

Det är Anders Abildgaards Din fjendes fest, som för säkerhets skull har två avdelningar i sin samling med titeln ”Jeg har mælk til dig”. Så läser jag Mette Moestrup, vars första avdelning i boken Dø, løgn, dø heter ”Hvid mælk fra det onde bryst”. Och så Morten Søndergaard, i sin nya bok Fordele og ulemper ved at udvikle vinger, där han i sin svit ”Akut sol” (kommer på svenska senare i vår, liksom för övrigt Moestrups bok) har en kort dikt som lyder så här:

”En muldvarp kravler op

på min mave

lægger sig

ved brystvorten

og drikker min bitre mælk.”

Mörker och ömhet, Joyce Carol Oates

Parallellt med sina mer omtalade och frenetiskt skrivna romaner har Joyce Carol Oates arbetat i andra genrer – inte endast noveller, essäer och dramatik, utan hon har också gett ut åtta diktsamlingar. I början av 90-talet, när jag läste fördjupningskursen i amerikansk modern litteratur med Monica Loeb som lärare, läste vi några av de här dikterna.

Och jag konstaterade då ungefär detsamma som jag konstaterar nu, när jag läser den svenska volymen Mörker och ömhet (ellerströms), översatt av säkra korten Jonas Ellerström och Elisabeth Mansén, att det här är fruktansvärt bra dikter!

Åtta diktsamlingar, det är dubbelt så många som Erik Lindegren gav ut under sin livstid. Under de senaste 30 åren har Oates dock endast gett ut två stycken, även om det lär vara en ny på väg, The Coming Storm (dock sägs inte när, bara att den listas bland sex andra titlar som är på gång). I den här boken finns i alla fall den dikt hon publicerade i The New Yorker i augusti 2012.

Mörker och ömhet: ja, här samsas olikheterna, de begrepp som gjorts beroende av andra. Panik och kontroll kunde utgöra en alternativ titel: hur det lössläppta hålls inom strama tyglar, men alltid finns närvarande i dikterna, i annalkande befrielsemekanismer. Humor och förtvivlan är andra ytterligheter som möts, och det handlar nog just om möten.

Dikterna förhåller sig till den konventionellt skrivna amerikanska poesitraditionen. Det är skrivet med den yttersta koncentrationen som rättesnöre. Med rutinerad skicklighet kan hon låta ett enda ord styra hela intrycket:

           ”kvinnlig är döden, sprickor som öppnas

           tunna som trådar, verbens ömma misslyckande,

           ögats blanka manliga precision

           har vitnat för alltid” [min kursiv].

Precision, ja – men även i hur närvaron infångas i här och nu, som i den betecknande dikten ”I detta ögonblick”, ur samlingen Angel Fire (1973).

En av de dikter jag läste på engelskan var ”Insomnia”, som här heter ”Sömnlöshet”, en belysande dikt om jagupplösning, om rädslan kring vad som händer när det egna jaget är på väg att försvinna, om än bara temporärt.

Så läser jag många av dikterna, att Oates arbetar med olika personae, att hon arbetar medvetet med inlevelse. Det är också inlevelsen som dikterar när hon tillägnar ”Sorg och melankoli” till Sylvia Plath, eller i en annan dikt återger Virginia Woolfs dödsögonblick: sådant riskerar lätt att bli kitsch eller ytligt spel med givna mallar. Men Oates – som debuterade som författare med novellsamlingen By the North Gate samma år som Plath dog – undviker förfaret fällorna.

I dikten ”Lindansare” undrar jag direkt om det inte ska läsas allegoriskt, men Oates förekommer den tolkningen, genom att skriva in symboliken. Är det meningen att hon ska uppfattas som lindansaren, som gör sina konster, utsätter sig för faran, för att underhålla fegisarna (läsarna)? Poeten leker Tittut med läsaren.

Till den här boken har Ann Lingebrandt skrivit ett förord. Det är en utmärkt idé: hon är en skicklig kritiker, en bra läsare helt enkelt, och hon säger kloka saker om Oates som poet, och erbjuder en smidig övergång till dikterna för den som bekantat sig med romanerna, att här är det lätt att känna igen författarrösten. Dock undrar jag om det stämmer att Oates är mer självbiografisk i poesin än i prosan. Det kan vara en illusion, att det rör sig om ett fall av hiding in plain sight: orden blir skyddet för författaren. I några av dikterna märks också lockelsen i att göras osynlig, något som tangerar en dödslängtan. Den osynliga kvinnan som en bild av kvinnan, ungefär som Jane Campion lät Ada i Pianot bli stum för att illustrera att på 1800-talet var den stumma kvinnan en betingelse.

Men nog känns en del bekanta teman igen. Våldet – men främst i funktionen av katalysator, att Oates ser det som en konstruktiv energi. Och dikterna låter känslorna förbli lagrade, bevarade, i berättande partier. Det finns inte heller någon anledning att den som gillar Oates romaner ska gilla henne som poet: det är ett litet steg för läsaren, etc.

The horror!

Om du vill veta vad jag tycker om den australienska filmen Wake in Fright kan du läsa en essä på Rymden: när man ser en obehaglig film vet man inte om man egentligen bör rekommendera den. Jag har nog sett obehagligare filmer än Wake in Fright (typ Cannibal Holocaust och Pretty Woman), men jag kan inte låta bli att verkligen rekommendera denna film från 1971. I somras listade jag 250 bra filmer, och hade då alltså inte sett denna.

