Victor
Hugo menade i ett uppskattande brev till Charles Baudelaire att
kollegan med sin poesi erbjöd ”en ny rysning” – ett omdöme
som Paul Tenngart i sin bok Den komplexe
Baudelaire. Om nyansernas politik i Les Fleurs du Mal vill
plädera för att det spelat ut sin rätt. Vår tid är alldeles för
luttrad för att uppfatta det ohyggliga i Baudelaires diktsamling.
Nu
är det här alltså en bok inte om författaren Baudelaire, utan om
diktsamlingen som på svenska oftast går under beteckningen
Ondskans blommor eller Det
ondas blommor, beroende på vilken
översättare (Björkesson eller Blomberg) som avses – det är
ganska tydligt att Tenngarts förtjusning ökar när han citerar
Björkesson. Andra har förstås också översatt dikter ur
samlingen, och här listas de alla, om vi ska lita på att Tenngart
varit tillräckligt flitig i sin forskning.
Och
det har han nog, för boken ger ett gediget intryck, när han tar sig
an den kanske mest omtalade diktsamlingen någonsin: Les
Fleurs du Mal som utgavs 1857 – samma
år som Flauberts Madame Bovary
– och hamnade i rätten – exakt som denna roman – och till
skillnad från den faktiskt fälldes, vilket resulterade i att sex
dikter fick plockas ut ur samlingen.
Att det
är just en samling betonas starkt i den här boken: Tenngart är nu
inte den förste att visa sambandet mellan de inalles 162 dikterna. I
rättegången försökte försvaret förgäves betona komplexiteten i
kompositionen. Jules Buisson använde bilden av en parfymflaska, där
varje doftnyans måste infångas innan boken kan sägas vara färdig.
En tolkning som dominerat har handlat om att jämföra med
arkitektur, och på senare tid har musikteorin om kontrapunkter
använts för att belysa samspelet mellan idyll och misär.
Det
Tenngart väljer är en inramningsapplikation: ”komplexa nätverk
av multipla inramningar.” Kognitiva ramar som ger mentala kartor
för läsaren att orientera sig i … Han lånar teorin delvis från
socialantropologin, men även från Deborah Tannen, känd
sociolingvist från populära böcker.
Så –
Baudelaire är komplex, ja – men han är också rysligt bra.
Tenngart visar att mycket av den argumentation som användes mot
Baudelaire påminner om hur verk av Bret Easton Ellis och Nikanor
Teratologen togs emot i början av 90-talet: det var inte
tillräckligt bra gjort. Det kan vara så att en kommande tid har
lättare att fokusera på form än på innehåll, eller snarare att
innehållet kan mogna eller svalna. Men moraltanterna var förstås
lika uddlösa då (1857) som de är i vår tid.
Baudelaire
identiferade sig starkt med de svaga och utslagna, och en av
Tenngarts starkaste teser är hur det politiska är ett viktigt
inslag i diktsamlingen. Det vill säga hur det politiska görs
poetiskt och vice versa, att det är en korsning mellan ideologi och
estetik. Det var också en modig bok: Baudelaire tog risker.
Andra
avsnittet i boken handlar om kompositionen, och där riskerar
Tenngart att bli något väl teoretisk. Ur svensk synvinkel är det
förstås intressant med det tredje avslutade partiet om hur
Baudelaires bok har översatts till svenska. Även om Björkessons
översättning är mest renommerad är det snarare Nils Bringfelts
översättning från 1963 som är den mest heltäckande (den
innehåller på svenska hela 1861 års version). Bland de som tidigt
intresserade sig för Baudelaire, trots att de två tongivande
kritikerna Georg Brandes och Carl David af Wirsén var starkt
negativa, hörde Hjalmar Söderberg, med översättning av två
sonetter ur tidskriften Figaro från 1893.
I
Doktor Glas,
tolv år senare, låter Söderberg med osviklig självironi sin
protagonist döma ut alla försök att återge dikten på svenska:
”Det var tur för Baudelaire att han slapp höra hur det låter på
svenska. Det är på det hela taget ett förbannat språk vi ha.
