Granta. Arena för ny litteratur, nr 1, [red] Johanna Haegerström

Den nya svenska tidskriften Granta innehåller till hälften nyskrivna svenska texter, och till hälften översatt material från utländska redaktioner. Blandningen är väl avvägd, och det är inte svårt att vaska fram en handfull guldkorn.

På många sätt är det förstås lovvärt, den här nya tidskriften som Bonniers förlag så välvilligt har sjösatt – Granta. Visserligen är det ju bara en försvenskad version av den brittiska förlagan, och ännu mer visserligen finns den i elva länder, så vi ska kanske inte känna oss allt för unika. Här ska vi inte heller inbilla oss att det i första hand är en kulturgärning, utan det är ren och skär ekonomisk strategi.

Till första numrets femton skribenter är knappt hälften inhemska, medan resten är ditplockade från olika länder. Givetvis i syftet att deras alster ska få större spridning.

Spontant tycker jag att det är en fin blandning, med inte allt för hårt exponerade författare bland bidragsgivarna. Brittiska Granta har alltid varit bra på att släppa fram det nya och oetablerade, och bland de svenska finns Åsa Foster, vars debut i bokform inte sker förrän nästa år (hennes novell här är dessutom riktigt lovande).

Det är också intressant att texterna rör sig inom olika områden, allt ifrån några reportage till noveller: däribland texter som utforskar gränsen mellan det dokumentära och det fiktiva. Följaktligen återfinns här texter som diskuterar själva övergången från verkligheten till det fiktiva, som Peter Fröberg Idlings reportage om fotomodellen Somaly från sin senaste roman, till Karin Johannissons essä om psykiatrins fallstudier från början av 1900-talet.

Det är just gränsen som är temat för detta första numret; ett smått krystat tema, för vad inom litteraturen kan inte härledas till gränser och gränsöverskridande? Även brittiska Granta använder sig av dessa teman: det kan vara saker som svek, feminism, pappor …

Mer intressant blir det att fråga sig hur bra det är. Då vill jag slå fast att mycket är bra i det här numret, och att det kanske är allra roligast att stifta bekantskap med det obekanta, som norska Ingvild H. Rishøi. Eftersom hon skriver noveller har hon inte översatts till svenska, men hennes novell ”Vi kan inte hjälpa alla” kan läsas som som ett otroligt bra inkännande inlägg i den svenska debatten om barnfattigdom som inleddes efter Uppdrag Gransknings program från januari i år.

Att Bonniers fortfarande inte anser sig ha råd att återuppliva sitt traditionstyngda BLM är en ynkedom, men den här tidskriften betyder ändå mer plåster än salt på såren. Att recensioner saknas må vara, för i bästa fall kan den introducera nya författarskap. Själv skyndade jag mig att beställa Ingvild H. Rishøis novellsamlingar, med förhoppningen att de strax översätts till svenska. (Hallå, Bonniers, jag åtar mig gärna uppdraget!)

Förutom att jag har vissa synpunkter på det svenska urvalet handlar den enda brasklapp jag vill slänga in om den onödiga programförklaringen, som också smygit in på omslaget, med ordet ”arena”. Sådant CBS-språk (Corporate Bullshit) borde Granta klara sig utan.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/5 2013)

25 är ingen ålder

Yngve Knausgård har designat den norska utgåvan till brodern Karl-Oves Min kamp-serie (den är förresten snyggare än den svenska). En period i början av 2000-talet designade han – Yngve – också den norska tidskriften Vagant, och berättar att han hämtade inspiration från svenska musiktidningar som ”var rene og enkle i linjene”. Förmodligen syftar han främst på pop, i Stefania Malmstens sobra design (Malmsten som också gjorde BLM när den var som snyggast, i början av 90-talet).