DIY, Kristofer Andersson

Få människor känner till att DIY-estetiken – alltså, gör det själv-grejen, som vi brukade säga när jag var ung – inte hade sitt ursprung i punkarnas medvetet loja inställning till musikaliskt hantverk, eller i de fanzine som uppstod i kölvattnet efter de första punksinglarna.

Nä, det var ju Virginia Woolf som redan 1938 i essän Tre guineas formulerade själva manifestet: ”Släng ner pamfletter i källarvåningarna, lägg ut dem i salustånd; drag dem med skottkärror längs gatorna och sälj dem för en penny eller skänk bort dem. Hitta på nya sätt att närma er 'publiken'; se dem som särskilda individer i stället för att klumpa ihop den till ett monster väldigt till kroppen och svagt till förståndet.”

Att dessa ord fortfarande är giltiga visar Kristofer Andersson med eftertryck i sin bok DIY (Modernista), en coffee table-bok som är bländande vacker, mer liknande en påkostad tidskrift än bok, till formgivningen förvillande lik gamla nummer av pop eller bibel, eller möjligen den likaledes kortvariga Sex – det liknar minst av allt de rigida framgångsberättelserna i Filter, utan här ges utrymme åt det svamliga . Han har intervjuat 100 stycken exemplar av DIY-folket, och om du har hört någon gnissla tänder de senaste veckorna, då kan det ha varit jag, i besvikelsen att inte tillhöra den utvalda skaran.

Han går inte till Woolf, utan nöjer sig med att ha punkens inställning som den röda tråden i bidragen, att de här kreativa människorna har åtminstone detta gemensamt, oavsett vilket uttryck de väljer: de är punkare. Här finns också några som har nått rätt långt i kanske inte kändisskap men kulturell kred – exempelvis Karin Dreijer Andersson, Aase Berg, Anna von Hausswolff och Liv Strömqvist – men de flesta har nog hamnat utanför medelsvenssons radar.

Tack vare att de inte kompromissar, kan då tilläggas. I stället för att passivt vänta har de tagit initiativ: de har skaffat sig momentum, för att använda ett modeord. Det handlar till största del om konst i marginalen, den som befinner sig längst ut på spetsen på det som Chris Anderson i sin bok kallade The Long Tail – konst som vägrar anpassa sig efter marknaden, som vägar bli kommersiell.

Dumskallar, som Linda Skugge och andra liberala skulle säga. Men jag kan inte låta bli att dels beundra deras mod – författare, musiker, konstnärer, klädskapare, filmare, etc – och dels tycka att de riskerar att bli något verklighetsfrånvända i sin totala hängivenhet. Att välja den svåra vägen är ingen automatisk genväg till konstnärlig framgång heller.

Billigt och snabbt: där har du två nyckelord i vad som kännetecknar DIY-kulturen, men Andersson visar att det också finns verksamma med stort tålamod, som har lyckats domptera rastlösheten. Jag tycker också om den uppfriskande humorn som nästan alltid är närvarande – den där glimten i ögat, som på något sätt saknas i mycken etablerad konst. Vad man kan lära sig – bland annat – är väl då att den konst som skapas på sina egna villkor blir mindre benägen att söka bifallet. Vore det inte för att ”alternativ” är ett så uttjatat ord skulle det fungera bäst som benämning på vad det handlar om. Det politiska är också så distinkt inskrivet i själva projektet att det inte behöver uttalas, utan blir snarast ett yrvaket konstaterande, att det är något i uttrycket som måste kallas ideologiskt.

Här hittar jag också en hel del favoriter, alltså inte bara Aase Berg och Anna von Hauswolff, för att ta två – utan boken avslutas med Eric Berglund, vars tidigare band TTA Andersson nog ser som det bästa svenska popbandet efter ABBA och BD. Det är svårt att säga emot. Och lika svårt att invända mot Anderssons uppenbara entusiasm när han tar sig an ämnet. Då kan jag förlåta att hans språk ibland är lite för rått för sitt eget bästa, och där pronomen vacklar mellan ”sin” och ”hennes”. Det är ju inte svensklärare som ska läsa boken, utan maktmänniskorna, kulturpolitikerna – men ack!

Andersson tar gärna fram nostalgins förstoringsglas och går tillbaka till den gamla tidens fanzine-kultur, men att den bara tagit sig ett nytt intryck: ”Skrivmaskinen, kopiatorn och limmet är bara utbytta mot ett piratkopierat dataprogram.” Å andra sidan är hans bok så indränkt i lim att jag nog aldrig varit med om dess like sedan 70-talet.

Hysteros, Helena Granström

Den term 1800-talets medicin gärna gav på kvinnor med utmanande eller avvikande beteende var ”hysteri”, en föregångare till sinnessjukdom: då kopplades begreppet till det grekiska ordet för livmoder (”hystera”), i ett outtalat men i efterhand uppenbart projekt att demonstrera att det var kvinnans sjuka det handlade om.

När Helena Granström väljer att kalla sin nya roman för Hysteros (Natur & Kultur) ligger associationen till hysteri nära till hands, men just denna grekiska glosa betyder snarare att vara underlägsen, att vara tvåa på bollen. Även det en passande beteckning, då den handlar om graviditet.

