Rösten, av Robert Desnos

Rösten, av Robert Desnos (1900-1945)

En röst, en röst som kommer så långt ifrån

att den inte mer kommer ens öron att ringa,

en röst, men som en trumma, förstämd

når ändå fram, fullt hörbar, till oss.

Fastän som komme den ur en grav

talar den inte om annat än sommar och vår.

Den fyller vår kropp med glädje,

tänder ett leende på våra läppar.

Jag lyssnar till den. Det är bara en mänsklig röst

som färdas genom livets och fältslagets brak,

den sammanstörtande åskan, det malande vardagspratet.

Och ni? Hör inte ni den med?

Den säger: ”Den svåra tiden är kort”.

Den säger: ”Den vackra årstiden är snart här”.

Hör inte ni den med?

(Översättning Gunnar Ekelöf)

Robert Desnos föddes i Paris, och var en central figur i den franska surrealistiska rörelsen. Under andra världskriget arresterades han, och misshandlades till döds av nazisterna i koncentrationslägret Theresienstadt.

Dikten ”Rösten” kombinerar trösten med hoppet. Det är nästan allt för lätt att hitta dikter som smeker de olyckliga tankarna medhårs, och det finns förstås en tröst i det. Men här hittar jag ett starkare hopp, genom de övertygande upprepningarna. Genom våldets oväsen skär den mänskliga rösten, som berättar för oss att snart ska det onda upphöra.

Är det naivt? Det är lätt att misströsta. Jag förnekar inte att människan har destruktiva drag. Men just därför: lyssna på den konstruktiva rösten, speciellt när det onda vill att vi ska ge upp. Desnos dikt är skriven med samma optimistiska bläck som Alva Myrdals uppfattning: ”Det är inte människovärdigt att ge upp”.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/11 2015)

Klas Östergren, Samlade noveller, Natur & Kultur

Klas Östergren skriver slipade men enformiga berättelser från en värld jag saknar inbjudningskort till. En värld av punsch och bohemiska slipsknutar. Där är det gott om gangsters och gentlemän. Männen hör undantagslöst till arten knasbollar. Kvinnorna reduceras till att vara vackra eller farliga, eller vara den som till nöds får servera de pratsamma karlarna kaffe. Gestalter är ljusskygga. Telefonsamtal är nattliga. Halvlögner frodas. Vänskap sätts på prov.  

Det är skavankerna som formar människan, verkar Östergren mena med sina historier. Han visar detta gång efter gång. Karaktärernas ångest ges övertydliga dimensioner. De osannolika intrigerna ges gärna en förstärkande osannolik touch, kanske för att ingen ska missa att det är fiktion. Författaren själv gästar gärna novellerna med några självironiska betraktelser, men den postmoderna leken blev väl en kliché redan på 80-talet. Mer än hälften av de sjutton novellerna i den här bastanta luntan är skrivna på 2000-talet. En del av dem är nästan hundra sidor långa, och den längsta och tillika äldsta, ”Giganternas brunn”, är längre än så. Ett knippe är beställningsjobb till julafton, och de har samma livslängd som en genomsnittlig julgran.

(Också publicerad i Vi 11/2015)

När jag luffade hemlös med mina ready mades, Linda Hedendahl, Lejd

Med sin första bok på nitton år skriver Linda Hedendahl poesi kring konstnären Vincent van Gogh. Det är dikter i visst redigeringsbehov, där skönheten är av det lite oväntade slaget.

I somras valdes i en omröstning i Svenska Dagbladet ”förgätmigej” som svenska språkets vackraste ord. Synd att inte jag tillfrågades, för då kunde jag ha upplyst dem om att det borde ha blivit antingen ”tvär” eller ”ihärdighet”. Hen som föreslog ”förgätmigej” borde landsförvisas.

Som både vackrare och uttrycksfullare anbefaller jag interjektionen ”åh!” I poesin kan detta diminutiva klagande ord lyfta en dikt, det vet alla som någon gång läst romantikern Stagnelius. Eller se bara det här moderna exemplet, där språket samspelar med känslan som uttrycks: 

”varför är jag jag

mina händer och fötter

åh varför finns jag till åh

åh

himmel jag som bara åh ingenting

åh vad är det för fel”.

Så skriver Linda Hedendahl i sin nya bok När jag luffade hemlös med mina ready mades, som är hennes första diktbok på nitton år (hon gav ut fyra böcker mellan 1988 och 1996). Att kalla henne för en författare i periferin är ingen överdrift.

Men konstnären är väl generellt satt på undantag i Sverige på 2000-talet. Kanske det är därför hon väljer Vincent van Gogh som huvudperson i de berättande partierna, i denna bok som också är en personlig berättelse kring de egna minnena. Minnen och fantasier går in i varandra. Ibland är det lita oklart var Vincent upphör och Linda börjar.  