Yngve Knausgård intervjuas i senaste numret av Vagant (1 2013), som är det första sedan redaktionen lokaliserat sig i Berlin, och är ett lätt navelskådande nummer med anledning av tidskriftens 25-årsjubileum. Det vill säga, att det lätt kunde ha blivit navelskådande, men det som jag direkt sugs in i är just avdelningen där den nuvarande redaktionen blickar tillbaka. Men också en intervju med nuvarande chefdesigner Andreas Töpfer, med det kaxiga epitetet ”visuell essayist” på sitt visitkort. Numret innehåller också en av hans visuella essäer, framtagen tillsammans med Sigurd Tenningen. Töpfer föddes i DDR, och med hjälp av bland annat google translate tar han fram lekfulla och finurliga illustrationer till artiklarna, och kanske språkförbistringen är just det som tar fram den där nödvändiga distansen eller odygdigheten som präglar hans bilder.

I numret skriver också Susanne Christensen om tysta kvinnor från 1800-talet, liksom om Camilla Colletts empati med djur, en ambitiös genomgång av Timothy Garton Ash – just ambition är väl det ord som bäst karakteriserar Vagant: här verkar idéerna inte sina, och det finns också en tilltro till både stoff och utrymme, till läsarens intelligens liksom till läsarens tålamod.

Det som också kan sägas känneteckna tidskriften är att den är till lika delar verserad som den är uppkäftig – något som kanske bäst sammanfaller i att hur omslagsdesignen än har ändrats har tidskriftstiteln alltid varit handskriven; en konsekvent handling av effrontery, av motstånd mot det alltför städade, som hotar kreativitetens mest påhittiga uttryck. För som alla vet är motsatsen till ordning inte kaos, utan just kreativitet.

Och på tal om omslagsdesign är Joni Hyvönens essä om Sofi Oksanen (som kan läsas på tidskriftens hemsida) illustrerad med omslagen till hennes fyra böcker på finska, svenska, norska och danska. Där ser vi att medan Danmark i alla fyra fall kopierar de finska originalomslagen gör Sverige detsamma i tre av fallen. Norge har till alla fyra böckerna låtit förlaget skapa helt unika omslag. Det säger faktiskt ganska mycket om var i Skandinavien de innovativa idéerna finns.

I came to Berlin to have some fun

Ynnesten att föreläsa på Humboldtuniversitetet i Berlin är väl något som bara sker en gång i en människas liv, i bästa fall. Själv gjorde jag min insats i måndags, inför en skara hågsna tyska studenter som läser svenska på universitetet, samt några svenska expatriater. Titeln på mitt föredrag var ”Att hantera sitt litterära överjag”: jag fick frågan sedan varför jag talade så lite om mitt överjag – nå, kanske det var just överjaget som la sig i och hindrade mig.

Inbjuden av professorn Aris Fioretos, som tillhandahöll en så vänlig presentation att jag helt kom av mig – snälla nån, liksom! Sedan begick jag nog en av mitt livs största fadäser. In public, that is. När jag nämligen av någon anledning nämnde Kafkas berömda novell ”Förvandlingen”, som jag kallade för ”Metamorphosis”. Publiken drog efter andan. (Kanske för att jag nämnde Kafka, tänkte jag inbilskt.) Men nog vet jag att den heter ”Die Verwandlung”, det nämner jag ju varje år, när vi läser Processen i skolan. Ack – dessa försåtliga anglicismer som lurar överallt: givetvis har jag läst alldeles för mycket om Kafka på engelska.

Så nu grämer jag mig, och tänker unna mig att fortsätta med det resten av livet. Jag dränkte mina sorger i ett glas riesling på den gamla östtyska mensan. Vad hjälper det sedan att jag gjorde briljanta kopplingar mellan Virginia Woolf och Vampire Weekend – de delar samma initialer, ämne för en essä. Eller att jag spar mitt resonemang om det litterära överjaget till en (annan) essä.