Orden trampa varandra på tårna och knuffa varandra i rännstenen.”
Tenngarts
bok är sällsynt ambitiös och välskriven, även om han ibland
antar ett lite väl magistral tonfall, liksom att en del slutsatser
blir för högtravande: ”Att läsa och förstå Les
Fleurs du Mal blir då en lika osäker
och komplicerad verksamhet som att förstå tillvaron”, då detta
är något som kan sägas om typ alla riktiga böcker som finns. Inte
heller är det klädsamt att så flagrant missta Gertrude Stein för
Robert Burns. Men sådana fadäser åsido, det är ett genuint nöje
att läsa en så genomarbetad bok, som med pigg blick och nyfikenhet
i sinnet tar sig an sitt ämne.
När
Hugo omtalade Baudelaires nya rysning hade han både rätt och fel.
Visst fanns det något helt nytt i hur Baudelaire skildrade
dekadensen – men samtidigt rörde han sig i motivkretsar som är
tämligen bekanta för den som läser romantikens poesi. Inte minst
Stagnelius dödslängtan speglas i Baudelaires dikter – men mycket
av det morbida som fick Goethe att avfärdande fnysa ”lasarettspoesi”
åt sin samtid var redan utnyttjat innan Baudelaire några årtionden
senare trädde fram.
Vilket
inte hindrar att vi ska uppmärksamma att det är just något nytt
med Les Fleurs du Mal:
att den inte riktigt inleder modernismen utan snarare pekar ut
romantiken som arkitekt åt den modernism som senare kanske tog udden
av Baudelaires påfund. Här får vi se hur först T.S. Eliot adlar
Baudelaire till ”kontraromantiker”, men Tenngart visar också hur
det finns en oväntad parallell i William Wordsworths långdikt The
Prelude.
På
senare tid har åtskilligt av Baudelaire översatts till svenska –
bland annat essäer, som har breddat bilden av honom som poet med
stort estetiskt omdöme, något som också har påverkat förståelsen
för hur Det ondas blommor
(ja, även jag är förtjust i Bjökessons översättning) ska läsas.
Därför hoppas jag att Tenngart inte nöjer sig med den här ytterst
ambitiösa boken, utan att han nästa gång tar sig an hela
författaren Charles Baudelaire.
Spännande. Jag har inte läst Tenngarts bok, den finns tyvärr inte på biblioteken än, men jag är beredd att hålla med honom hans uttalande om den luttrade läsaren. När jag i tonåren först satte mig in i Baudelaires diktning fann jag det svårt att inte vara anakronistiskt dömande. Jag var definitivt inte skrämd, varken av bildspråket eller tematiken, men det grundar sig snarare i min oförståelse för tematiken än Baudelaires bristande estetiska sinne!
SvaraRaderaMm, det är väl ett generellt drag, att det rysliga mister sin laddning med tiden. Glömt inte att ex Hjalmar Söderberg kallades "ungdomens förförare", för att inte tala om hur hårt kritikerna gick åt Strindberg - tänk om de bara hade vetat att skolorna inom mindre än 100 år skulle göra de två obligatoriska!
SvaraRaderaBaudelaires Le fleurs du mal" och även hans egen persona är så dränerade att de likt ringar på vattnet bara blir fler och fler efter varje persona som tolkar sin individualistiska syn efter sitt egna förstånd,Vill härmed ta mig rätten korrigera en uppgift ang Nils Bringfelts översättning : Nils Bringfelt gav ut sin översättning av "De ondas blommor" på min kusins förlag Il-tryck i Partille 1978 och inte 1963.
SvaraRaderaAha, men då stod det nog fel i boken, men enligt libris gavs den ut första gången 1963:
SvaraRaderahttp://libris.kb.se/bib/490236
Bringfelt blev inte nöjd med sin översättning 1963 och ansåg sig behöva grotta ner sig djupare i franska språkets själ,för att söka identifiera andemeningen i samlingen vilket han lyckades med 1978
SvaraRadera