Sinnena är på helspänn. Liksom stilen. Hedendahls skrivande är på sin vakt, och hon lattjar med orden på ett befriande sätt, som nästan kan sägas vara influerat av en författare hon delar initialer med: Lennart Hellsing. Här skissas en saga fram om barnet Fasa som går till skoaffären Skelett, i dikter om ”självsäkerhetstjänsten” och ”konstkonstaplarna”.

Världen säger ju allt mer ”nej tack” till konsten, men Hedendahl visar med sin bok som ju bara delvis handlar om van Gogh, vad en anarkistisk inställning till estetik kan åstadkomma. Vi tas till bekanta trakter: åker tåg till Linköping, motorcykel till Nässjö. 

Det är en hård, karg värld som skrivs fram, urinstinkande och dyster. Prostituerade kvinnor, ett kapat öra inlindat i papper. Som bekant skickade ju van Gogh sitt ena öra till en prostituerad kvinna. Pendlingsrörelsen går mellan avgrunden och eländet. Hedendahl vidgar estetikbegreppet, och tar in det Yeats i en av sina starkaste dikter kallade ”a terrible beauty”, en fruktansvärd skönhet. 

Det som i slutändan räddar människan, och ger Hedendahls mörka saga visst ljus, är ett antal fåglar som pekar ut friheten som alternativ till den avträdesvärld vi tvingas vistas i. Där finns hoppet, glimten av befrielse. 

Som helhet är boken ojämn, och i några avseenden ger den ett lite oredigerat intryck. När det fungerar som bäst, som i det vackra ”åh”-partiet, är dikterna både distinkta och klarsynta. Där finns också ett rastlöst driv som imponerar, och blir något därmed som i viss mån kompenserar det ibland lite slarviga intrycket. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/11 2015)

Mordet på Margaret Thatcher, Hilary Mantel, Weyler

Efter sina uppmärksammade böcker om Thomas Cromwell och Henry VIII rör sig Hilary Mantel från historien till någorlunda samtid i sin nya bok. Åtminstone i titelnovellen till samlingen Mordet på Margaret Thatcher. Det är en bok som har väckt en del anstöt i hemlandet, något som i viss mån är förståeligt.

I den första novellen handlar det om en kvinna som lever i Saudiarabien i en barnlös relation, och får påstötningar från sin omgivning om alternativ: ”En äldre kvinna berättade i förtroende att hennes två var adopterade; jag såg på dem och tänkte du milde, varifrån då, från djurparken?” Det här är ju en typ av elakhet som är sällsynt hos nutidsförfattare, som sannerligen vant sig vid att smeka allting medhårs.

Mantel är som författare bra på mycket. Att skriva fängslande inledningsmeningar hör dit: ”Han var fyrtiofem när hans äktenskap tog slut, oåterkalleligen, en ljummen dag på hösten, i slutet av grillsäsongen”. Det sker i ”Lång QT-tid”, en inledning som bådar gott (ont), och som slutar i så olycksamma tonarter att det är nästan smärtsamt.

Hon åstadkommer det här genom inlevelsen. Litteraturen kretsar, och det här blir jag allt mer övertygad om, kring inlevelsen i andra människor. Kring författarens förmåga att åstadkomma detta. Inte att sköta en intrig – sådant räcker det med film för att uppleva, för den som är intresserad av det. Mantel tar sig rätt in i sina figurer, men det stannar inte där: hon tar sig vidare rätt in i dig, och det är där jag tycker att hon gör mer än den gängse författaren, och det är därför jag läser den här samlingen med sådan exceptionell behållning. Hon lär dig saker om dig själv, får dig att konfrontera sidor du inte annars velat eller vågat möta.

Med en viss elakhet till sitt förfogande, det ska medges. Ja, och en uppiggande råhet i språket, som inte alls är habilt eller prydligt. Hon har lika korta vägar till förnuft som till känsla. För bra författare är ju ofta lite elaka, lite opålitliga. I Mantels bok får vi bilden av världen och av dess invånare. Exakt så här inbilska är vi, exakt så här osäkra, exakt så här bittra, exakt så här cyniska, och exakt så här okultiverade. Det är människans barbariska sidor hon visar upp.

Hon gör det inte för att döma, mer för att visa förståelse. I sin analys av det mänskliga beteende kan Mantels syn jämföras med Martin Kellermans Rocky-serier. Kanske en infam liknelse. Men hon är mer bitsk i sin syn på oss. Novellen om en författares möte med sina läsare får mig att tänka på en liknande novell (krönika) Bodil Malmsten skrev under sitt folkkära 90-tal. Hennes bidrag i den här genren var ett utslag av självupptagen kverulans. Mantel åstadkommer motsatsen till Malmsten, genom att återge kyliga stämningar på varm prosa.     

