Du
som gillar poesi med stora ambitioner, poesi som tar sitt uppdrag på
allvar och samtidigt har nära till ett skratt som inte riktigt är
avväpnande – alltså poesi som skildrar samhället men utan att
bli didaktisk eller programmatisk, ja då har du mycket att hämta
hos danska poeten Mette Moestrup. Hennes senaste samling Dø,
løgn, dø kommer på svenska senare i
vår, och jag har läst den i original (Gyldendal), och finge jag
skräddarsy en diktsamling skulle den nog se ut ungefär exakt så
här.
Moestrup
är lärare i litterär gestaltning på Göteborg universitet, och
hon har skrivit en bok som är så rik på intryck att jag inte vet
var jag ska börja. Den är indelad i fem avdelningar: Hvid mælk fra
det onde bryst / Meget lidt om Cleïs / Ladies first / Ansigter i
ansigter / Sort trekant. Men även om jag med förlagets hjälp får
veta att boken förhåller sig till fem olika begrepp – vithet /
att vara vittne / myter / kärleksförlust / gemenskap – tycker jag
att begreppen går in i varandra, visar mer på hur saker hör ihop,
samverkar, att det inte finns några vattentäta skott i den här
världen.
Här
citeras en del svenska poeter – Ann Jäderlund, Mara Lee, liksom
gamla bekantingar ur (väst)världens kanon som Sapfo och Sylvia
Plath, med flera, Hélène Cixous, Courtney Love (hennes band Hole, i
en dikt som handlar om hål). Jag tvekar om vad citaten vill säga:
att en författare är summan av sin läsning? Ja, det kan sägas
vara både sant och ett sätt att förminska. Moestrup katalogiserar,
skriver om språk, om orden, på olika språk, danska, engelska, en
del tyska, men det handlar också om kropp, om kön, i en laborerande
stil som också tar in samhället, debatterar och problematiserar
exempelvis könsstympning.
Moestrup
är född 1969, och jag känner igen det här sättet att skriva: det
är möjligt att det är därför jag gillar det så skarpt, att det
får mig att tänka på Strunge, att även Moestrup är uppvuxen med
den generationens ideal, att det här är liknande poesi. Ja, den där
manin i uttrycket – snyggt exponerat i sviten med tio dikter där
det versalt skrivna ”DØ, LØGN, DØ” blir en besvärjande
refräng, där det handlar om att nå en större sanning än språket
tillåter.
I mångt
och mycket handlar det om en poesi som vill spränga sina gränser,
och som försöker åstadkomma detta genom kaxighet och
självmedvetenhet. Det finns anledning att beklaga att det sublima
engelska begreppet ”effrontery” inte fått någon svensk glosa
som tillräckligt återger dess nyanser – danskans ”uforskammethed”
är väl rätt nära i alla fall. En skamlöshet utan negativa
konnotationer. Poeter ska vara skamlösa, respektlösa – sådan var
Strunge, när han var som bäst, och sådan är Moestrup, nästan
alltid i den här boken.
Det jag
också gillar med boken är hur typsnittsstorleken varieras, liksom
papperskvaliteten, genom de fem olika delarna. Liksom den omöjliga
rytmen, som markeras av någon slags bakåtvändhet, att en del av
dikterna kan läsas som sångtexter – ganska tydligt i en dikt om
fjärilen, som lånar av Inger Christensen, men blir något helt
unikt, en naivistisk uppräkning som styrs av sin skumma taktkänsla.
Ofta är
det så i dessa dikter, att det känns som att rytmen styr över
innehållet, att Moestrup liksom inte har något val, utan tvingas
följa den väg orden dikterar. Och jag får många favoriter, som
del två, som handlar om det omöjliga i att skriva en biografi om
Sapfos (möjliga) dotter Cleïs, eller om ordet från fragmentet
endast syftar på klitoris, att Sapfo är förälskad i sin egen
kropp (det finns ju andra fragment från henne som bekräftar en
sådan tolkning). Det är en genial idé, och sviten blir en
fängslande dikt om moderskap.