Nåväl. Ett par dagar i Berlin innebar några stunder av flanerande – försiktiga försök till flanerande, men eftersom jag är en novis i detta sammanhang åstadkom jag nog något som mer liknade ängsligt spatserande – i Prenzlauer Berg, Hackescher Markt, Tiergarten, med mera. Samt ett besök på der Deutschen Kinemathek, med Martin Scorsese-utställning. Inte bara rekvisita från filmerna – som Jake La Mottas handskar och byxor, Max Cadys sönderbultade skjorta, Travis Bickles brev (har jag gråtit så mycket sedan jag läste Lord Byrons brev på British Museum? vill ni verkligen veta?) – utan även de röda balettskorna Moira Shearer använder i The Red Shoes, favoritfilm för både Scorsese och Kate Bush. Och klipp från filmerna, manussidor, snyggt gjorda kopplingar till förebilder och föregångare, och tematiska likheter i hans egna filmer.

Min käft är fylld av tänder och tid, Aylin Bloch Boynukisa

”Att inte ha fötts till djur är en av mina hemliga nostalgier”, yttrade den brasilianska författaren Clarice Lispector en gång med gravallvarets tonfall. Hennes ord verkar Aylin Bloch Boynukisa ha tagit fasta på, när hon med sin bok Min käft är fylld av tänder och tid (Dockhaveri förlag) skriver helt i denna anda, helt i enlighet med en programförklaring där gränsen mellan mänskligt och djuriskt har upphört.

Det är förstås en titel som är svårt att motstå, och innehållet lever också upp till det löfte som där erbjuds. Boken är satt i ett typsnitt som liknar Courier New, något som förstärker intrycket av tidlöshet, av att det handlar om en historia som kommer från framtiden med det förflutna i hälarna.

I en sjukhussal vaknar en patient av obestämt kön, även om hon ”lämnar kvinnliga doftspår” (med Pia Tafdrups ord om sitt diktjag). Hen har kvar sin nos men saknar sin päls, och opponerar mot omgivningens krav att krympa och stänga in: hellre identifiera sig med det gränslösa, mot växandet. Mer än något annat blir patienten en anomali, en hyena i mänsklig skepnad. Ett sändebud mer än man eller kvinna, ett obekvämt åbäke, mer kropp än intellekt.

Hos den här varelsen finns ändå en aristokratisk överlägsenhet som vägrar anpassning och konformism. Till sitt väsen är människan/varelsen det vidsträckta och oavslutade, någon med vilda minnen: ”Det har gått rykten om mig. Alltsedan jag vaknade här. Men jag är ingen hund, hörde det viskas, vädrade luften och se min hörsel. Jag är som människa som jag är som djur, hyena.”

I DN skrev Anna Hallberg 6 april om gurlesken, om groteska urspårade docklekar, med exempel lånade från bland andra Bloch Boynukisa. Den som vill bli mer insatt kan jag också rekommendera Maria Margareta Österholms avhandling Ett flicklaboratorium i valda bitar, som jag skrev om i december.

I Aylin Bloch Boynukisas sätt att skriva finns en smärta, något som skaver och gör ont och inte finner sig till rätta. Samtidigt finns det något jublande och triumfatoriskt över berättelsen, en självklarhet i själva uttrycket som kan erinra om författare som Elfriede Jelinek och Herta Müller: inte att det här är skrivet i explicit dialog med dem, men om du gillar någon av dem finns uppenbara förutsättningar att du ska gilla det här.

Förutsättningar, ja, men också risker! För det här är minst av allt någon ofarlig harmlös prosa: snarare är det en otämjd text som vill stöka om i ditt inre, som vill gestalta protagonistens rörelser som rovdjur, det vill säga med en text som exakt liknar varelsens beteendemönster. Därför är det en sublim text, som språkkänsligt blandar det vackra med det brutala, där huvudpersonen yttrar saker som ”min kropp sluttar” och där vi blir varse att vårt sjätte sinne heter vansinnet.

Den korta boken har ekon av Charlotte Perkins Gilmans helt makalösa novell ”Den gula tapeten”. Stilen är både lyrisk och tuktad, när den blottar sina rovtänder och pendlar mellan det civiliserade och det okultiverade, mellan det trygga och det primitiva. Jag tycker den är smått sensationell, och bra på ett överrumplande sätt.