I flera av Mantels noveller sker en gradvis förskjutning av tillvaron. Dess bekanta gränser förflyttas, och det vi lärt oss acceptera som normalt får en anstrykning av det konstiga. Den bästa litteraturen är till sitt väsen – om jag tillåts en engelsk glosa – awry, alltså ungefär ”ur styr”, ”avvikande”, och ja, kanske rentav skev. I en av novellerna förekommer en varelse, vare sig människa eller djur. Ett ”kommatecken”, får vi veta, och därifrån är steget inte långt till Kafkas besynnerliga levande ting Ordodek. Symboliken i kommatecknet utreds subtilt, men som vi alla vet, där kommatecknet finns anländer inom kort en punkt.

Absurdismen är en farlig genre, som kan fjärma sig från verkligheten. När den är som bäst tar den oss ännu närmare det verkliga, och jag tycker faktiskt att Mantels noveller lyckas med detta, trots några obegripliga premisser.

Mot slutet kommer så två kontroversiella noveller. I den första, ”Engelska skolan”, är det en husa som utnyttjas och våldtas av en ohängd snorunge. Novellen kryper allt närmare det obehagliga förloppet, och gör en maktanalys av häpnadsväckande snitt. Det är så intelligent gjort, förtätat och definitivt, och låter maktanalys löpa sida vid sida med analys av klass och kön.

I Sverige är det väl omöjligt att provocera med ett planerat mord på Margaret Thatcher, förlagt till augusti 1983, när hon återvänder efter en ögonoperation. En lönnmördare – originaltiteln lyder ju ”The Assasination of Margaret Thatcher” – installerar sig i lägenheten hos en ung kvinna, som mer eller mindre villigt blir medhjälpare. Men kvinnan hatar också premiärministern: ”det finns inte en tår i henne. Inte för modern i regnet på busshållplatsen, eller sjömannen som brinner på havet. Hon sover fyra timmar per natt. Hon lever på whiskyångor och järnet i sina bytens blod.”

Här antyder raseriet att det är sanktionerat att avrätta den som saknar empati. Var det Thatchers störning: avsaknaden av känslor? Kan sådant förlåtas? Hon var ju offentlig med sin oförmåga att sätta sig in i andra människors lidande, att helt enkelt ta in konsekvenserna av sitt handlande. Sådana finns ju överallt, men hon hade makt. Det otäcka med novellen förstärks av sakligheten i planeringsarbetet.

Så avslutas den här novellen, som är besvärlig på många plan. ”Osmaklig”, löd omdömet från brittiska Torypolitiker, men vad ska de annars säga? Det är lätt att ta Mantel i försvar med det utslitna argumentet att litteratur har en skyldighet att söka upp också de jobbiga ämnena. Och jag kan för den delen tycka att de som kritiserar novellen kan hålla käften, för det är ändå hanterat på ett sådant sätt som får en att fundera på vem som hade gjort det bättre.

Nu är det kanske inte det starkaste argumentet för att få skriva noveller som dödar autentiska människor, att det får göras om det görs tillräckligt bra. Jag menar bara att en annan typ av författare hade skrivit novellen på ett helt annat sätt, utan de politiska argument som bygger grunden för skeendet.

Nåväl, jag är åtminstone helt säker på att det var ett snilledrag med titeln, för därmed blir boken läst av fler. Säkerligen också i Sverige, vars kunskaper om Englands politik börjar och stannar vid Thatcher. Inget ont med det, då det här är en så sällsynt gedigen novellsamling.  

Ögat, Vladimir Nabokov, Modernista

Vladimir Nabokov skrev tio romaner på konståkningsprosa (ryska), och nio romaner på rullskridskoprosa (engelska). Det är inte unikt att en författare överger sitt modersmål – Strindberg skrev ju ett par av sina romaner på franska – men ingen behärskar sitt nya idiom med sådant mästerskap som den här ryske gynnaren. Förvisso, att Joseph Conrad åstadkom ”Heart of Darkness” på inte sitt näst bästa utan sitt tredje bästa språk är en bedrift, även om det också går att dela Nabokovs stränga omdöme, att Conrads engelska är inlärda fraser. Men kom då ihåg att få författare är lika stränga läsare som Nabokov.  

Att läsa Nabokov på engelska är alltid ett äventyr. Nu utger Modernista dock en av hans ryska romaner för första gången på svenska, även om det sker via den engelska författaren själv färdigställde trettiofem år efter dess tillkomst: romanen Ögat utkom på ryska 1930. Det är Aris Fioretos som har översatt, en självständig och mer än duglig översättare åt Nabokovs uppfinningsrika stilkonst. Ursprungligen publicerades denna korta roman (novella) i tre nummer av Playboy 1965.    

Det är en, även med nabokovska mått mätt, kryptisk roman. Han var ju mer intresserad av mönster än mening, och så motiveras de tre fjärilarna på omslaget, som bärare av dessa intrikata mönster som romanen uppvisar. (Jo, jag är medveten om författarens ambitiösa gärning som entomolog.)

