Den
term 1800-talets medicin gärna gav på kvinnor med utmanande eller
avvikande beteende var ”hysteri”, en föregångare till
sinnessjukdom: då kopplades begreppet till det grekiska ordet för
livmoder (”hystera”), i ett outtalat men i efterhand uppenbart
projekt att demonstrera att det var kvinnans sjuka det handlade om.
När
Helena Granström väljer att kalla sin nya roman för Hysteros
(Natur & Kultur) ligger associationen till hysteri nära till
hands, men just denna grekiska glosa betyder snarare att vara
underlägsen, att vara tvåa på bollen. Även det en passande
beteckning, då den handlar om graviditet.
Det är
en mytisk berättelse: en kvinna ligger på en säng, en annan kvinna
sitter intill henne, de pratar med varandra. En man ligger där i
sängen ibland, och ”två hjärtan sparkar” i kvinnan. Närheten
till vansinnet finns alltså inskrivet i titeln, och i mycket handlar
det om identiteten – vad som händer när kvinnan blir gravid. Här
blir hon helt klart störd, störtad från sin position som suverän
härskare av personligheten. En annan har gjort intrång – fostret,
som saknar namn men nog ska kallas ”Hysteros”.
Det är
en klart outgrundlig bok att umgås med. Omslaget, en kusligt
verklighetstrogen målning av fotorealisten Karin Broos, indikerar
också sambandet mellan det riktiga och det påhittade, samtidigt som
det är ett totalt gränsöverskridande mellan verklighet och
illusion. Liksom i Broos målningar finns i Granströms sätt att
skriva en märklig glidning mellan det skarpa och det diffusa, mellan
klarhet och dunkel.
Sjukdomstillståndet
genererar också en närmast apatisk prosa, som med stor skicklighet
upprätthåller en balans mellan densitet och fermitet, alltså att
den är lika tät som den är kvick. En given ordvits: pregnant
prosa, som åskådliggör det lämpliga i isbergstekniken, att låta
textens dolda skikt bli betydelsebärande.
Då
förklaras också kvinnans rörelse mellan avstängdhet och
känsloutlevelse, där hon reduceras till de mest basala behoven, när
vi hittar henne sittande på huk, kissande i gräset, eller liggande
i sängen trånande efter mannen som ett parningslystet djur. För
det handlar mer om drift än sexualitet när hon söker hans kropp
och kön.
Det
här är ett unikt sätt att skriva, åtminstone med svenska mått
mätt. Det jag mest kommer att tänka på är Ingmar Bergmans film
Persona,
att det även här finns en identitetskris, och en klar
osäkerhetsrelation i hur de två kvinnorna förväxlas: ”Du tar
min hand och är samma. Vi är en. Vi är den enda.” Här finns
också en bild av fostret som en fisk i moderns mage, en bild som
Jayne Anne Philips gjorde stor konst av i novellen ”Solaborre”
från samlingen Ytterfil
(1987).
Helena
Granström har med fem böcker på lika många år byggt broar mellan
poesi och vetenskap. Hon fyller 30 i år och har relativt snabbt
etablerat sig som en av Sveriges mest finurliga författare, i
dristigt skrivna böcker där hon korsar poesi med essä och
vetenskap. Även här har hon lyckats skapa en helt egen textvärld
av djup, tyngd, mystik – samtidigt som den är flyhänt, lätt och
exakt.
Det här gör mig förväntansfull.
SvaraRaderaGranström, är i sanning intressant. Hennes språk är ofta mycket vackert och det härbärgerar lika ofta tankeväckande idéer, som perspektiv.
När jag läste osäkerhetsrelationen (är det förresten en medveten hänvisning av dig, eller omedveten association, när du använder ordet i recensionen?), slogs jag av de återkommande inslagen av graviditets- och visceraltematik i metaforiken och liknelsefloran – liksom den framträdande rollen det ”lilla” barnet haft – i mycket av det hon skrivit. När jag så förde G. på tal, och min upptäckt, under ett samtal med en vän som skolats i psykologi utbrast hon:
"Ha - det måste vara ett uttryck för författarens ångest över barnlöshet – eller hennes längtan efter att bli mamma. Men, det vet hon nog inte själv om…"
Huruvida stilgreppen används av G. för att belysa något, eller om de ofrivilligen belyser något annat, betyder förmodligen lite. Symbolen, texten – den mänskliga handlingen! –, kommer inte undan någotdera. Det är alltid båda. Och nog tycker jag att det är en ganska fin tolkning att Granströms skrivande skulle vara en totemhandling för ett önskat moderskap.
Mm, jag gillar hur hon korsar det vetenskapliga med skönhet, gör som Keats, säger Beauty is truth, truth beauty -
SvaraRaderaVisst, jag smög in osäkerhetsrelationen! Nu är Granström en hemlighetsfull och inte särskilt offentlig författare, men som jag förstår det har hon nu blivit mamma? Utan att man därför måste läsa boken självbiografiskt, men visst har hon skrivit om detta tidigare. Att böcker ersätter eller symboliserar barn, det finns många paralleller till det - tänk bara Frankenstein, där ramberättelsen med Waltons skepp utspelar sig under exakt 9 månader - sedan förlöses hans skepp från istäcket.