Fremmed under samme hud. Versioner, Niels Lyngsø

Att läsa innebär att ställas inför det som svindlar. Niels Lyngsø har skrivit en bok med två ingångar: Fremmed under samme hud. Du tvingas välja var du börjar, då den ena versionen följer mannen, den andra kvinnan. Första svindeln infattar sig då du möts av ett motto hämtat från feministfilosofen Luce Irigaray (a slasher if there ever was one), för är inte det ändå en kliché? Nä, menar jag, utan låter tanken svindla till inför hennes blick: ”Toi? Moi? C’est déjà trop dire.” (Du? Jag? Det är redan att säga för mycket.)

För vad som följer efter den feministiska ikonens ord är mannens version. Lyngsø har skrivit en bok om sex. Alltså inte om erotik; om vi inte visste det innan 50 Shades of Grey är det omöjligt att skriva (bra) om sex, och jag tror inte att det är att säga för mycket att ”erotik” blivit det nya skällsordet inom litteraturen.

Båda böckerna slutar på sid 69: you do the math! Och här (mer än) antyds att sex är det som inte låter sig översättas. Det kan inte transponeras. Det är. När det formuleras är det inte längre sex, eller med andra ord: i det ögonblick du (be)skriver går något förlorat eller så går allt förlorat åtminstone alla känslor, och här är det verkligen känslans språk som måste realiseras, därför att intellektet kan bara (för)störa.

Lyngsøs bilder är explosiva och explicita, och det är ömsom som att läsa en kokbok: du tar oljan … Ja, kokböcker är ytterst taktila, med dessa kockar som jämt och ständigt rör på råvarorna och fingrar på köttet. Att tala om matporr handlar i första hand inte om bilderna, utan om beteendet: handskandet.

Ibland blir ändå Lyngsøs bilder för konventionella: ”din stjerne malker min gudepik · nu blir den ofret · din røv nej hele din krop er et · sort hul som suger og · knuger så · intet undslipper”. Alltså, det där svarta hålet har jobbat ofta och hårt för att få sin position i den ”erotiska” litteraturen. Dock ska sägas att Lyngsøs anspråk är högre än så, att han inte nöjer sig med att beskriva (även om han också gör det). Det här har mer med Georges Bataille att göra än EL James, att här finns transcendentala anspråk. Att jämföra med Rorschach-testet är också välfunnet: du ser det du ser, känner det du känner.

Att skriva utifrån två perspektiv, två historier, två versioner, det är också svindlande, och ger emfas åt det reciproka i sexualiteten. Det yttre och det inre möts, i beskrivningar som ändå försöker säga något mer än att bara beskriva sexuella handlingar (vaniljsex och lite till). Inte heller blir det bara en version som följs av en annan version: kvinnlig → manlig / kvinnlig → manlig, utan det blir något mer, som inte heller enbart handlar om (manligt) önsketänkande.

Om du inte darrar när du korsar gränsen, då har du inte korsat gränsen. Lyngsø går definitivt över gränsen, och är varken pryd eller prydlig i sin bok. Ibland lite smårolig, men definitivt – trots att han alltså låter tankarna i fred – tankeväckande, åtminstone för läsaren.

Rystet spejl, Søren Ulrik Thomsen & Det Glemte Kvarter

Danska språket har inte hög status i Sverige, utan vi tävlar i att vem som kan raljera mest fyndigt om hur illa och otydligt det låter. Det är ju lite synd: den som hört Pia Tafdrup läsa sina dikter har svårare att sedan säga något negativt om danskan.

Søren Ulrik Thomsen, Tafdrups generationskamrat, är en annan duktig uppläsare, som läser med suverän närvaro och precision i uttrycket. Hans senaste samling Rystet spejl blev så populär (den lär ha sålt 25 000 exemplar i Danmark) att den rentav utgavs i svensk översättning förra året (Skakad spegel). Han må inte ha rört sig många steg sedan debuten på 80-talet, men han är fortfarande bra.