Det är ett äventyr, ja: man roas och oroas i lika hög grad av berättelsen, som lånar lagom lite eller mycket av Gogol. Här skjuter protagonisten ihjäl sig själv, och överlever som – ett öga. En träffande bild, då han från denna position kan fortsätta betrakta, det som utgör människans mest identitetsskapande drag, enligt Nabokov. Ett postumt liv, bland de exilryssar som befolkar Berlins stönande spårvagnar.

I sitt i vanlig ordning högstämt tramsiga efterord nämner Nabokov att han testade att läsa sin roman för bland annat en ishockeytränare. Det är lite lustigt, då en av de viktigare karaktärerna är bokhandlaren Weinstock, som råkar dela sitt relativt ovanliga namn med den legendariske svenske backen Ulf Weinstock (Leksand). Dessutom: i början av 2000-talet hette en av NHL:s bästa målvakter Jevgenij Nabokov, och han nämns på Wikipedias sida som handlar om det typ av målvaktsagerande som kuriöst nog heter ”Butterflystilen”.

Absurt, ja, och man påminns om hur nära det är mellan Gogol och Kafka, två av den handfull författare som dög åt denna ytterst stränga läsare. Men Nabokov är alldeles för unik för att bli en epigon som går andras ärenden. Han raljerar över viktiga saker, och behandlar efemära saker som om de vore livsviktiga. Sådant är enormt underhållande – eller, kan vara det. Gränsen mellan trams och genialitet är tunn. Det är nog lätt att avfärda Nabokovs eteriska stil, dra slutsatser att han är lojal mot estetiken på bekostnad av mänskliga inslag.

Men då läser man honom för bokstavligt. Här finns ju en substantiell diskussion kring vad som sker efter döden, ett av de stora mysterierna. Det är att underskatta Nabokov att tro att han endast ägnar sig åt stilistiska finesser.  

För i grunden: vad är det här? En spökberättelse? Mest visar han att fiktionen närs av gissningar, spekulationer, en vandring över obekant terräng. Själva texten görs stirrig, rastlös, irrande, neurotisk, överspänd. Och det är kanske det enda värdiga förhållningssättet till världen, det han erbjuder: den upphöjda distansen till allvaret. Alternativet är att gå under i grubbel.

Det är också, i vanlig ordning, en utredning kring doppelgänger-motiv, kring upprepningarna som också präglar vår tillvaro. En seans utspelar sig, och jag tänker på charlatanen från tv-programmet ”Long Island Medium”, Theresa Caputo, och hennes ständiga försäkran när hon etablerat kontakt med andevärlden att ingen av dem någonsin har något otalt med de levande: de är alltid måna om att upplysa sina levande släktingar att de har nått någon slags frid, att de inte är arga på de som lever, etc. En tillvaro där de döda aldrig är arga – det är helt enkelt inte trovärdigt.

Vad är då kvar av det ryska, och vad har adderats av det amerikanska, i denna hybridroman från två kulturer? Nabokovs egna översättningar var nog aldrig helt bokstavliga. Här gillar Weinstock ”Edgar Poe”, vilket möjligen var något av en anakronism för den ryske 30-talsförfattaren (Poe skulle ju återkomma som en refräng genom Nabokovs amerikanska romaner). Man kan också fråga sig, vilket smartare människor än jag har gjort, utan att nå något tillfredsställande svar: är Nabokov rysk eller amerikansk författare? Det är att göra lätt för sig att svara ”båda”, men vad annat kan man göra? Att hävda att han var en av det engelska språkets stora virtuoser, och att han förnyade engelskan, det är ju en truism.

Så att läsa honom, det innebär att vistas i en språkvärld, där intrigen kan uppfattas som sekundär. I mer eller mindre hög grad. Ögat är en labyrintisk roman av vissa gotiska proportioner, och ger en viss klaustrofobisk effekt, som man kan gilla eller ta avstånd från, mest beroende på det egna kynnet. Det är en påtaglig mardröm, och som litterärt verk kan den tjäna som en påminnelse att det här är också ett av dess uppdrag, att vara mardrömslik till sin karaktär. Då liknar den vissa filmer, som Richard Kellys Donnie Darko och Adrian Lynes Jacob’s Ladder.

Är det en bra roman? Jo då, men om den är mästerlig vet jag inte riktigt om jag håller med om. Som få andra författare gäller antingen eller-principen för den som läser Nabokov, och jag hör till den som inte vill undvara något av honom. Alltså: här finns en del glittrande passager, en del oundvikligt nonsens, men allt läggs prydligt till rätta på de dramatiska slutsidorna. Kanske den aspirerande läsaren ändå tjänar på att vara bekant sedan tidigare med den sällsamma fiktiva värld som skrivits fram genom hans tidigare böcker.  