Det är en mytisk berättelse: en kvinna ligger på en säng, en annan kvinna sitter intill henne, de pratar med varandra. En man ligger där i sängen ibland, och ”två hjärtan sparkar” i kvinnan. Närheten till vansinnet finns alltså inskrivet i titeln, och i mycket handlar det om identiteten – vad som händer när kvinnan blir gravid. Här blir hon helt klart störd, störtad från sin position som suverän härskare av personligheten. En annan har gjort intrång – fostret, som saknar namn men nog ska kallas ”Hysteros”.

Det är en klart outgrundlig bok att umgås med. Omslaget, en kusligt verklighetstrogen målning av fotorealisten Karin Broos, indikerar också sambandet mellan det riktiga och det påhittade, samtidigt som det är ett totalt gränsöverskridande mellan verklighet och illusion. Liksom i Broos målningar finns i Granströms sätt att skriva en märklig glidning mellan det skarpa och det diffusa, mellan klarhet och dunkel.

Sjukdomstillståndet genererar också en närmast apatisk prosa, som med stor skicklighet upprätthåller en balans mellan densitet och fermitet, alltså att den är lika tät som den är kvick. En given ordvits: pregnant prosa, som åskådliggör det lämpliga i isbergstekniken, att låta textens dolda skikt bli betydelsebärande.

Då förklaras också kvinnans rörelse mellan avstängdhet och känsloutlevelse, där hon reduceras till de mest basala behoven, när vi hittar henne sittande på huk, kissande i gräset, eller liggande i sängen trånande efter mannen som ett parningslystet djur. För det handlar mer om drift än sexualitet när hon söker hans kropp och kön.

Det här är ett unikt sätt att skriva, åtminstone med svenska mått mätt. Det jag mest kommer att tänka på är Ingmar Bergmans film Persona, att det även här finns en identitetskris, och en klar osäkerhetsrelation i hur de två kvinnorna förväxlas: ”Du tar min hand och är samma. Vi är en. Vi är den enda.” Här finns också en bild av fostret som en fisk i moderns mage, en bild som Jayne Anne Philips gjorde stor konst av i novellen ”Solaborre” från samlingen Ytterfil (1987).

Helena Granström har med fem böcker på lika många år byggt broar mellan poesi och vetenskap. Hon fyller 30 i år och har relativt snabbt etablerat sig som en av Sveriges mest finurliga författare, i dristigt skrivna böcker där hon korsar poesi med essä och vetenskap. Även här har hon lyckats skapa en helt egen textvärld av djup, tyngd, mystik – samtidigt som den är flyhänt, lätt och exakt.

De anonyma hatarna

Ju mer tid vi tillbringar på internet, desto mer hatar vi. Eller – nja, inte ”vi”, du och jag, utan alla de där andra, de anonyma som tar på sig en virtuell vit KKK-kåpa när de i skydd av heltäckande alias skriver hot- och hatfullt. Att näthatet har blivit allt mer markant, det är bekant – men är anonymitetsskyddet den enda förklaringen? Att det alltså är lätt att uttrycka sig fientligt mot någon när du inte behöver ta ansvar för dina åsikter.

Vi bör vara försiktiga med nationella stereotyper, men konflikträdslan tillhör det svenska kynnet. Och nu menar jag inte diskussioner på arbetsplatsen, att det alltid varit så att det viktigaste som finns är att ”hålla med”. Om du inte tycker likadant tycker andra att du är knepig – en kuf. Och ett gräl ses som något olösligt, början på ett livslångt oresonligt fiendskap.

Men viktigare än denna konsensuskultur är att vi håller på att gå in i en tillvaro där gemytet blivit viktigast av allt – en påtvingad samvaro där alla ska må bra, där problem skjuts undan och döljs, där vi sätter en tabustämpel på allt som kan väcka obehag och lägga sordin på den trevliga stämningen.

Det är uppenbart att frustration och bitterhet tillhör den moderna människan, att det här är gåvor som erfarenheterna skänker oss, vare sig vi vill det eller inte. Då blir det viktigt att vi lär oss hantera dessa ovälkomna känslor, och gör det på mer konstruktiva sätt än att låta det välla fram i orättfärdigt hat riktat mot så gott som alla som tar plats i offentligheten.

Jag tror inte att Jan Guillou har rätt när han i Aftonbladet (10 februari) menar att de som skriver hatiskt på nätet uteslutande är Sverigedemokrater. Däremot saknas ju empati i sin enklaste form: förmågan att sätta sig in i en annan människa. ”Den som förstår hatar inte”, skrev Selma Lagerlöf i Gösta Berlings saga.

Är näthatarna dumma? Det handlar nog mer om att de inte vill förstå: därför att det är jobbigt att sätta sig in i saker, jobbigt att få sin världsbild utmanad, jobbigt att börja tänka i nya banor. Det är enklare att skuldbelägga, att projicera egna problem på andra, och framför allt enklare att ta ut sin besvikelse på någon som kan uppfattas som framgångsrik, stolt, välmående.

Besvikna människor gör ett aktivt val när de formulerar sig i kommentarstrådar, och det måste ses som ett nederlag när dagstidningar väljer att stänga ned sådana, i stället för att moderera och rensa bort åsikter som är klart stötande.

Om dessa tidningars skribenter var mer aktiva och deltagande i kommentarsfälten kunde nog en del av de mest hatiska åsikterna undvikas. Då skulle deras texter också ingå i en dialog med sina läsare, där diskussionen kunde fördjupas och nyanseras. Detta förutsätter en vilja hos skribenterna att vara öppna för läsarnas bidrag, och jag tror att det är en underskattning att enbart se kommentarsfunktionen som ett problem.

