American Isis. The Life and Art of Sylvia Plath, Carl Rollyson

I dag är det 50 år sedan Sylvia Plath begick självmord. Något som resulterar i ett antal nya böcker. Andrew Wilson har i The Mad Girl's Love Song skrivit om Plaths liv före 25 februari 1956, när hon träffade Ted Hughes, och senare i vår kommer Elisabeth Winders bok Pain, Parties, Work, om perioden i New York 1953 när Plath var gästredaktör för tidskriften Mademoiselle, det som senare blev romanen The Bell Jar (utgiven bara ett par veckor innan hon tog sitt liv).

Själv har jag läst den nya stora biografin American Isis. The Life and Art of Sylvia Plath, skriven av Carl Rollyson, som är en rutinerad professor i journalistik med drygt 40 böcker på sitt samvete. För varje biografi verkar det finnas ett nytt hemligt förråd av tidigare oupptäckta dokument: här rör det sig om 41 brev mellan Plath och Hughes, som ingen annan fått kika i.

Rollysons bidrag är att dra paralleller till Marilyn Monroe, delvis därför att Plath i sin dagbok återger en dröm om filmstjärnan. Kanske en större anledning är att Rollyson tidigare skrivit en bok om Monroe: i vilket fall kan den typen av analogier inte vara den mest givande ingången till vare sig Plaths persona eller litteratur.

Att mytologisera på det sättet är inget nytt: Sylvia Plath var själv angelägen att gå utanför sitt eget jag, och Ted Hughes var efter hennes död inte sen att utnyttja hennes status som poesins rockstjärna, en hållning som Camille Paglia drog stora växlar av i boken Break, Blow, Burn, där hon som nog den enda kritikern jämför Plath med Pat Benatar, och menar att avslutningsraden i ”Daddy” är en parallell till Jimi Hendrix förstörda gitarrer. Men att förstora på det här sättet innebär också att förminska, att något diminutivt återstår. Larger than life blir smaller than literature.

Omslaget till den här nya biografin visar en ovanlig bild av Sylvia Plath: leende, harmonisk, lycklig, full av liv. Hon studerar på Smith College, bilden är tagen 6 november 1954. Hon har nyss fyllt 22 år. Men – året innan har hon försökt ta livet av sig, och nog är leendet överdrivet extatiskt, på gränsen till det farliga – eller enbart på gränsen, på gränsen till något som ingen vill veta av.

Tidigt etablerar Rollyson: ”Plath needs a new biography, one that recognizes her overwhelming desire to be a cynosure, a guiding force and focal point for modern women and men.” Jo, nog är det så – men det här är inte en bok som håller måttet, som klarar av att bli den där definitiva biografin som saknas, på det sätt Virginia Woolf fått en definitiv biografi av Hermione Lee, James Joyce fått en av Richard Ellmann, Samuel Beckett fått en av Deirdre Bair.

Varför inte? Till att börja med är Rollyson lite väl förtjust i de enkla slutsatserna, och det är lätt gjort med facit i hand: ”To make yourself your own material is both exhilarating and exhausting. The exposure can be gratifying but also denuding.” De lättfångade formuleringarna är också lite väl frekventa (när Plath misslyckas med att hitta en make bland de män hon dejtar i tjugoårsåldern, skriver Rollyson att hon förgäves sökte efter en ”Mr Big”). Det är en stil som är rapp, men inte särskilt elegant, som är undfallande och sneglande, ivrig att vara till lags. Påfallande ofta närmar sig stilen klichén, som när han skriver om hennes blivande man: ”Hughes might as well have stepped right out of a Brontë novel.”

Men här finns också en irriterande ovana att svepa förbi det som är det mest intressanta med Plath. Dikterna citeras knappt, och därför liknar boken filmen Sylvia när den kom för tio år sedan, där man knappt anade att den handlade om en arbetande författare. (Att Rollyson ett par gånger refererar till den här filmen är också ett belägg för ett misslyckat arbete.)

Mycket har sagts om hur nyskapande och utmanande Plaths poesi var när den började publiceras, mestadels i tidskrifter, åren kring 1960, och det är både sant och missvisande. Missvisande därför att Edith Södergran skrev lika starka rader på svenska språket på 10-talet, liksom Marina Tsvetajeva gjorde på ryska språket ungefär samtidigt. Sant, i så måtto att det var ett sätt att närma sig privata ämnen på ett nyskapande sätt, att hon tar in nya ämnen i poesin. Tyvärr har Rollyson, trots att innerfliken indikerar att han gett ut böcker i ämnet ”literary criticism”, inte mycket att säga om författaren Sylvia Plath: i synnerhet inte om poeten.

För att nöja sig med ett exempel på den här starka rösten, den radikala dikten ”The Jailer” från hösten 1962:

”Jag har blivit drogad och våldtagen.