Lolita, Vladimir Nabokov, Modernista

Ett av Aris Fioretos tio budord i antologin Zehn Gebote des Schreibens från 2010 löd: ”Vilken roman har inte någon gång undrat: är jag ett monster eller är detta att vara en människa?” Få fiktiva karaktärer är lika monstruösa som Humbert Humbert, protagonisten i Vladimir Nabokovs ökända mästerverk Lolita. Den översattes 2007 till anständig svenska av just Fioretos, och det är i den skepnaden Modernista nu återutger romanen.

Anledningen? Det är i år 60 år sedan romanen utgavs av Olympia Press i Paris, efter att fyra amerikanska förlag tackat nej. Det är en vid det här laget sönderskriven Lolita, romanen alltså, skändad av kritikers analyser och försvarstal. Det är också 80 år sedan Lolita, den fiktiva nymfetten, föddes.

Men ingen anledning krävs, det är bara en svinaktigt bra bok. Det är definitivt Nabokvos mest spirituella och lekfulla roman, möjligen också hans näst bästa (Ada, or Ardor, förblir för mig den större romanen, där han går längre in i begäret, in i nostalgin, in i smärtan, men också längre in i minnet och längre in i språket, där det är som om det allra bästa från Proust och Joyce firar äktenskap på 461 blixtglimrande sidor: Ada, alltså). Det är en komisk tragedi. Jag menar, en tragisk komedi. Jag menar …

Vad som återstår att säga om Lolita? Att den är Nabokovs mest ironiska verk. Den är en parodi. Den är en lång dikt. En amerikansk författare kunde omöjligt ha skrivit den här romanen: det krävs distans och mod, både i inställningen till språket och till ämnet. För till det anmärkningsvärda med den hör ju att Nabokov gång på gång utmanar trovärdigheten, med sina ständiga sällsamma sammanträffanden och bekväma lösningar på intrikat trassel. Osannolikheterna staplas på varandra. Man får lust att säga: ”Slumpen, gå hem, du är full!” Men starkare än slumpen är ödet.  

Humbert är både helt klarsynt och fullständigt blind, en tröttsam befängd narr i en fars som mer och mer ändå antar tragedins proportioner. Fast, ändrar Humbert då karaktär: blir han någonsin en tragisk hjälte? Nja, mer en melodramens hjälte. Det är kanske lite udda att det på 90-talet gjordes försök att anpassa romanen till en opera, med fiaskoartat resultat – möjligen för att intrigen i sig redan är en opera, att när den skrivs om går hela det inslaget förlorat.

Bara en nybörjare skulle läsa en så skamlöst ironisk roman som Lolita bokstavligt. En dålig läsare, som inte heller gjort sig bekant med Nabokovs tidigare politiska symboltäta romaner. Allt är så groteskt och förstorat och överdrivet, med en verklighet som helt inrättat sig efter den monstruöse berättarens behov. Dubbleringen av hans namn indikerar en personlighetsklyvning, och ja, han är uppenbart galen, liksom de många jagberättarna i de många Edgar Allan Poe-noveller som skildrar galenskapen inifrån.

Nabokovs roman är så full av referenser till Poe att parodikontot länsas, och detsamma kan sägas om dess relation till kitschen, som vräks över boksidorna, i allt från toalockets skära frottéöverdrag till alla medelklassens ängsliga inredningsdetaljer, där det är som om tiden stått stilla, där det tarvliga plockas från stormarknaderna. Lolita är en roman också om pengar, om vad pengar gör med oss. Därför: läs den för all del parallellt med Flauberts Madame Bovary.

Liksom Flaubert är ju Nabokov utsökt elak, och genomskådande. Min favorit är väl när Humbert tigger efter sömnmedel av en läkare, som rekommenderar honom golfspelande som sömnframkallande. Framför allt är Flaubert och Nabokov förälskade i synonymen och variationen, i nyansen, och i förändringen. Att Nabokov samlade på fjärilar ter sig allt mer förståeligt ju mer man läser av honom.

Lolita skulle vara den idealiska romanen att studera i skolan, men av uppenbara skäl är den mer eller mindre bannlyst därifrån. Här finns allt du behöver veta om berättarteknik, om peripetins vikt, om deus ex machina, om unreliable narrator, om intimitet och distans, om nonchalansen mot regler och konventioner, om parafrasens paralyserande effekt.

Humberts sofistikerade språk blir i längden tröttande, och förutsägbart med sina franska glosor och den bildning som han anlägger som mask för att under den hysa sina låga lustar. Paradiset och Helvetet delar kanske inte bara stadsdel utan de finns på samma gata, och du kan traska från det ena stället till det andra i en handvändning.

Med ömsom självförakt och ömsom hybris tar sig Humbert an världen, och vi följer hans ambivalens. För hela hans långa utläggning är ju ett försvar, en retorisk text. Det blir allt mer uppenbart att det sagans skimmer som strötts över texten är Humberts trolleriknep för att dupera sin läsare, och återigen får man vara bra naiv för att falla för så enkla knep. ”You can’t polish a turd”, som det lite ohyfsade talesättet lyder (tack, Stephen King för att du lärde mig det).