I ett idealt mediaklimat kunde kommentarerna utnyttjas till att läsarnas kunskap togs till vara, att journalisterna blev mer inkluderande. Förutsättningarna för en gynnsam debatt underlättas om man slutar gömma sig, och journalisterna skulle tjäna på att göra sig mer synliga.

Det handlar också om att vårda premissen att du som skribent tycker något, hyser starka åsikter, och att värdesätta den ynnest det innebär att leva i en demokrati som tillåter allt detta. Men det är också allas ansvar, att i alla sammanhang visa vad vi inte accepterar: om debatten flyttar bort från offentligheten in i hatarnas interna högkvarter är det en förlust som kommer att få allvarliga konsekvenser.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/2 2013)

Den komplexe Baudelaire, Paul Tenngart

Victor Hugo menade i ett uppskattande brev till Charles Baudelaire att kollegan med sin poesi erbjöd ”en ny rysning” – ett omdöme som Paul Tenngart i sin bok Den komplexe Baudelaire. Om nyansernas politik i Les Fleurs du Mal vill plädera för att det spelat ut sin rätt. Vår tid är alldeles för luttrad för att uppfatta det ohyggliga i Baudelaires diktsamling.

Nu är det här alltså en bok inte om författaren Baudelaire, utan om diktsamlingen som på svenska oftast går under beteckningen Ondskans blommor eller Det ondas blommor, beroende på vilken översättare (Björkesson eller Blomberg) som avses – det är ganska tydligt att Tenngarts förtjusning ökar när han citerar Björkesson. Andra har förstås också översatt dikter ur samlingen, och här listas de alla, om vi ska lita på att Tenngart varit tillräckligt flitig i sin forskning.

Och det har han nog, för boken ger ett gediget intryck, när han tar sig an den kanske mest omtalade diktsamlingen någonsin: Les Fleurs du Mal som utgavs 1857 – samma år som Flauberts Madame Bovary – och hamnade i rätten – exakt som denna roman – och till skillnad från den faktiskt fälldes, vilket resulterade i att sex dikter fick plockas ut ur samlingen.

Att det är just en samling betonas starkt i den här boken: Tenngart är nu inte den förste att visa sambandet mellan de inalles 162 dikterna. I rättegången försökte försvaret förgäves betona komplexiteten i kompositionen. Jules Buisson använde bilden av en parfymflaska, där varje doftnyans måste infångas innan boken kan sägas vara färdig. En tolkning som dominerat har handlat om att jämföra med arkitektur, och på senare tid har musikteorin om kontrapunkter använts för att belysa samspelet mellan idyll och misär.

Det Tenngart väljer är en inramningsapplikation: ”komplexa nätverk av multipla inramningar.” Kognitiva ramar som ger mentala kartor för läsaren att orientera sig i … Han lånar teorin delvis från socialantropologin, men även från Deborah Tannen, känd sociolingvist från populära böcker.

Så – Baudelaire är komplex, ja – men han är också rysligt bra. Tenngart visar att mycket av den argumentation som användes mot Baudelaire påminner om hur verk av Bret Easton Ellis och Nikanor Teratologen togs emot i början av 90-talet: det var inte tillräckligt bra gjort. Det kan vara så att en kommande tid har lättare att fokusera på form än på innehåll, eller snarare att innehållet kan mogna eller svalna. Men moraltanterna var förstås lika uddlösa då (1857) som de är i vår tid.

Baudelaire identiferade sig starkt med de svaga och utslagna, och en av Tenngarts starkaste teser är hur det politiska är ett viktigt inslag i diktsamlingen. Det vill säga hur det politiska görs poetiskt och vice versa, att det är en korsning mellan ideologi och estetik. Det var också en modig bok: Baudelaire tog risker.

Andra avsnittet i boken handlar om kompositionen, och där riskerar Tenngart att bli något väl teoretisk. Ur svensk synvinkel är det förstås intressant med det tredje avslutade partiet om hur Baudelaires bok har översatts till svenska. Även om Björkessons översättning är mest renommerad är det snarare Nils Bringfelts översättning från 1963 som är den mest heltäckande (den innehåller på svenska hela 1861 års version). Bland de som tidigt intresserade sig för Baudelaire, trots att de två tongivande kritikerna Georg Brandes och Carl David af Wirsén var starkt negativa, hörde Hjalmar Söderberg, med översättning av två sonetter ur tidskriften Figaro från 1893.

I Doktor Glas, tolv år senare, låter Söderberg med osviklig självironi sin protagonist döma ut alla försök att återge dikten på svenska: ”Det var tur för Baudelaire att han slapp höra hur det låter på svenska. Det är på det hela taget ett förbannat språk vi ha. Orden trampa varandra på tårna och knuffa varandra i rännstenen.”

Tenngarts bok är sällsynt ambitiös och välskriven, även om han ibland antar ett lite väl magistral tonfall, liksom att en del slutsatser blir för högtravande: ”Att läsa och förstå Les Fleurs du Mal blir då en lika osäker och komplicerad verksamhet som att förstå tillvaron”, då detta är något som kan sägas om typ alla riktiga böcker som finns. Inte heller är det klädsamt att så flagrant missta Gertrude Stein för Robert Burns. Men sådana fadäser åsido, det är ett genuint nöje att läsa en så genomarbetad bok, som med pigg blick och nyfikenhet i sinnet tar sig an sitt ämne.