Nu har han dessutom tagit det något ovanliga steget att tillsammans med en orkester läsa in dikterna ur Rystet spejl (Gyldendal Lyd). Bandet heter Det Glemte Kvarter, och kan väl närmast liknas vid en jazzorkester som ibland släpper in (lite) distade gitarrer (”I et glemt kvarter” är namnet på en dikt från Thomsens debutbok City Slang). Det blir ett spännande möte mellan Thomsens distinkta ord och bandets musik, deras sätt att klä dessa ord i toner. Ibland bröligt, ibland vackert, och nästan aldrig tråkigt. Påfallande nog med melodier som förhåller sig nära det stadsidiom som Thomsen brukar i dikterna.

I ”Jeg har sat mig her ved det bageste bord” läser han tillsammans med Tine Dyrholm, där musiken rör sig i det tillmötesgåendets tecken som dikten gestaltar. Likaså i ”Fordi du forsvandt”, där gitarren ylar fram en kuliss till diktens korta klagan. Ofta blir resultatet också mer än bara ord + musik, och är mer effekten av hur det spontana sätts in i ett sammanhang: alltså, att det som uppfattas som improviserat är hårt styrt och anpassat. Musiken är präglad av lugn, av brist på hets och jäkt. Befriande nog upplever jag inte heller att de behandlar dikterna med någon överdriven vördnad, utan de beter sig kaxigt och egensinnigt.

Likaså läser Thomsen sina dikter utan att ge avkall på deras rytm: han anpassar sig inte till musiken, vad det tycks, utan förhåller sig nonchalant, om än det kan vara skenbart, en slags taktik. Och musiken är som sagt en tålmodig konstart: den vet att den inte behöver vara effektfull in i minsta ton, utan arbetar fint med pauser och fraseringar. Någon gång kan musiken agera utifrån lite väl förutbestämda mallar, som när poeten nämner ordet ”regn” och pianot skyndar sig att ljudsätta regn som man förväntar sig att det ska låta. Å andra sidan: i en dikt/låt som ”Mens en urolig himmel flimrer” beter sig pianot helt i symbios med orden, lika diskret som det är distinkt.

Nog för att ett fåtal svenska poeter har gjort några försök att arbeta med musik: Bruno K. Öijer gjorde skivan ”Skuggan kommer” på 80-talet, och så sent som i höstas framträdde Stig Larsson tillsammans med Differnet. Ingen av dessa har väl varit helt lyckade. Men Nicolai Dunger har gjort suveräna tolkningar av Edith Södergran, och Sofie Livebrant har varit framgångsrik med sina Emily Dickinson-sånger. Det borde gå att locka fram svenska poeter, då det ju finns flera stycken som är suveräna uppläsare.

På en extraskiva tar också Maja Hartnack från bandet mer plats när hon sjunger några äldre dikter av Thomsen, däribland dikten ”Levende” från debutsamlingen City slang. Det är en oerhört fin dikt, men hennes sätt att sjunga den innebär att ge röst åt en livskraft som är större än allt, och där dikten andas fram allt detta. Paradoxalt nog blir också bandet mindre jazzigt i dessa fem extraspår, eller om det bara blir så att de är mindre jazziga utifrån min definition: där visar de att det finns något frigörande i att släppa fram dikter ur sina bokpärmar.

Flickan i Cléves, Marie Darrieussecq

Efter en handfull halvdana romaner återvänder franska författaren Marie Darrieussecq till gammal god form. Hennes nya roman är lika fantasifull som den är tankeväckande, och skriven på ett gnistrande språk.

Efter sin formidabla debut med den egensinniga Suggestioner (om en kvinna som förvandlas till en gris) känns det som att författaren Marie Darrieussecq har famlat med formen, försökt skriva en annan slags roman. Tyvärr av mer konventionellt snitt. Därför gläds jag när hennes nya bok Flickan i Cléves delvis är en återkomst till den absurda stämningen från debuten.

Precis som den lilla orten Cléves pendlar mellan att vara by och stad (2 500 invånare) pendlar den lilla huvudpersonen Solange mellan att vara flicka och ung kvinna. Hela romanen handlar om att hon vill ha sex, att hon försöker ha sex, och att hon har sex. Det är 80-tal, på bilstereon spelas Siouxsie and the Banshees och på tv:n visas Jakten på den försvunna skatten.