Och Lolita-myten har under 2000-talet övertagits av konstnärer som Sara Stridsberg och Lana Del Rey, något som visar hennes aktualitet men också ytterligare problematiserat bilden. För något som kvarstår är att det är en fortfarande farlig bok, svår att placera, svår att vidröra. Den är också solkigare än de två filmversioner som har gjorts, när roman-Humbert onanerar i en av hennes strumpor, till exempel, en handling som väl James Mason (1962) eller Jeremy Irons (1997) inte ansågs passande att utföra.

Det solkiga framträder också i de glimtar av misären som den skrivande Humbert kanske omedvetet avslöjar, när han i förbifarten nämner ”hennes snyftningar om natten – varenda natt, varenda natt – så fort jag låtsades sova”, med en ganska utmärkande upprepning. Eller när Lolita på slutet, efter att ha svikits av den man som hon lämnade Humbert, säger till honom: ”Han krossade mitt hjärta. Du krossade bara mitt liv.”

Eller, gör hon det? Nä, det är jag som har läst slarvigt tidigare, eller så mindes jag fel (man minns alltid fel). Det är ju Humbert som ger henne de orden, ”skänkte henne dem i tankarna”. Det är insikten som kommer till honom. För sent (den kommer alltid för sent). Inte för att det hjälper, för strax efteråt fortsätter han tigga efter hennes gunst.

Ingen behöver berätta för dig att du ska läsa Lolita, eller Nabokov överhuvudtaget (Blek låga är också bra, apropå). Fioretos långa efterord är något som du inte heller ska undvika, inte minst för att han tar upp de plagiatanklagelser som uppstod för inte så länge sedan, att Nabokov skulle ha lånat otillbörligt mycket från en novellsamling av den obskyre tyske författaren Heinz von Lichberg. Att en författare som i så hög grad ägnar sig åt dubbelgångare, härmning och kopiering själv kallas för härmare och kopiatör och plagiatör, det blir i sig exempel på mimikry. Huvudsaken är vad man gör med materialet, och där måste ju sägas att Nabokov hör till de mest originella författarna: då kan det kvitta om vi kallar det att knycka eller att låna.

Vägar hem, Alejandro Zambra, Natur & Kultur

Alejandro Zambra har skrivit en roman som handlar om samröret mellan de egna minnena och nationens minnen. Vägar hem är en roman om Chile, ja, men det är också en roman om huvudpersonens uppväxt, hans familj, hans kärleksliv, och skrivandet av den roman som föreligger. En chilensk Knausgård … 

Alltså, ännu en roman där författaren gästspelar som huvudperson, varför skulle du läsa den? Jo, därför att Zambra gör det här så annorlunda och så bra. Det är berättat i episoder, berättelser som avlöser varandra och tecknar ett varsamt men distinkt präglat mönster.

Boken är indelad i fyra avsnitt, där inledningen kretsar kring den dramatiska jordbävningen 3 mars 1985, då huvudpersonen – vi kan kalla honom Alejandro, även om han aldrig presenterar sig så – är nio år. Han sneglar på en av granntjejerna, tolvåriga Claudia, som ger honom i uppdrag att spionerar på en man som hon ger titeln ”morbror”. Baksidestexten kallar honom ”farbror”: i verkligheten är han något annat.

Sedan kliver den vuxne Alejandro in i handlingen – vi kan kalla honom Zambra nu, eftersom han är författare, vars utgivna böcker samsas i föräldrarnas bokhylla med böcker av John Grisham och Selma Lagerlöf. (Är det av nationalistisk yra jag nämner Lagerlöf? Kanske, eller så är det för att visa med vilken typ av realism Zambra arbetar med.) Det blir också en roman om ett fadersuppror, illustrerat i några obehagliga scener med pappan. Men fadersupproret ges en ytterligare dimension, när de nationella tilldragelserna finns i bakgrunden. Ett outtalat ”hur kunde ni tillåta det?” finns närvarande i diskussionen, men det förblir just outtalat. Samtidigt skriver han så fint och kärleksfullt om föräldrarna!    

Alejandro är skild från Eme, men de umgås fortfarande, och hon blir en av romanens nyckelpersoner. Även när han återser Claudia som vuxen. Som mörk fond till skrivandet och det tilltrasslade kärlekslivet finns historien, Chiles försvunna och döda människor från pojkens barndom. Någon gång märks en irritation hos berättaren, att han söker efter en form som inte existerar. Att han lyckas undkomma slarv och vaghet är en prestation beror nog på klarsyntheten, att han inte gör sig några illusioner. Det är uppväxten som har format honom, och då motiveras varför vi ska ta del av inledningens något stillastående sökande.  

