Det
var i 1900-talets sista skälvande ögonblick vi först fick kontakt
med den tyske författaren Durs Grünbein, tack vare Ulrika
Wallenströms översättingsvolym Biologisk
vals. Senare har Ersatz gett ut ett par
essäer av den här fyndige författaren, och nu ytterligare en
samling dikter: Interiör med uggla.
Till
formatet är den mer sparsmakad, med sina blott 27 korta dikter, i en
tvåspråkig upplaga, med Anna Bengtssons översättningar på högra
sidan. Grünbein har själv stått för urvalet, ur fyra av hans
senare diktsamlingar.
Tonfallet
hör till de mer behagliga. Grünbein erhöll i fjol
Tranströmer-priset, som delas ut vartannat år (Lars Gustafsson hade
synpunkter på pristagaren, menade att det fanns en handfull
dugligare tyska poeter), och nog finns det en affinitet mellan de här
två till synes prydligt skrivande poeterna. Liksom i Tranströmers
medvetna epifanier – en av Grünbeins dikter frammanar själva
ordet redan i titeln, ”Epifani med kentaurer”.
Men det
handlar också om den där förbluffningen: att vaggas in i trygghet,
försättas i ett tillstånd av säkerhet, som sedan sätts ur spel.
Det oväntade blir målet för de här dikterna. Då handlar det om
en försåtlig poesi, där det prydliga också utsätts för
attacker, närmar sig uppkäftighet. Det sker gång på gång i de
enskilda dikterna, som när han skriver om ”Exaltationer i sömnen”:
”Von allen Lebenslagen die extremste ist der Schlaf, / Der einen
einhüllt, überwältigt und vorübergeht.” (Av alla
livssituationer är sömnen den extremaste, / Som omsluter och
övermannar en, och går över.”)
Grünbein
närmar sig eller återgår också till barnets värld, där vi möter
cowboys, rymdhjältar, grekisk mytologi. Möjligen går han
nostalgins ärenden. Möjligen är det också att underskatta honom
när vi är så snara att benämna det som cerebral poesi, att vi
misstar intelligensen som känslans antites. I själva verket doseras
hela tiden känslor med förnuft.
Men vi
har också att göra med exaktheten, exemplifierad i hur stroferna är
utmätta med strukna mått – tyvärr faller rimmen bort i en dikt
som ”Tapisserie mit dem Tapir”. Dock hindrar inte översättningen
att det lustiga och lustfyllda i umgänget med språket – som väl
är Grünbeins främsta ärende – spiller över in även i
svenskan. Jag skulle mer än gärna skriva mer utförligt om hur
diverse vätskor är betydelsefulla i de här dikterna – exempelvis
hur regnet är helt exakt skildrat, eller i beskrivningen av en
gråtande enhörning – och hur mycket jag tycker om de fyra
stroferna i ”Artesisk brunn”, bland annat den här:
”Men
språket gör oss sällan den tjänsten.
I
stället avleder det oss när det kan, för oss
Längs
irrvägar – överraskande i mål.
Är
livsglädje inte ett mysterium?
Och
varför är rosa ingen vind?”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.