Darrieussecq är suverän på att ge fantasin fria tyglar, och här gör hon ungefär som i debuten, följer de besynnerliga infallen och skriver med god blick för de smått aparta inslagen i tillvaron. Resultatet blir en berättelse som aldrig lägger sig till ro, utan som vibrerar av liv och närvaro – en intensiv samvaro med Solange. Författaren har låtit det rastlösa språket spegla den rastlösa huvudpersonen.

Solange är en brådmogen tjej – endast tio år gammal, får vi veta i första delens sista mening, och som några år senare blir helt besatt av sin egen sexualitet, som hon kallar för ”en ljuvlig oro”. Det är detaljerat beskrivet – inget för den pryda läsaren.

Tempot är uppskruvat, och Darrieussecq är skicklig på att hantera de dråpliga och absurda händelser som ramlar över Solange. Det här är en av de roligaste romaner jag har läst på länge. Berättelsen påminner en del om italienska författaren Silvio Avallones Stål som kom på svenska förra året – men mycket bättre.

Det drastiska men samtidigt exakta bildspråket ger berättelsen en lyster: ”Himlen är av utskuren plåt”. När Solanges kille använder parfym doftar han ”sockrad skog”. Föräldrarna är inte särskilt närvarande: pappan är ”som bortblåst”, och det märks att Solange inte berättar allt för oss – om det är en skilsmässa eller något annat som har blåst bort pappan får vi inte veta. Han är utanför dotterns radar.

Om Suggestioner var en kaxig bok som var hårt redigerad är den här inte riktigt lika förtätad, men i gengäld med möjlighet att ge ett fördjupat porträtt av protagonisten. Darrieussecq har bevarat den råa jargongen och det burdusa språket, som larmar och gör sig till, och ibland går överstyr på ett tämligen förtjusande sätt. Det finns fantasi och lekfullhet i användningen av språket, som jag oreserverat tilltalas av.

Solange är en trovärdig ung gestalt, med en grundinställning till livet som består av exakt lika mycket naivitet som cynism. Det handlar förstås inte bara om sex heller, utan om att hon lär sig se på världen med kritisk blick, och att man på vägen måste bucklas till av sina erfarenheter.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/4 2013)

The King's English, Kingsley Amis

Den utkom 1997 och ingår redan i Penguins serie ”Modern Classics” (för övrigt är sådana begrepp – modern klassiker – svårsmälta). Är den så bra? Den bok om det engelska språket som romanförfattaren Kingsley Amis lämnade efter sig, The King's English, som han arbetade med under sina sista år?

Ja, den är faktiskt helt makalös. ”The King” är i det här fallet smeknamnet på författaren – ett smeknamn han gärna kunde fördra, enligt sonen Martin, som har skrivit ett bländande förord till den här upplagan. Den briljanta titeln syftar även på bröderna Fowler, som i början av 1900-talet ansvarade för de ordböcker Amis d.ä. värderar högst, däribland en bok med just titeln The King's English.

Att det är en 70-årig gubbe som skriver gör det hela bara bättre. Han är medveten om att åsikterna är reaktionära, och pläderade (”secretely pined”) för att ”illit” skulle ackompanjera andra mer rumsrena ordboksförkortningar som ”derog” och ”colloq”. Här handlar det uppenbart om en man som tar språket och orden på allvar, som har ett innerligt förhållande till sina ordböcker (i sitt eget förord berättar Amis d.ä. vilka upplagor som duger).

Han är lärd, rolig och fräck, sticker mer än gärna ut hakan, och avfärdar språkliga företeelser med en brutalitet som förstås kan uppfattas som hänsynslös eller charmig – eller bara fullt vital, vigorös. Allt sker med kärleken till språket som fond, och fastän det är en slags uppslagsbok från A (-able and -ible) till Y (Yoo and oo) sträckläser du texterna om dessa sardoniska principer.