Där
alltså det spontana språket är vägvinnande, liksom genom hela
samlingen, det där kaxiga tilltalet, som ändå lämnar utrymme åt
allvaret. Som i en dikt om Hitler och Nefertiti, där det fulaste av
allt försöker skända de vackraste av allt, något som jag läser
som en allegori över sakernas tillstånd, att så ser det ut för
det mesta.
Bra
dikt strävar mot att nå utanför sina yttre förutsättningar: det
är dikt som vägrar erkänna sina begränsningar. Det är dikt som
vill mer, som vill längre. Då blir det dikt som också strävar mot
myten, och låter dessa myter representera större sanningar, mer
träffsäkra sanningar. För det är sanningen som är poesins väsen.
Så
läser jag också diktens titel: att det som ska dö är allt som
Moestrup hatar, allt det fula och djävliga, det vulgära skitsnacket
och äckelbabblet. Hon låter raseriet agera under ett behärskat
tonfall, och det blir så mycket mer övertygande.
Just det oförskämda, det tilltal som är både öppet och samtidigt ofta arrogant, eller sårbart: ni får ta det som det står! - det är något som har försvunnit ur samtida svensk poesi, liksom ur svensk film och svensk offentlighet. Visst finns det många som ger intryck av att ha ett jagstarkt kaxigt tonfall, krönikörer, skådespelare och så¨, men där finns det oftast ingen verklig röst eller tanke bakom. De förhåller sig till den äkta, ostyriga, organiska kaxigheten på samma sätt som Beyoncé till Amy Winehouse eller Jeff Koons till Goya.
SvaraRaderaKlok iakttagelse, och nog kan man sakna den typen av kaxighet, att det nu har lagts ett trevlighetsfilter över svensk kultur. (Jag skrev om det som Ernstifieringen för ett tag sedan, det där insmickrande tonfallet: "Hör ni ... vet ni ... ") Så när Stig Larsson säger saker som är rätt självklara - att han gillar det han själv har gjort - möts det av förläget fniss.
SvaraRaderaProblemet är väl ekonomin - artister behöver vända sig mer till publiken, är mer beroende av att kommunicera. På ett sätt tyckte jag det var sorgligt häromveckan när Nick Cave svarade på fansens frågor på twitter, att det är en utveckling som går åt helt fel håll, att vi behöver artister som är mer avlägsna, som inte bryr sig om de säljer några tusen skivor mer , men det är lätt för en annan att säga! det var i alla fall roligare när han 1996 skrev ett öppet brev till MTV & tackade nej till deras försök att nominera honom till årets manliga artist, & han slog bakut & menade att hans musa inte var någon tävlingshäst.
http://www.nick-cave.com/mtv/mtv.shtml
Ja, Ernstifiering, bra ord! det är något somliga tänder på och andra absolut inte kan med. Min mor avskyr också när Ernst eller någon annan sitter och flirtar rakt in i tv-kameran, plirar och kör den sortens tvålig pseudointimitet. Det handlar om en del av försunkningen av offentligheten, känner jag.
SvaraRaderaOch visst, det rör sig om ekonomin - du kan inte vänta dig att många ska visa en kaxig och principfast attityd i sitt jobb om de känner att de hela tiden måste gulla litet för att få vara med inne i värmen. Men också, tror jag, om att Sverige ibland har saknat konflikter i nuet av den tydliga sort som har *tvingat* fram personliga ställningstaganden. Det har man haft i Danmark eller t ex Frankrike, men inte i Sverige på samma sätt, på senare år (eller att media också har vänt ryggen åt den sortens brännhett stoff när det har funnits).
Jag tycker mycket bättre om Leif GW Persson, om man nu ska prata TV-folk, att han tillåts vara butter, även om det också blir förutsägbart, och ett spel, att han "är" LGWP. Då blir det också en del av hans varumärke, som det så populärt heter.
SvaraRaderaHellre gå på tvären, definitivt. För den som kan kosta på sig det: The Knife har varit bra på det, att vägra gå i några ledband.