När Hugo omtalade Baudelaires nya rysning hade han både rätt och fel. Visst fanns det något helt nytt i hur Baudelaire skildrade dekadensen – men samtidigt rörde han sig i motivkretsar som är tämligen bekanta för den som läser romantikens poesi. Inte minst Stagnelius dödslängtan speglas i Baudelaires dikter – men mycket av det morbida som fick Goethe att avfärdande fnysa ”lasarettspoesi” åt sin samtid var redan utnyttjat innan Baudelaire några årtionden senare trädde fram.

Vilket inte hindrar att vi ska uppmärksamma att det är just något nytt med Les Fleurs du Mal: att den inte riktigt inleder modernismen utan snarare pekar ut romantiken som arkitekt åt den modernism som senare kanske tog udden av Baudelaires påfund. Här får vi se hur först T.S. Eliot adlar Baudelaire till ”kontraromantiker”, men Tenngart visar också hur det finns en oväntad parallell i William Wordsworths långdikt The Prelude.

På senare tid har åtskilligt av Baudelaire översatts till svenska – bland annat essäer, som har breddat bilden av honom som poet med stort estetiskt omdöme, något som också har påverkat förståelsen för hur Det ondas blommor (ja, även jag är förtjust i Bjökessons översättning) ska läsas. Därför hoppas jag att Tenngart inte nöjer sig med den här ytterst ambitiösa boken, utan att han nästa gång tar sig an hela författaren Charles Baudelaire.

Interiör med uggla, Durs Grünbein

Det var i 1900-talets sista skälvande ögonblick vi först fick kontakt med den tyske författaren Durs Grünbein, tack vare Ulrika Wallenströms översättingsvolym Biologisk vals. Senare har Ersatz gett ut ett par essäer av den här fyndige författaren, och nu ytterligare en samling dikter: Interiör med uggla.

Till formatet är den mer sparsmakad, med sina blott 27 korta dikter, i en tvåspråkig upplaga, med Anna Bengtssons översättningar på högra sidan. Grünbein har själv stått för urvalet, ur fyra av hans senare diktsamlingar.

Tonfallet hör till de mer behagliga. Grünbein erhöll i fjol Tranströmer-priset, som delas ut vartannat år (Lars Gustafsson hade synpunkter på pristagaren, menade att det fanns en handfull dugligare tyska poeter), och nog finns det en affinitet mellan de här två till synes prydligt skrivande poeterna. Liksom i Tranströmers medvetna epifanier – en av Grünbeins dikter frammanar själva ordet redan i titeln, ”Epifani med kentaurer”.

Men det handlar också om den där förbluffningen: att vaggas in i trygghet, försättas i ett tillstånd av säkerhet, som sedan sätts ur spel. Det oväntade blir målet för de här dikterna. Då handlar det om en försåtlig poesi, där det prydliga också utsätts för attacker, närmar sig uppkäftighet. Det sker gång på gång i de enskilda dikterna, som när han skriver om ”Exaltationer i sömnen”: ”Von allen Lebenslagen die extremste ist der Schlaf, / Der einen einhüllt, überwältigt und vorübergeht.” (Av alla livssituationer är sömnen den extremaste, / Som omsluter och övermannar en, och går över.”)

Grünbein närmar sig eller återgår också till barnets värld, där vi möter cowboys, rymdhjältar, grekisk mytologi. Möjligen går han nostalgins ärenden. Möjligen är det också att underskatta honom när vi är så snara att benämna det som cerebral poesi, att vi misstar intelligensen som känslans antites. I själva verket doseras hela tiden känslor med förnuft.

Men vi har också att göra med exaktheten, exemplifierad i hur stroferna är utmätta med strukna mått – tyvärr faller rimmen bort i en dikt som ”Tapisserie mit dem Tapir”. Dock hindrar inte översättningen att det lustiga och lustfyllda i umgänget med språket – som väl är Grünbeins främsta ärende – spiller över in även i svenskan. Jag skulle mer än gärna skriva mer utförligt om hur diverse vätskor är betydelsefulla i de här dikterna – exempelvis hur regnet är helt exakt skildrat, eller i beskrivningen av en gråtande enhörning – och hur mycket jag tycker om de fyra stroferna i ”Artesisk brunn”, bland annat den här:

          ”Men språket gör oss sällan den tjänsten.

          I stället avleder det oss när det kan, för oss

          Längs irrvägar – överraskande i mål.

          Är livsglädje inte ett mysterium?

          Och varför är rosa ingen vind?”

Spader Dame, Clas Livijn

På Danvikens hospital upphittas en serie brev skrivna av Zachäus Schenander, en eldfängd privatlärare. Breven berättar om hans olyckliga förälskelse i Marie, som av föräldrarna tvingas gifta sig med den girige kaptenen Leyonbraak. Zachäus anklagas för stöld, och blir sedermera vansinnig och inspärrad på dårhuset, där han förväxlar Marie med kortlekens spader dam, och sig själv som spader kung. Breven följs av rättegångsprotokoll, vars kylslagna tonfall starkt kontrasterar mot brevens temperamentsfulla stil.

Clas Livijns roman Spader Dame är en raritet i svensk litteratur. Det är en bok som utmanar definitionen av en klassiker, då den väcker frågan hur bortglömd en bok kan vara och ändå tillhöra klassikerns släkte.

Så är det också en roman som är utmanande på många plan. Utgiven 1824, under den svenska poesins enda gulålder och samma år Lord Byron dör, är det en roman som förtjänar att samla mer lovord än damm, eftersom den fortfarande äger den fräschör som borde vara en avgörande ingrediens hos den som tycker att det finns en likriktning hos den samtida bokutgivningen.

