God utbildning och dålig, Inger Enkvist

Om böcker om skolan tenderar att likna domedagsprofetior utgör Inger Enkvists bidrag en välkommen kontrast, utan att ge avkall på allvaret. Hon skriver kunnigt och balanserat, med konstruktiva idéer om en alternativ framtid för skolan.

När du ställs inför ett svårt problem föreställer du dig nog inte att lösningen ska infinna sig smidigt och enkelt, utan du förutsätter att du ska få jobba hårt om något vettigt ska bli gjort.

Ungefär så verkar Inger Enkvist resonera, när hon med respektingivande idoghet fortsätter ta sig an skolan. Hennes mest kända bok kom för drygt tio år sedan – Feltänkt – och nu har hon gett ut God utbildning och dålig. Internationella exempel.

För här jobbas det hårt. Det är en grundligt skriven bok, där Enkvist flitigt redovisar lyckade exempel från Finland och mindre lyckade från USA och Frankrike, ständigt med Sverige som ett av de avskräckande exemplen.

Med ”den nya pedagogikens” intåg har Enkvist sett hur nivån på den svenska utbildningen sjunker, liksom i andra motsvarande länder som gjort liknande vägval. Den som avfärdar denna ståndpunkt som kverulans kan ta del av PISA-undersökningarna från senare år, senast 2009, som visade hur svenska elever blir allt sämre i både läsförståelse och matematik.

Finland är det europeiska undantaget, och de har som bekant gjort annorlunda, men Enkvist aktar sig för att dra förhastade eller förenklade slutsatser. Bland annat har deras detaljerade läroplan med ett konkret innehåll borgat för en politisk samsyn, och en värdering av kunskap som något gemensamt, något att enas kring.

Som allra främsta metod har de finska skolorna en tidig läsinlärning, helt enkelt för att de har förstått att utan adekvat läsförmåga blir inlärningen i alla ämnen lidande – inklusive matematik och naturvetenskapliga ämnen. Språket är grunden och förutsättningen för kunskapen.

En annan skillnad är att den finska skolan inte präglas av ideologiskt käbbel mellan politiska partier. Sverige har tillåtit generation efter generation att bli bortkollrade av dessa förespråkare för den nya pedagogiken. Förespråkare som har fått fritt spelrum i årtionden, utan att deras klena utdelning ifrågasatts.

En detalj bland många som hon tar upp är konflikträdslan, som resulterar i att många lärare avstår från att rätta uppenbara fel i uppsatser. Det handlar, får vi veta, om ”att skydda elevernas självkänsla”.

Enkvists bok är förstås en varning, en stridsskrift från en outtröttlig och initierad debattör som kanske har hittat den enkla lösningen på det svåra problemet. För det är inte i första hand en fråga om resurser – nu kan du som är kommunpolitiker spetsa öronen – utan om att alla borde lära sig att sätta det rätta värdet på skolan.

En början kunde vara att läsa den här viktiga boken, för att bli inspirerad, bryta sin passivitet. Enkvist ger sig inte, upprepar ihärdigt att det kräver ansträngning för att bli bra på något, oavsett om det rör sig om musik, idrott eller skola. Talang är himla överskattat.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/2 2013)