Även när du tycker att han går lite för långt, som när han menar att ”medieval” ska uttalas med fyra stavelser, utan glottal klusil: ”meddy[-]eval”, ett uttal han beskriver som ”an infallible sign of fundamental illiteracy”. Men ta bara hur elegant han avfärdar alla som vägrar inleda meningar med ordet ”and”: ”an empty superstition”. Eller påfundet att skriva ihop ”for ever” till ”forever” som ”the vilest false union of all”.

Givetvis går det inte att följa denna supersticklers råd verbatim, för även om han är medveten om språks förändring känns det ibland som att han går för långt allra mest för nöjet i att just gå för långt. Det kan också vara på sin plats att varna för politisk inkorrekthet, att exempelvis kvinnosynen är en aning förlegad. Det friska humöret överväger dock det mesta – som när han diskuterar ”jocular chaps” som gärna säger saker som ”ere long” och ”ere now”: ”I have two messages for such chaps: one is unprintable, the other goes, If you must get this shred of battered facetiousness, for Christ's sake get it right. The word is ere, not e'er.”

När Amis d.y. för några år sedan samlade sina artiklar var det under titeln The War Against Cliché. På tal om klichéer har Amis d.ä. fel när han påstår att Henry James var den förste som använde citattecken för att markera en kliché – möjligen på engelska, men Flaubert gör så hela tiden i Madame Bovary. Alla som i någon mån arbetar med språket har sin favoritfiende, vare sig det är anglicismer, svordomar eller dålig kommatering (den sistnämnda är min). Oscar Wilde tyckte som bekant att det värsta som fanns inte var onda människor, utan tråkiga människor – Amis d.ä. har slöheten som sin fiende. Det vill säga, hur slöheten hos skribenten generar språklig slapphet som genererar misstag eller bara slappt språk, som kan vara värre. Allra mest framträdande hos journalister, där han med viss glädje hittar otaliga exempel på försummelser – liksom experter, som ändå alltid har fel, antingen när de yttrar sig eller senare (när de motbevisas).

Många av råden är användbara, och mer ofta än sällan varnar han för flotta ord, och förespråkar tämligen korta meningar. Då kan det också förvåna att han kan tänka sig vissa kompromisser, inte minst när omgivningen förutsätter ett visst uttal, för då spelar det ingen roll hur rätt du har om alla andra menar att du säger fel (som när jag byter ut mitt norrländska uttal ”schärselden” bara för att smålänningarna tycker att det ska uttalas ”skärselden”): ”the aim of language is to ensure that the speaker is understood, and all ideas of correctness or authenticity must be subordinate to it.”

Det är också en bok som i förstone får dig att undra hur du någonsin ska våga yttra dig muntligt eller skriftligt på engelska, men som så småningom får dig att uppskatta det ändå generösa tilltalet, att Amis d.ä. minst av allt är en felfinnare som vill sätta dit den som begår språkliga misstag som du kan tycka är obetydliga – men för den som älskar språket finns inga undanflykter, förutom lättjan. En av dödssynderna.

Egendom, Torbjörn Elensky

En av Poes bästa noveller är ”A Descent Into the Maelström”: ”Never shall I forget the sensations of awe, horror, and admiration with which I gazed about me.” Eeeeeh, alltså, men vad handlade den om? Lika lätt som jag kan plugga in snygga fraser har jag generellt notoriskt svårt att komma ihåg intriger och plottar, och i Poes fall måste jag säga att jag bara minns atmosfären, ”den dära känslan”, som Skriet sammanfattar så vackert på sin senaste skiva.

Något liknande känns det att läsa Torbjörn Elensky, vars nya roman Egendom inte så lätt låter sig summeras. Han är skicklig på att plantera in mystik i sin berättelse, som drygt halvvägs dessutom tappar fotfästet på det där distinkta sättet som man kunde önska fler skulle göra: låta berättelsen vända på sina förutsättningar. Redan på första sidan etableras den här uppfattningen: ”sammanhanget som var ditt är inte längre ditt.”