Med undantag för den oavslutade Riddar S:t Jöran, utgiven först 1993 på tyskt förlag, är Spader Dame Livijns enda större prosaverk, men en stor anledning att söka upp för den som vill nyansera sin bild av den svenska romantiken. Om inte annat för att upptäcka att även om poesin är denna tids främsta medium fanns förutsättningarna för ett genuint storslaget författarskap på prosa.

Tyvärr ett författarskap som skulle kvävas i sin linda. Livijn belamrades av tidskrävande sysslor som ämbetsman och chef för landets fängelser. Därtill en förkärlek för det fragmentariska och oavslutade, som gör läsningen av hans böcker till en utmaning för den som frustreras av de luckor och lakuner som verkar ha slagit följe med författarens kynne.

Spader Dame är egensinnig och spektakulär: ett slags generalangrepp på tråkigheten. Livijns fantasi är helt otyglad när han ger sig i kast med sitt triangeldrama. Det vore lätt att avfärda den som alldeles för överdriven, att det är en stilkonst som på något sätt slagit slint – men då glömmer man att romantiken som tidsepok förutsatte den typen av excesser. Boken ger också åtskilliga illa dolda pikar mot några av dess poeter – i synnerhet Per Daniel Amadeus Atterbom råkar ut för ett flertal verbala uppgörelser.

Men en primär anledning att då och då plocka fram det här korta verket är att den är skriven med den upprorsanda och respektlöshet som vi annars förknippar med den litterära modernismen. I ordvitsarna – där en demokrat får finna sig i att kallas ”demokrabat” – kan Livijn upplevas som en anakronistisk efterföljare till James Joyce.

Romantiken utmanar konventionerna och söker sig mot gränsen för det passande, något som ständigt illustreras i Livijns våghalsiga roman. Stilen kutar zick-zack mellan fyndiga formuleringar och gnistrande elakheter, lärda anspelningar och kvicka upptåg. Här parodieras Bibeln, juridiska dokument, Tegnér, i en stil som sprakar och skakar av Shakespeares dådkraft. Då blir det en bok som vidgar medvetandet, som ökar ens anpassningsförmåga. Den slår upp ett fönster till en tidigare okänd terräng, och blir en bok med alla förutsättningar att fungera inspirerande för aspirerande författare.

Om ironin är förmågan att ta saker på för litet eller för stort allvar – det verkar sakkunniga fortfarande inte kunna enas om. Här förstärks både det fiktiva och det dokumentära, tack vare de påstått upphittade breven (egentligen dagbok) från stackars Zachäus penna.

Även om humorn vilar på en mörk botten – eller om det är tvärtom, att det är en mörk humor som vilar på en ljus botten – blir intrycket en text av ljusaste slag, som på ett effektfullt sätt visar att den det också hos den mest sinnessjuka karaktären kan finnas en språkets friskhet, som övertrumfar allt det sjuka. Och skämten är inte heller det enda som bländar och imponerar den nutida läsaren, utan det är med stigande fascination vi följer Zachäus transformation från oskyldigt förälskad till mer och mer förtvivlad och desperat vettvilling, med en tilltagen oredighet som är lika gripande som den är trovärdig ur ett psykologiskt perspektiv. När efternamnet byts ut från Schenander till Brakander är förvandlingen fullbordad.

Sveriges litteratur innehåller helt klart alltför få författare av Clas Livijns kaliber: excentriker som får dig att gnugga ögonen av tillförsikt. Livijn kan läsas som en vildsint banbrytare som leder fram till nutida författare som den subversive Nikanor Teratologen och den uppsluppne Malte Persson.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/2 2013)

Din fjendes fest, Anders Abildgaard

När jag i första delen av Anders Bildgaards diktsamling Din fjendes fest (Gyldendal) ser att han ger diktjaget till ett ”vi” blir jag fundersam, undrar om uppsåtet är att vara inkluderande eller att sätt att smyga undan från ansvaret. Alltså: antingen att det blir en uppmaning till fler att dela erfarenheten, eller att det är ett skydd att gömma sig under, för den som vill att andra ska ta kommandot över verksamheten.

Starkt samhällskommenterande dikt rör det sig om, i vilket fall: ordet signalerar kroppslighet i plural, och anarkin är närvarande. Inte minst i den hackiga rytmen, i den upproriska leken. I den mån det är realism är det så på en anden måde. Abildgaard använder en udda upprepningsteknik, med hjälp av förskjutningar. Vi tittar på tennis på tv, vi röker en joint, vi tillägnar oss ett språk – allt med samma objektiva registrerade liknöjda tonfall. Vi festar mitt i apokalypsen.

Köket kan vara poesins mest laddade scen. Edith Södergran bakade katedraler där, och Kristian Lundberg och Michael Strunge har ofta suttit i sina kök och låtit världen bli delaktig i deras kriser. Här handlar det delvis om socker, men också om mjölk, i synnerhet i diktens mittre parti, det som fått ge namn åt samlingen: ”DIN FJENDES FEST (JEG HAR MÆLK ÅT DIG)”.

Där blir dikten spretig och ofokuserad, och jag vet inte hur skenbart detta intryck är, eller hur medvetet. Det är parodiskt, hårt styrt av en enskild händelse: en taxichaufför som mördas och styckas i Köpenhamn 2005, ett fortfarande ouppklarat mord.

