Jag kan
inte hjälpa det: jag gillar Anders Johansson. Så – där var det
sagt. Jag läser hans böcker, eller mer så att jag kastar mig över
dem. Vilket inte betyder att jag håller med om allt han säger, nä,
jag opponerar mig, provoceras, tycker ibland att han är en idiot,
ungefär lika ofta som jag häpnar över att han är så insiktsfull
och smart. Och jag läser, bara för att han är en så intressant
och ovanlig figur, en läsare som läser på allvar, som vill nå
längre med sin läsning än andra kritiker.
Hans
senaste bok Critica obscura.
Litteraturkritiska essäer samlar sex
texter från 2001-2012. De äldre texterna har fräschats upp med nya
exempel, vilket ger dem ett smått anakronistiskt intryck, när
samtida exempel samsas med äldre. Han gillar Adorno, och refererar
friskt till denne tänkare, och sista texten handlar uteslutande om
honom.
Som
sagt, lika ofta som jag håller med honom – ”kritik är en
kreativ verksamhet som är tvingad att uppfinna sina egna premisser
varje gång” – är jag benägen att ifrågasätta – ”Ingen
omdömesgill person skulle komma på tanken att döma ut dagens
romaner med argumentet att Strindberg minsann var bättre”. Men är
det inte snarare tvärtom, att just det nostalgiska triumfkortet
används varje gång den moderna romanens kris diskuteras, typ en
gång i veckan när någon i DN klagar på att svenska
romanförfattare är för experimentella och knasigt interna, och att
de borde skriva mer som Vilhelm Moberg gjorde.
Johanssons
poäng är att kritikerna ifrågasätts, där många menar att den
var bättre förr. (Återigen: stämmer verkligen detta? Jag tror i
så fall mer på det Horace Engdahl brukar säga, att
litteraturkritiska verk så gott som aldrig behåller sin plats i
kanon, utan puttas undan av nya generationers kritikerverk.)
Johansson
går gärna tillbaka till Adorno, och i förlängningen till Hegel, i
uppfattningen om konstens onödvändighet, att den inte fyller några
syften – och att det är just däri dess värde ligger (som Malte
Persson sa på ett seminarium i Nässjö, att en dikt är ett smycke,
och det är gott nog).
Vidare
menar Johansson att essän som form tillåter en text att gå utanför
sin genre, på sätt som exempelvis romanen och poesin inte klarar
av. Men det är väl en underskattning, när romanen härbärgerar
både Läckberg och Lispector under samma mantel, eller poesin både
Sonnevi och Farrokhzad. Alla tvärsäkra påståenden kan
ifrågasättas – och det är ju ifrågasättandet som är
Johanssons metod, så då får han finna sig i att jag klagar.
Så är
det genom hela boken, att kristallklara och otvetydiga sanningar
samsas med rena dumheter. Varför citerar Johansson uppskattande
Tormod Hauglands definition att ”essäer ger svar, det gör inte
skönlitteraturen”, när man kan säga tvärtom? Essän sysslar
inte alls med svar, och det är en tanke Johansson i andra sammanhang
förespråkar, ett närmande mellan essä och fiktion. Så kan han
också beklaga att forna tiders objektiva kritiker ersätts av
kåserande journalister som i texterna lanserar sina egna
livsberättelser – i samma text som han berättar om sin egen
skilsmässa.
Johansson
förespråkar rätten att vara otydlig och osäker, att inte ta
ställning. Det kan uppfattas som feghet. Snarare handlar det om att
ta problemet ett steg längre, genomskåda det utifrån nya och mer
vägvinnande förfaranden. Samtidigt handlar det kritiska arbetet,
menar Johansson, om övertolkning – återigen går han Adornos
ärenden – och i texten om Adorno (som handlar om hur Adorno läser
Kafka, men också om hur Johansson läser Adorno, och hur Winkel Holm
läser Adorno, och hur Walter Benjamin läser Kafka, och så vidare i
en snurrig labyrintisk text) blir uppsåtet att spåra en bokstavlig
läsning av Kafka.
Men den
bokstavliga läsningen av Kafka är knappast någon nyhet – låt
vara att det här är den äldsta texten i samlingen, från 2001
alltså. Fast inte ens då var det väl helt nytt att överge den
symboliska läsningen av Kafka? ”Problemet Kafka” har ersatts av
”dilemmat Kafka”. Med Adornos ord försöker Johansson följa de
”inkommensurabla, osynliga detaljerna” hos den här
(icke-)författaren.
Kafkas
texter bara liknar litteratur: den följer litteraturens yttre
förutsättningar, men till sin inre karaktär är det något helt
annat, och kanske något fortfarande helt oupptäckt, även om det
nog går att säga att exempelvis Clarice Lispector i viss mån
skriver vidare i den (osynliga) traditionen, eller den icke-tradition
som Kafka innebär, han som så träffsäkert sa att han var ”både
en början och ett slut”.
ett litet påpekande bara, eller kanske två. adorno menade näppeligen att konsten var "onödvändig", eller/och att "den inte fyller några syften". tvärtom. "onödvändig" skulle den endast se till att göra sig i ett sjukt samhälles ögon; den skall nämligen aldrig låta sig bli ett instrument för det urartade samhället, aldrig göra sig till ett "objekt" för dess förståelse.
SvaraRaderaoch det andra. essän som någonting "högre" än skönlitteraturen... "kritik" som någonting mer sant än gestaltandet... ytterst: idén som mer verklig än språkets språklighet (vilken alltid är någonting mer än hävdandet, som essä eller vilken form det nu tar sig).
Jo, det var så jag förstod Adorno också, jag kunde ha varit tydligare ...
SvaraRaderaSen är ju gränsen essä/fiktion inte alltid helt tydlig, & att det inte heller är lätt att säga vad det är med Kafka som gör det till "fiktion".