Fordele og ulemper ved at udvikle vinger, Morten Søndergaard

Jag kan missta mig, men stämmer det inte att vi sent omsider börjat få upp ögonen för dansk poesi? I fjol läste jag en handfull danska poeter i svensk översättning, och det är något som ser ut att fortsätta i år, med översättningar av den utmärkte Mette Moestrup, för att inte tala om att Inger Christensen och Pia Tafdrup översätts som aldrig förr.

Och så Morten Søndergaard, vars bok Ett steg i rätt riktning ifjol översattes till svenska, ett arbete som vidtar i år då vi får på svenska både boken Ordapotek och sviten ”Akut sol”, som är en av delarna i hans nya bok på danska – Fordele og ulemper ved at udvikle vinger (Gyldendal).

Det är en bok som fortsätter det arbete Søndergaard inledde med Ordapotek, där han utnyttjar de tio ordklasserna till bokens tio delar – en del för varje ordklass. Titlar som ”Gå, stå, gå” , ”Syv”, ”At”, och ”Jeg, dem; vi” ger klara indikationer var man ska börja leta efter motsvarighet inom grammatiken. Men den typen av gissningslekar tycker jag är gravt överskattade, och läsanvisningar av det slaget kan man nästan alltid både ha och mista.

De danska poeterna, om vi ska unna oss en generalisering, ger sig till känna genom att pejla ytterligheter. De har lika nära till tyngden som de har till lättheten, och är alltså lika gärna roande som oroande. En poetik som äger viss allmängiltighet kan hittas hos Søndergaard: ”Alt har en retning / men der er ingen vej.” Ja, vi kan ana att det är en rörelse här, men vad ska vi göra när vi inte ser vägen?

Ibland kan det lätta ta över, och då är det nära till plojen. Som när Søndergaard leker med Gertrude Steins berömda utsaga: ”Rose is a rose is a rose”, låter det bli ”Eros er eros er eros” (vi glömmer ofta att Steins rad börjar med rosen, utan någon definitiv artikel). Fyndigt av Søndergaard, visst, men Jeanette Winterson gjorde en liknande lek för länge sedan: ”Eros is Eros is Eros”.

Lekfullt: eftersom Søndergaard uppfinner de tio delarna till ordklasserna skriver han i olika stilar. Kruxet är att han behöver uppfinna nya stilar, samtidigt som han behåller sitt egna tonfall. Det imponerande är att han med sin bok synliggör grammatiken, visar att verbet är viktigast (”sproget sitrer som en muskel under min hud”), men också de inbördes sambanden, att dikten blir ett resultat som är beroende av samarbetet.

En dikt som inleds som en lekfull drift med de relativt färska undersökningar som brukar utnämna Danmark som världens lyckligaste land har förutsättningar att bli en minor classic. En oskyldig inledning tar allt mer formen av manisk uppräkning, av bitterhet över att få den där stämpeln pådyvlad:

”Danmark har de lykkeligste ludere, lottomillionærer, de lykkeligste

under fattigdomsgrænsen, de lykkeligste kræftpatienter,

de lykkeligste skilsmisser. Danmark har de lykkeligste digtere

de lykkeligste demente, Danmark har de lykkeligste

ulykkelige.”

I de stunderna fungerar Søndergaard som bäst, när hans satir är som vassast och som mest drabbande. Liksom jag tyckte att Ett steg i rätt riktning var bra men ojämn, är jag inte helt övertygad av den här boken, utan tycker att en del partier är lite överflödiga, som ett dagboksparti från Egyptien våren 2011. Samtidigt som jag beundrar att den är så bångstyrig och på något sätt oformlig, med eller utan sina läsanvisningar.