Sju timmar slagna ur medvetandet

in i en svart säck

där jag vilar som foster eller katt,

en hävstång för hans våta drömmar.” (översättning Jonas Ellerström & Jenny Tunedal)

Dikten ingick i Plaths slutmanus till Ariel, men lyftes bort av Hughes och publicerades först 1981.

I den här biografin betonas det amerikanska, möjligen på ett sätt som inte ger fullständig rättvisa. I Rollysons händer blir så Sylvia Plath en amerikansk hjältinna som visar flexibilitet och stor anpassningsförmåga när hon trotsar de dåliga förhållandena i England, tills hon ger upp 11 februari 1963. Det är ingen hejd på allt brittiskt som hon måste bekämpa: maken Ted och insinuationer om hans incest med systern, smutsen, kölden, den ”good form” som representeras av alla potentiella motståndare och fiender.

Det tendentiöst skrivna har en tydlig agenda, och hittar alltid hem på något sätt – det vill säga, den finner det den söker. Liknelser mellan Plath och Monroe går att hitta, men det är ju just för att de är universella, och var det i ännu högre grad för 50 år sedan. Poor little successful girl: det är bara en tidsfråga innan någon skriver en bok där Sarah Kane jämförs med Amy Winehouse. När Anne Stevenson skrev biografin Bitter Fame 1989 satte hon fokus på Plaths problem, delvis i ett försök att ge Hughes en viss upprättelse, medan Rollyson gärna ställer sig på Plaths sida, ser henne som oantastbar.

Till det besvärande med Plath hör den här oerhörda målmedvetenheten, ambitionen, som både var förutsättningen för hennes dikter och det som troligen förintade hennes livsvilja. Hon drevs av en tävlingsinstinkt som inte har mycket med litteraturen att göra – eller, som Daniel Birnbaum påpekade i tv-programmet Kultureliten förra veckan, att skillnaden mellan kulturen och idrotten är att inom kulturen tävlar man inte. En sanning med modifikation, visserligen: men vad Plath gör är att hon tar kommandot över sin egen mytologi.

Och det är i dikterna detta arbete utförs, och det är där Rollyson borde ha läst flitigare. Han lokaliserar den korta dikten (”kryptisk”, kallar han den, trots att den är en av Plaths mest explicita) ”Words heard, by accident, over the phone” från 11 juli 1962 som brytpunkten där hon övergår till ett mer uttalat självbiografiskt skrivande.

Ted Hughes menar i sina korta anteckningar till The Collected Poems att dikten ”Tulips från 18 mars 1961 var en sådan växling, men Rollyson läser redan ”Morning Song” som en förbehållslöst självbiografisk dikt, trots att den skrevs månaden innan. Han får också kronologin helt fel med den dikten, och avstår från att nämna att den skrevs i sviterna av ett missfall, och att den inte alls är så entydigt positiv som han vill framställa den.

Men redan våren 1956, dagarna efter att hon träffat Hughes för första gången och bitit hans kind blodig – ett möte som han i sin sista diktsamling Birthday Letters beskrev med ominös inramning – skriver hon dikten ”Pursuit”, där valhänta metaforer övergår i starka känslor av påtagligt självbiografisk karaktär. Å andra sidan är det inte hela sanningen att utgå från dikterna som självbiografiska dokument – då blir de ju inte litteratur längre. Plath problematiserar sitt jag i dikterna. De är något mer än självbiografiska facit.

Det som är bra i den här boken är perioden i USA, där Plath och Hughes under en kortare tid arbetar som lärare, men även att grunden till de utpräglat starka dikterna Plath skrev under sitt sista halvår lades tidigare, i frigörande ambitioner där både modern och maken behövde utplånas, utdrivas.

Tyvärr verkar Rollyson ha ett avmätt förhållande till främst dikterna – han skriver mer inkännande om prosan – och en mer noggrann läsning från hans sida kunde ha hjälpt honom att upptäcka hur dikterna ofta ingår i olika sviter, att mönster och samband visas när man läser dem intill varandra. När han nu nämner Yeats, Eliot och Auden – Plath träffade de två sistnämnda – vore det intressant att se hans åsikter om hur hon påverkades av deras dikter.

Ett sista kapitel handlar om eftermälet, och där accelererar mytbildningen. Givetvis med risk för att myten bara fortsätter att spridas. Vi vet sedan tidigare en hel del om Sylvia Plath, och Rollyson har tröskat igenom den obligatoriska litteraturen (även om hans bibliografi är rätt tunn). När han nu väljer titeln American Isis hade det också varit intressant att se en mer utförlig diskussion kring hennes intresse för forntidens Egypten, liksom det generella intresset för ockultism och magiska praktiker. I stället en bok som rör sig flyktigt över dessa och andra ämnen, som aldrig slår sig ner och för ett ordentligt samtal.

Föremålet blir aldrig fixerat, förblir fortsatt gäckande. Må så vara, men nog kan man begära mer än den här lojt skrivna biografin, som försynt tassar fram mot en Sylvia Plath aka Marilyn Monroe.