Din fjendes fest är en märklig bok. Om William Empson i sin berömda bok menade att det fanns sju typer av mångtydighet tycker jag att det är lågt räknat. Som det här med fiende: en fiende förutsätter ju krig, att split har såtts. Huvudet snurrar efteråt.

Och samtidigt finns formuleringar som är på pricken: ”Der findes mennesker der er for svage til at bryde sammen. Til dem hører också jeg.” Å andra sidan, till mångtydighetens försvar, lär detta vara ett längre utdrag ur Ludwig Wittgensteins dagböcker, översatta till danska av Abildgaard. (De är vad jag vet inte översatta till svenska ännu, dessa dagböcker.) Då är vi återigen inne på autenticetsfrågor, på frågan om vad som är skapande och vad som är återsken.

I just den där tveksamheten, vacklan, befinner jag mig ofta efter riktigt stora läsupplevelser: har Abildgaard helt sonika översatt, eller lånar han bara drag från den så kallat riktige Wittgenstein? I vilket fall är det ett helt lysande grepp, och övertygar mig mer än inledningspartierna mer famlande försök.

American Isis. The Life and Art of Sylvia Plath, Carl Rollyson

I dag är det 50 år sedan Sylvia Plath begick självmord. Något som resulterar i ett antal nya böcker. Andrew Wilson har i The Mad Girl's Love Song skrivit om Plaths liv före 25 februari 1956, när hon träffade Ted Hughes, och senare i vår kommer Elisabeth Winders bok Pain, Parties, Work, om perioden i New York 1953 när Plath var gästredaktör för tidskriften Mademoiselle, det som senare blev romanen The Bell Jar (utgiven bara ett par veckor innan hon tog sitt liv).

Själv har jag läst den nya stora biografin American Isis. The Life and Art of Sylvia Plath, skriven av Carl Rollyson, som är en rutinerad professor i journalistik med drygt 40 böcker på sitt samvete. För varje biografi verkar det finnas ett nytt hemligt förråd av tidigare oupptäckta dokument: här rör det sig om 41 brev mellan Plath och Hughes, som ingen annan fått kika i.

Rollysons bidrag är att dra paralleller till Marilyn Monroe, delvis därför att Plath i sin dagbok återger en dröm om filmstjärnan. Kanske en större anledning är att Rollyson tidigare skrivit en bok om Monroe: i vilket fall kan den typen av analogier inte vara den mest givande ingången till vare sig Plaths persona eller litteratur.

Att mytologisera på det sättet är inget nytt: Sylvia Plath var själv angelägen att gå utanför sitt eget jag, och Ted Hughes var efter hennes död inte sen att utnyttja hennes status som poesins rockstjärna, en hållning som Camille Paglia drog stora växlar av i boken Break, Blow, Burn, där hon som nog den enda kritikern jämför Plath med Pat Benatar, och menar att avslutningsraden i ”Daddy” är en parallell till Jimi Hendrix förstörda gitarrer. Men att förstora på det här sättet innebär också att förminska, att något diminutivt återstår. Larger than life blir smaller than literature.

Omslaget till den här nya biografin visar en ovanlig bild av Sylvia Plath: leende, harmonisk, lycklig, full av liv. Hon studerar på Smith College, bilden är tagen 6 november 1954. Hon har nyss fyllt 22 år. Men – året innan har hon försökt ta livet av sig, och nog är leendet överdrivet extatiskt, på gränsen till det farliga – eller enbart på gränsen, på gränsen till något som ingen vill veta av.

Tidigt etablerar Rollyson: ”Plath needs a new biography, one that recognizes her overwhelming desire to be a cynosure, a guiding force and focal point for modern women and men.” Jo, nog är det så – men det här är inte en bok som håller måttet, som klarar av att bli den där definitiva biografin som saknas, på det sätt Virginia Woolf fått en definitiv biografi av Hermione Lee, James Joyce fått en av Richard Ellmann, Samuel Beckett fått en av Deirdre Bair.

Varför inte? Till att börja med är Rollyson lite väl förtjust i de enkla slutsatserna, och det är lätt gjort med facit i hand: ”To make yourself your own material is both exhilarating and exhausting. The exposure can be gratifying but also denuding.” De lättfångade formuleringarna är också lite väl frekventa (när Plath misslyckas med att hitta en make bland de män hon dejtar i tjugoårsåldern, skriver Rollyson att hon förgäves sökte efter en ”Mr Big”). Det är en stil som är rapp, men inte särskilt elegant, som är undfallande och sneglande, ivrig att vara till lags. Påfallande ofta närmar sig stilen klichén, som när han skriver om hennes blivande man: ”Hughes might as well have stepped right out of a Brontë novel.”

Men här finns också en irriterande ovana att svepa förbi det som är det mest intressanta med Plath. Dikterna citeras knappt, och därför liknar boken filmen Sylvia när den kom för tio år sedan, där man knappt anade att den handlade om en arbetande författare. (Att Rollyson ett par gånger refererar till den här filmen är också ett belägg för ett misslyckat arbete.)

Mycket har sagts om hur nyskapande och utmanande Plaths poesi var när den började publiceras, mestadels i tidskrifter, åren kring 1960, och det är både sant och missvisande. Missvisande därför att Edith Södergran skrev lika starka rader på svenska språket på 10-talet, liksom Marina Tsvetajeva gjorde på ryska språket ungefär samtidigt. Sant, i så måtto att det var ett sätt att närma sig privata ämnen på ett nyskapande sätt, att hon tar in nya ämnen i poesin. Tyvärr har Rollyson, trots att innerfliken indikerar att han gett ut böcker i ämnet ”literary criticism”, inte mycket att säga om författaren Sylvia Plath: i synnerhet inte om poeten.