Det är en roman om minnet, om hur de återskapas, och hur sköra de är. Föräldrarnas glanslösa äktenskap skildras utan krusiduller. Tystnadskulturen kring allt som utspelat sig i Chile, händelser författaren inte har tillträde till eftersom han är för ung. Zambra är skicklig på att gå tillbaka till tiden som barn. Den svåra uppgiften att skriva som en nioårig pojke. Hans impressionistiska intryck bryts av, likt fotografier som bleknar bort, där konturer ljusnar. Allt presenteras i ett diffust skimmer, med upprepningar och dubbleringar som ger en märklig effekt där det upplevda och det drömda går in i varandra.

Det liknar en trädgård med gångar som förgrenar sig. Det liknar också ett pussel som aldrig blir komplett, där de viktigaste bitarna saknas. Men det här är bara två banala metaforer, och det är missvisande då Zambra är en bokstavlig författare. Tystnadskulturen lär honom vad man får och inte får säga eller göra. Att det inte görs tydligt vad som ska komma kan uppfattas som distraherande, eller som en frustration, med den gäckande innebörden.  

Men det är värt att låta sin otålighet prövas. Vägarna hem blir då Zambras försök att ta sig tillbaka till ett förflutet, men i rättvisans namn är det varken Knausgård eller Proust som den här korta romanen liknar. Det är mer essäistiskt, den typ av tankebok som kunde skrivas för lite drygt 100 år sedan. Med ett aforistiskt förhållningssätt, om vemodet kring uppbrottet med Eme, och det chilenska traumat, fortfarande så svårbehandlat. (Zambras roman utkom 2011.)   

En nyckelmening finns i Zambras förhållande till det skrivna, där han gläntar på förlåten till varför han har så svårt att skriva: ”Jag föredrar att skriva framför att ha skrivit. Jag föredrar att vara kvar, befinna mig i den tiden, leva med de åren, söka undflyende bilder och försiktigt återuppleva dem. Se dem dåligt, men se dem. Stanna där, och titta.”

Nostalgin är lika inbjudande som farligt sällskap. Jag är tveksam till att det går att hitta hem. Men Zambras roman är en lyckad kompromiss, som i sin blygsamhet ställer frågor utan att tortera fram några enkla svar. Trots sitt ringa omfång är det verkligen en stor roman, och den blir det tack vare Zambras mod att berätta så lågmält om något som är så extraordinärt.     

Jag, askans sångare, Pier Paolo Pasolini, ellerströms

En tunn diktbok av ökände italienske regissören Pasolini utgör en fingervisning mot ett relativt outforskat författarskap. Hans poesi är vacker, ren och vital.

Pier Paolo Pasolini var en central kulturell gestalt i Europa under 60- och 70-talet. Ökänd för sina delvis oerhört utmanande filmer, men också Nobelpristippad författare och samhällsdebattör. I slutet av oktober 1975 var han i Stockholm med anledning av översättningen av diktsamlingen Gramscis aska. I går var det fyrtio år sedan han mördades vid stranden Ostia utanför Rom.

Nu utkommer Jag, askans sångare, i översättning av Carl Henrik Svenstedt, en långdikt som skrevs i mitten av 60-talet, som ersättning för en utebliven intervju med en amerikansk journalist. Det är en självbiografi i miniatyr, omisskänneligt skriven i den essäliknande lyriska stil Pasolini odlade som poet.

Han återger familjebakgrunden, uppväxten och den skola han instiftade tillsammans med mamman, för att odla den friulanska dialekten (skolan finns fortfarande). Brodern mördades i slutskedet av andra världskriget, och Pasolini levde tätt med sin mamma, något som är tydligt också i Abel Ferraras film Pasolini från 2014, där Willem Dafoe spelar författaren.

I dikten är Pasolini ömsom fåfäng, ömsom självironisk. Han skriver om den fattigdom som möter honom och modern när de flyttar till Rom, och den förhatlige fadern som anländer något senare, som ett vrak efter andra världskriget. Fadern var fascist, sonen skulle bli marxist.    

Relativt utförligt skriver han om sin misstänksamhet mot makten i Italien under den här tiden, om sin misstro mot polisen. Den grekiska tragedin bildar fond när han formulerar sitt ursinne kring politiken. Han hade tidigare filmat Sofokles Kung Oidipus, och skulle strax efter intervjudikten göra Euripides Medea med Maria Callas i en helt makalös rollprestation.

Vår definition av en intellektuell som någon som tänker fritt stämmer ypperligt in på Pasolini. Han tänkte dessutom oftast annorlunda, det vill säga att han gav nya perspektiv och infallsvinklar. Är det något vi saknar nu är det sådana självständiga och modiga individer.

