På
Danvikens hospital upphittas en serie brev skrivna av Zachäus
Schenander, en eldfängd privatlärare. Breven berättar om hans
olyckliga förälskelse i Marie, som av föräldrarna tvingas gifta
sig med den girige kaptenen Leyonbraak. Zachäus anklagas för stöld,
och blir sedermera vansinnig och inspärrad på dårhuset, där han
förväxlar Marie med kortlekens spader dam, och sig själv som
spader kung. Breven följs av rättegångsprotokoll, vars kylslagna
tonfall starkt kontrasterar mot brevens temperamentsfulla stil.
Clas
Livijns roman Spader Dame
är en raritet i svensk litteratur. Det är en bok som utmanar
definitionen av en klassiker, då den väcker frågan hur bortglömd
en bok kan vara och ändå tillhöra klassikerns släkte.
Så är
det också en roman som är utmanande på många plan. Utgiven 1824,
under den svenska poesins enda gulålder och samma år Lord Byron
dör, är det en roman som förtjänar att samla mer lovord än damm,
eftersom den fortfarande äger den fräschör som borde vara en
avgörande ingrediens hos den som tycker att det finns en likriktning
hos den samtida bokutgivningen.
Med
undantag för den oavslutade Riddar S:t
Jöran, utgiven först 1993 på tyskt
förlag, är Spader Dame
Livijns enda större prosaverk, men en stor anledning att söka upp
för den som vill nyansera sin bild av den svenska romantiken. Om
inte annat för att upptäcka att även om poesin är denna tids
främsta medium fanns förutsättningarna för ett genuint storslaget
författarskap på prosa.
Tyvärr
ett författarskap som skulle kvävas i sin linda. Livijn belamrades
av tidskrävande sysslor som ämbetsman och chef för landets
fängelser. Därtill en förkärlek för det fragmentariska och
oavslutade, som gör läsningen av hans böcker till en utmaning för
den som frustreras av de luckor och lakuner som verkar ha slagit
följe med författarens kynne.
Spader
Dame är egensinnig och spektakulär:
ett slags generalangrepp på tråkigheten. Livijns fantasi är helt
otyglad när han ger sig i kast med sitt triangeldrama. Det vore lätt
att avfärda den som alldeles för överdriven, att det är en
stilkonst som på något sätt slagit slint – men då glömmer man
att romantiken som tidsepok förutsatte den typen av excesser. Boken
ger också åtskilliga illa dolda pikar mot några av dess poeter –
i synnerhet Per Daniel Amadeus Atterbom råkar ut för ett flertal
verbala uppgörelser.
Men en
primär anledning att då och då plocka fram det här korta verket
är att den är skriven med den upprorsanda och respektlöshet som vi
annars förknippar med den litterära modernismen. I ordvitsarna –
där en demokrat får finna sig i att kallas ”demokrabat” – kan
Livijn upplevas som en anakronistisk efterföljare till James Joyce.
Romantiken
utmanar konventionerna och söker sig mot gränsen för det passande,
något som ständigt illustreras i Livijns våghalsiga roman. Stilen
kutar zick-zack mellan fyndiga formuleringar och gnistrande
elakheter, lärda anspelningar och kvicka upptåg. Här parodieras
Bibeln, juridiska dokument, Tegnér, i en stil som sprakar och skakar
av Shakespeares dådkraft. Då blir det en bok som vidgar
medvetandet, som ökar ens anpassningsförmåga. Den slår upp ett
fönster till en tidigare okänd terräng, och blir en bok med alla
förutsättningar att fungera inspirerande för aspirerande
författare.
Om
ironin är förmågan att ta saker på för litet eller för stort
allvar – det verkar sakkunniga fortfarande inte kunna enas om. Här
förstärks både det fiktiva och det dokumentära, tack vare de
påstått upphittade breven (egentligen dagbok) från stackars
Zachäus penna.
Även
om humorn vilar på en mörk botten – eller om det är tvärtom,
att det är en mörk humor som vilar på en ljus botten – blir
intrycket en text av ljusaste slag, som på ett effektfullt sätt
visar att den det också hos den mest sinnessjuka karaktären kan
finnas en språkets friskhet, som övertrumfar allt det sjuka. Och
skämten är inte heller det enda som bländar och imponerar den
nutida läsaren, utan det är med stigande fascination vi följer
Zachäus transformation från oskyldigt förälskad till mer och mer
förtvivlad och desperat vettvilling, med en tilltagen oredighet som
är lika gripande som den är trovärdig ur ett psykologiskt
perspektiv. När efternamnet byts ut från Schenander till Brakander
är förvandlingen fullbordad.
Sveriges
litteratur innehåller helt klart alltför få författare av Clas
Livijns kaliber: excentriker som får dig att gnugga ögonen av
tillförsikt. Livijn kan läsas som en vildsint banbrytare som leder
fram till nutida författare som den subversive Nikanor Teratologen
och den uppsluppne Malte Persson.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 9/2 2013)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.