Kvinnan sitter i en bil och skjutsar sin son till dennes morföräldrar. Hon är skild, bitter på mannen, och trånar efter sonens kärlek. En enkel historia: till och med jag fattar den (och kommer nog att minnas den). Men med hjälp av omtagningar och repetitioner bryts illusionen om en relativ okomplicerad utflykt. Elensky vill nog ersätta ordet ”berättelse” med ”rättelse” – en korrigering. (Som Stig Larsson sa när han var på sitt mest aforistiska humör: ”Minnet uppfattar jag mest som ett plagiat av vad som hände”.)

Egendom är en egendomlig roman. Det är de tvära kastens prosa, där upprepningarna kan vagga in läsaren i en skenbar trygghet. Strax blir jag ändå varse en oro, där kvinnans inre monolog ter sig allt mer besynnerlig, ja, egendomlig. En berättelse som cirklar runt en punkt av sanning, en allt mer diffus fläck. Någonstans efter hälften blir det också oroligt på allvar, med kvinnans allt mer fantasifulla förklaringsmodeller.

I några stycken är det en smått tillkrånglad kategoriseringsiver som präglar berättandet, som när kvinnan med lite väl mycket distans beskriver sig själv som ”en lyckad avbild av en främling […] ett skal av ordning och reda, kyligt och behärskat, runt en oordnad eldsvåda i hennes inre som hon använder all sin kraft till att kontrollera.” Det är en prosa som hör hemma i spekulationernas rike, den typ av fabuleringar Elensky annars så skickligt undviker.

Mer lyckad ter sig skildringen av föräldraskapet, hur mamman så ihärdigt tigger om pojkens bekräftelse. Att vara förälder är en gynnsam jordmån för bitterhet, och sonen spelar sin roll som otacksam djävla unge riktigt bra, liksom den frånvarande mannen spelar sin roll som otacksam djävla make med samma stillsamma ackuratess.

Att vara förälder är att vara i det som skaver. Och mer lyckosamt än de utifrånkategoriseringar kvinnan gör är exaktheten i bildspråket, som när hon säger att ”sanningen en dag slängdes i ansiktet på henne som en disktrasa”. Lika bra är det att kalla föräldraskapet för ”sisofysiskt”.

Vad Elenskys roman handlar om är självklart adoption, om det trauma som aldrig kan vara tillräckligt bearbetat. När Morrissey på ”Bengali in Platforms” sjunger ”Life is hard enough when you belong here” kan det på ytplanet handla om rasism – en billig poäng inhämtad av den politiska korrekthetens apostlar – men som Freddie Mercury, uppvuxen i India, påpekade, var Morrisseys låt den första som på tog Mercurys generation invandrare på allvar, och kan lika väl läsas som en plädering mot det liv som vi alla delar och som är så infernaliskt svårt att hantera – att det är svårt för alla att leva.

Även för kvinnan i Elenskys bil och sedermera morföräldrars stuga, som brottas med allmängiltiga problem. I den mån bilen någon gång går på tomgång kan det bemötas med att så är också livet! Det här är en av de mest realistiska svenska romaner jag har läst på länge – och då har jag läst djävligt många svenska realistiska romaner, ska jag säga. Här är det ändå en text där verkligheten tillåts darra, där det reella liksom skjuts åt sidan och öppnar för det oväntade. Därför är det inte helt lätt att säga vad jag ”tycker” om den här boken, för den lämnar mig egentligen mest brydd, och att jag känner tvekan – samtidigt som jag anar att jag inte kommer att kunna släppa den ifrån mig, att dess idéer fortsätter verka.

Upprepningarna blir alltså besvärjelser till sist, ett skydd som bara bygger nya tvångstankar. Litteratur ska vara mötet mellan det planerade och det spontana. Elenskys kvinna är nyckfullheten personifierad, och som litterär figur tror jag hon har svårt att nöja sig med att stängas in mellan bokpärmarna, utan att hon med sin manande röst kommer att ta sig därifrån och fortsätta älta sitt psykosliknande budskap.