En naiv och sentimental prosaist, Orhan Pamuk

Ett lite löjligt eller kanske bara respektlöst erkännande: jag har alltid haft svårt att skilja Orhan Pamuk och Amos Oz åt. Varje gång jag sporadiskt läser något av Pamuk måste jag slå det ur minnet att han inte har skrivit en bok om sin morsas självmord, att han inte heller skrivit den där teskedsboken vi brukar dela ut i gymnasieklasserna, och när jag läser Oz måste jag sluta minnas att han fått Nobelpriset, liksom att han inte alls brukade intervjuas av Daniel Sjölin i Babel en gång varje säsong.

Nu har jag gjort som jag brukar, läst Orhan Pamuk, utan att egentligen veta varför. Titeln på den här boken med sex Harvardföreläsningar från 2009 lyckas vara både pretentiös och avväpnande harmlös: En naiv och sentimental prosaist. Tankar om romanen. Speciellt undertiteln gör mig fundersam – självironi, kanske. Men det förutsätter någon som kan se sig själv på distans, som på allvar kan låta bli att ta sig själv på allvar.

Det är från en essä av Schiller Pamuk lånar dikotomin mellan naiv och sentimental, ”Über naive und sentimentalische Dichtung”, där Schiller givetvis diskuterar poesin, medan Pamuks ärende är romanen, som han noterar har gjort stora landvinningar de senaste 200 åren. You don't say, liksom!

Mest läser Pamuk vita gubbar, förstås. I den ganska omfattande personförteckningen hittar jag förvisso Virginia Woolf, men hon ingår oftast i resonemang som en liten eftergift efter att ha listat ett halvdussin manliga genier, Tolstoj, Stendhal, Dostojevskij, Mann, Conrad, Proust – samt Orhan Pamuk. Men jag hittar även Kiran Desai, den indiska författaren: det visar sig att hon får ett tack på näst sista sidan, för att ha hjälpt honom med den engelska översättningen.

Pamuks sätt att skriva både förenklar och förminskar ämnet, alltså romanen. Med tiden blir de ju ofarliga, när kritiken lagt sina vantar på de bångstyriga verken i tillräckligt lång tid, då reduceras de till tämjda tingestar. Åtminstone i Pamuks händer. Tolkningstraditionen, som han är väl insatt i, har gett honom trygghet att umgås med dem, medan det skulle vara intressant att se vad han hade att säga om mer moderna, skitfarligare romaner, där man inte på förhand vet vad man ska tycka. Då är det lätt att ta till generaliseringar. Här blir hans tankar om romanen mest saker som att Tolstoj är en skicklig författare, Faulkner också (men Pamuk tar helt fel på vilka som är Faulkners viktigaste titlar), och att den ”politiska romanen är en begränsad genre, eftersom politik förutsätter en ovilja att förstå dem som är olika”.

Pamuk är en välvillig och optimistisk läsare: ”Vad som skiljer romaner från andra litterära berättelsetyper är att de just har en hemlig kärna.” Det är ju nonsens. Och som inte hindrar honom från att i en diskussion kring Moby Dick tvärsäkert hävda motsatsen: ”När en roman når denna grad av komplexitet och subtilitet är det inte dess ämne som är det viktigaste, utan berättelsens form.” Och när Flaubert eventuellt yttrade sitt ”Madame Bovary, c'est moi!” var det inte på grund av att han ”upplevde hennes sinnesintryck på hennes sätt”, som Pamuk skriver, utan på att han var dödstrött på intervjuares frågor, ”vem är hon, Emma?”

Nästan varje tanke som skildras här går att ifrågasätta: ”ingen målare skapar sina konstverk på en bergstopp”, skriver Pamuk i ett resonemang om att konstnären inte ska befinna sig i verkligheten – men Turner surrade fast sig vid rodret för att kunna skildra kuststormarna. Eller om Joyce: ”När vi läser en utmanande författare som Joyce är det alltid någon del av vårt medvetande som gratulerar oss för att vi läser en sådan författare.” Det stämmer ju inte, kan jag på heder och samvete intyga, utan det är bara en fjantig uppfattning som brukar spridas av politiker och människor med bildningskomplex.

Det här är en bok som är både banal och tråkig, skriven med trubbiga verktyg. Pamuk tror att människor tror på horoskop, bara för att de finns i tidningar. (Människor tror lika lite på horoskop som de tror på en del annat i tidningarna, som att Kalle Anka är en människa.) Men det mest besvärande är att hans bok är så full av självklarheter, att det är amatörens upptäckarglädje, när han ändå bara skådar sådant som andra redan har sett, och förmedlat betydligt skarpare.