För att nöja sig med ett exempel på den här starka rösten, den radikala dikten ”The Jailer” från hösten 1962:

”Jag har blivit drogad och våldtagen.

Sju timmar slagna ur medvetandet

in i en svart säck

där jag vilar som foster eller katt,

en hävstång för hans våta drömmar.” (översättning Jonas Ellerström & Jenny Tunedal)

Dikten ingick i Plaths slutmanus till Ariel, men lyftes bort av Hughes och publicerades först 1981.

I den här biografin betonas det amerikanska, möjligen på ett sätt som inte ger fullständig rättvisa. I Rollysons händer blir så Sylvia Plath en amerikansk hjältinna som visar flexibilitet och stor anpassningsförmåga när hon trotsar de dåliga förhållandena i England, tills hon ger upp 11 februari 1963. Det är ingen hejd på allt brittiskt som hon måste bekämpa: maken Ted och insinuationer om hans incest med systern, smutsen, kölden, den ”good form” som representeras av alla potentiella motståndare och fiender.

Det tendentiöst skrivna har en tydlig agenda, och hittar alltid hem på något sätt – det vill säga, den finner det den söker. Liknelser mellan Plath och Monroe går att hitta, men det är ju just för att de är universella, och var det i ännu högre grad för 50 år sedan. Poor little successful girl: det är bara en tidsfråga innan någon skriver en bok där Sarah Kane jämförs med Amy Winehouse. När Anne Stevenson skrev biografin Bitter Fame 1989 satte hon fokus på Plaths problem, delvis i ett försök att ge Hughes en viss upprättelse, medan Rollyson gärna ställer sig på Plaths sida, ser henne som oantastbar.

Till det besvärande med Plath hör den här oerhörda målmedvetenheten, ambitionen, som både var förutsättningen för hennes dikter och det som troligen förintade hennes livsvilja. Hon drevs av en tävlingsinstinkt som inte har mycket med litteraturen att göra – eller, som Daniel Birnbaum påpekade i tv-programmet Kultureliten förra veckan, att skillnaden mellan kulturen och idrotten är att inom kulturen tävlar man inte. En sanning med modifikation, visserligen: men vad Plath gör är att hon tar kommandot över sin egen mytologi.

Och det är i dikterna detta arbete utförs, och det är där Rollyson borde ha läst flitigare. Han lokaliserar den korta dikten (”kryptisk”, kallar han den, trots att den är en av Plaths mest explicita) ”Words heard, by accident, over the phone” från 11 juli 1962 som brytpunkten där hon övergår till ett mer uttalat självbiografiskt skrivande.

Ted Hughes menar i sina korta anteckningar till The Collected Poems att dikten ”Tulips från 18 mars 1961 var en sådan växling, men Rollyson läser redan ”Morning Song” som en förbehållslöst självbiografisk dikt, trots att den skrevs månaden innan. Han får också kronologin helt fel med den dikten, och avstår från att nämna att den skrevs i sviterna av ett missfall, och att den inte alls är så entydigt positiv som han vill framställa den.

Men redan våren 1956, dagarna efter att hon träffat Hughes för första gången och bitit hans kind blodig – ett möte som han i sin sista diktsamling Birthday Letters beskrev med ominös inramning – skriver hon dikten ”Pursuit”, där valhänta metaforer övergår i starka känslor av påtagligt självbiografisk karaktär. Å andra sidan är det inte hela sanningen att utgå från dikterna som självbiografiska dokument – då blir de ju inte litteratur längre. Plath problematiserar sitt jag i dikterna. De är något mer än självbiografiska facit.

Det som är bra i den här boken är perioden i USA, där Plath och Hughes under en kortare tid arbetar som lärare, men även att grunden till de utpräglat starka dikterna Plath skrev under sitt sista halvår lades tidigare, i frigörande ambitioner där både modern och maken behövde utplånas, utdrivas.

Tyvärr verkar Rollyson ha ett avmätt förhållande till främst dikterna – han skriver mer inkännande om prosan – och en mer noggrann läsning från hans sida kunde ha hjälpt honom att upptäcka hur dikterna ofta ingår i olika sviter, att mönster och samband visas när man läser dem intill varandra. När han nu nämner Yeats, Eliot och Auden – Plath träffade de två sistnämnda – vore det intressant att se hans åsikter om hur hon påverkades av deras dikter.

Ett sista kapitel handlar om eftermälet, och där accelererar mytbildningen. Givetvis med risk för att myten bara fortsätter att spridas. Vi vet sedan tidigare en hel del om Sylvia Plath, och Rollyson har tröskat igenom den obligatoriska litteraturen (även om hans bibliografi är rätt tunn). När han nu väljer titeln American Isis hade det också varit intressant att se en mer utförlig diskussion kring hennes intresse för forntidens Egypten, liksom det generella intresset för ockultism och magiska praktiker. I stället en bok som rör sig flyktigt över dessa och andra ämnen, som aldrig slår sig ner och för ett ordentligt samtal.

Föremålet blir aldrig fixerat, förblir fortsatt gäckande. Må så vara, men nog kan man begära mer än den här lojt skrivna biografin, som försynt tassar fram mot en Sylvia Plath aka Marilyn Monroe.