Mörker och ömhet, Joyce Carol Oates

Parallellt med sina mer omtalade och frenetiskt skrivna romaner har Joyce Carol Oates arbetat i andra genrer – inte endast noveller, essäer och dramatik, utan hon har också gett ut åtta diktsamlingar. I början av 90-talet, när jag läste fördjupningskursen i amerikansk modern litteratur med Monica Loeb som lärare, läste vi några av de här dikterna.

Och jag konstaterade då ungefär detsamma som jag konstaterar nu, när jag läser den svenska volymen Mörker och ömhet (ellerströms), översatt av säkra korten Jonas Ellerström och Elisabeth Mansén, att det här är fruktansvärt bra dikter!

Åtta diktsamlingar, det är dubbelt så många som Erik Lindegren gav ut under sin livstid. Under de senaste 30 åren har Oates dock endast gett ut två stycken, även om det lär vara en ny på väg, The Coming Storm (dock sägs inte när, bara att den listas bland sex andra titlar som är på gång). I den här boken finns i alla fall den dikt hon publicerade i The New Yorker i augusti 2012.

Mörker och ömhet: ja, här samsas olikheterna, de begrepp som gjorts beroende av andra. Panik och kontroll kunde utgöra en alternativ titel: hur det lössläppta hålls inom strama tyglar, men alltid finns närvarande i dikterna, i annalkande befrielsemekanismer. Humor och förtvivlan är andra ytterligheter som möts, och det handlar nog just om möten.

Dikterna förhåller sig till den konventionellt skrivna amerikanska poesitraditionen. Det är skrivet med den yttersta koncentrationen som rättesnöre. Med rutinerad skicklighet kan hon låta ett enda ord styra hela intrycket:

           ”kvinnlig är döden, sprickor som öppnas

           tunna som trådar, verbens ömma misslyckande,

           ögats blanka manliga precision

           har vitnat för alltid” [min kursiv].

Precision, ja – men även i hur närvaron infångas i här och nu, som i den betecknande dikten ”I detta ögonblick”, ur samlingen Angel Fire (1973).

En av de dikter jag läste på engelskan var ”Insomnia”, som här heter ”Sömnlöshet”, en belysande dikt om jagupplösning, om rädslan kring vad som händer när det egna jaget är på väg att försvinna, om än bara temporärt.

Så läser jag många av dikterna, att Oates arbetar med olika personae, att hon arbetar medvetet med inlevelse. Det är också inlevelsen som dikterar när hon tillägnar ”Sorg och melankoli” till Sylvia Plath, eller i en annan dikt återger Virginia Woolfs dödsögonblick: sådant riskerar lätt att bli kitsch eller ytligt spel med givna mallar. Men Oates – som debuterade som författare med novellsamlingen By the North Gate samma år som Plath dog – undviker förfaret fällorna.

I dikten ”Lindansare” undrar jag direkt om det inte ska läsas allegoriskt, men Oates förekommer den tolkningen, genom att skriva in symboliken. Är det meningen att hon ska uppfattas som lindansaren, som gör sina konster, utsätter sig för faran, för att underhålla fegisarna (läsarna)? Poeten leker Tittut med läsaren.

Till den här boken har Ann Lingebrandt skrivit ett förord. Det är en utmärkt idé: hon är en skicklig kritiker, en bra läsare helt enkelt, och hon säger kloka saker om Oates som poet, och erbjuder en smidig övergång till dikterna för den som bekantat sig med romanerna, att här är det lätt att känna igen författarrösten. Dock undrar jag om det stämmer att Oates är mer självbiografisk i poesin än i prosan. Det kan vara en illusion, att det rör sig om ett fall av hiding in plain sight: orden blir skyddet för författaren. I några av dikterna märks också lockelsen i att göras osynlig, något som tangerar en dödslängtan. Den osynliga kvinnan som en bild av kvinnan, ungefär som Jane Campion lät Ada i Pianot bli stum för att illustrera att på 1800-talet var den stumma kvinnan en betingelse.

Men nog känns en del bekanta teman igen. Våldet – men främst i funktionen av katalysator, att Oates ser det som en konstruktiv energi. Och dikterna låter känslorna förbli lagrade, bevarade, i berättande partier. Det finns inte heller någon anledning att den som gillar Oates romaner ska gilla henne som poet: det är ett litet steg för läsaren, etc.