De anonyma hatarna

Ju mer tid vi tillbringar på internet, desto mer hatar vi. Eller – nja, inte ”vi”, du och jag, utan alla de där andra, de anonyma som tar på sig en virtuell vit KKK-kåpa när de i skydd av heltäckande alias skriver hot- och hatfullt. Att näthatet har blivit allt mer markant, det är bekant – men är anonymitetsskyddet den enda förklaringen? Att det alltså är lätt att uttrycka sig fientligt mot någon när du inte behöver ta ansvar för dina åsikter.

Vi bör vara försiktiga med nationella stereotyper, men konflikträdslan tillhör det svenska kynnet. Och nu menar jag inte diskussioner på arbetsplatsen, att det alltid varit så att det viktigaste som finns är att ”hålla med”. Om du inte tycker likadant tycker andra att du är knepig – en kuf. Och ett gräl ses som något olösligt, början på ett livslångt oresonligt fiendskap.

Men viktigare än denna konsensuskultur är att vi håller på att gå in i en tillvaro där gemytet blivit viktigast av allt – en påtvingad samvaro där alla ska må bra, där problem skjuts undan och döljs, där vi sätter en tabustämpel på allt som kan väcka obehag och lägga sordin på den trevliga stämningen.

Det är uppenbart att frustration och bitterhet tillhör den moderna människan, att det här är gåvor som erfarenheterna skänker oss, vare sig vi vill det eller inte. Då blir det viktigt att vi lär oss hantera dessa ovälkomna känslor, och gör det på mer konstruktiva sätt än att låta det välla fram i orättfärdigt hat riktat mot så gott som alla som tar plats i offentligheten.

Jag tror inte att Jan Guillou har rätt när han i Aftonbladet (10 februari) menar att de som skriver hatiskt på nätet uteslutande är Sverigedemokrater. Däremot saknas ju empati i sin enklaste form: förmågan att sätta sig in i en annan människa. ”Den som förstår hatar inte”, skrev Selma Lagerlöf i Gösta Berlings saga.

Är näthatarna dumma? Det handlar nog mer om att de inte vill förstå: därför att det är jobbigt att sätta sig in i saker, jobbigt att få sin världsbild utmanad, jobbigt att börja tänka i nya banor. Det är enklare att skuldbelägga, att projicera egna problem på andra, och framför allt enklare att ta ut sin besvikelse på någon som kan uppfattas som framgångsrik, stolt, välmående.

Besvikna människor gör ett aktivt val när de formulerar sig i kommentarstrådar, och det måste ses som ett nederlag när dagstidningar väljer att stänga ned sådana, i stället för att moderera och rensa bort åsikter som är klart stötande.

Om dessa tidningars skribenter var mer aktiva och deltagande i kommentarsfälten kunde nog en del av de mest hatiska åsikterna undvikas. Då skulle deras texter också ingå i en dialog med sina läsare, där diskussionen kunde fördjupas och nyanseras. Detta förutsätter en vilja hos skribenterna att vara öppna för läsarnas bidrag, och jag tror att det är en underskattning att enbart se kommentarsfunktionen som ett problem.

I ett idealt mediaklimat kunde kommentarerna utnyttjas till att läsarnas kunskap togs till vara, att journalisterna blev mer inkluderande. Förutsättningarna för en gynnsam debatt underlättas om man slutar gömma sig, och journalisterna skulle tjäna på att göra sig mer synliga.

Det handlar också om att vårda premissen att du som skribent tycker något, hyser starka åsikter, och att värdesätta den ynnest det innebär att leva i en demokrati som tillåter allt detta. Men det är också allas ansvar, att i alla sammanhang visa vad vi inte accepterar: om debatten flyttar bort från offentligheten in i hatarnas interna högkvarter är det en förlust som kommer att få allvarliga konsekvenser.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/2 2013)