Pasolini levde ett farligt liv som uttalad homosexuell, där han nattetid sökte sexuella kontakter. I dikten benämner han det som ”den där saken”, något ”som förr eller senare kommer att ta död på mig”. Det är tydligt att våldet i hans filmer har en privat förankring. Här nöjer han sig med att återge ett synopsis till Teorema, som han gjorde några år senare med Terence Stamp i huvudrollen.   

Ett farligt och skitigt liv, ja, men det paradoxala är att hans poesi är så vacker och ren. Här utmynnar det i en rörelse från det skrivna till det levda, att det trots allt är handlingen som definierar människan: ”Livets handlingar ska endast kommuniceras som poesi, / och då är det de som är poesi, / eftersom, det säger jag dig en gång till, det finns ingen annan poesi / än den verkliga handlingen.”    

Den som är nyfiken på en av 1900-talets mest fascinerande intellektuella figurer får med den här boken en utmärkt introduktion. Den ger kanske inga bastanta nycklar till konstnärskapet, men det är helt klart en påminnelse om att vi fortfarande har saker att lära av hans vitala poesi.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/11 2015)

Samlade dikter I-II, Gunnar Ekelöf, Atlantis

Om jag finge reducera den svenska poesins historia till tre väsentliga namn skulle jag stanna vid Stagnelius, Södergran och Ekelöf. Att därför nu Svenska Akademien ger ut i sin serie ”Svenska klassiker” Gunnar Ekelöfs Samlade dikter i två volymer, det är fantastiskt kul. Det är en utgåva som polemiserar mot den tidigare standardserien, redigerad av Reidar Ekner i början av 90-talet, genom att konsekvent föredra originalutgåvornas text.

Därför ignoreras senare ändringar av Ekelöf, den notoriske omskrivaren, och likaså ger de här två böckerna endast plats för de fjorton diktsamlingar som Ekelöf själv utgav. Att det blir två tunga böcker ändå, med den omfattande kommentarsdelen, är väl oundvikligt. Det har sedan tidigare gått att läsa Ekelöf i pocket, och så småningom lär också den här utgåvan finnas i den formen. För är det nödvändigt med kommentarerna? Ja, det går ju att läsa honom utan dem, men vill man förstå – vad nu ett sådant ord har med saken att göra – då är de oundgängliga. Det är också kul att se originalomslagen till böckerna, samt upplysningen om upplagans storlek. Att de på 60-talet rutinmässigt trycktes i 5 320 exemplar kan få en att undra hur många som i dagsläget trycks av, säg Johan Jönsons böcker. Non serviam trycktes endast i 1 650 exemplar: en av dem har jag. 

Även om jag var trött på Ekelöf redan innan jag hade börjat läsa honom är det en författare jag aldrig blir färdig med. Han är både spontan och efterklok, och det finns något hos honom som gör honom tillgänglig även när han är som mest intrikat, att det går att spåra fram både busfröet och bildningsmönstergossen. Han har lika nära till fjanteriet som till allvaret.

Men nu låter det som att jag docerar, och frågan är om det är mitt fel eller om det ligger i ämnets natur, om Ekelöf mer än någon annan poet inbjuder till sådant ofog. Anders Olsson har skrivit ett långt förord (förorden till den här serien blir längre och längre), och han hör förstås till en av alla dessa som sedan tidigare skrivit (mycket (och bra)) om Ekelöf.

Hos Olsson blir Ekelöf en ”skrotkonstnär”, en samplare av annat stoff. Vilket inte betyder att avfärda honom som en efterföljare, för grejen är ju vad som görs av materialet. Björk är också i så fall av samma skrot och korn, när hon på ”Vulnicura” tar hjälp av bråte från Arca och The Haxan Cloak. Inte för att Ekelöf skulle nöjt sig med någon definition. Han ägde undflyendets natur, var lika obekväm med etiketten narr som elitist, och var väl folklig som enstöringen, och vantrivdes i alla läger och i alla sammanhang.

Så nä, det går inte att nagla fast honom eller hans särart, han är fri. Inte heller kan han annekteras av några ideologier, och inte fan är socialdemokrat, som Malte Persson tydligt visade i en Fokus-krönika från september i år, och hur orimligt det är att Göran Persson ens vågar citera honom. Han var inte ens svensk. Han skriver om ensamhetstillståndet. Och ändå – ändå är det så lockande att gå med i Ekelöfsrörelsen, att inför hans dikter bli ett fan. När jag pluggade litteraturhistoria inbjöds vi på b-nivån att närvara på Anders Mortensens seminarium för doktoranderna om dikten ”Non serviam”, om vi var ”Ekelöf-diggare”, som vår lärare sa lite dovt leende. Förvånande nog var det bara jag som var det bland b-kursarna. Fler borde bli Ekelöf-diggare, även om han ju aldrig blir demokratisk eller folklig: ”Och ändå finns den största hemligheten / annorstädes bevarad / alltid annorstädes –”.     

Ekelöf var trasig, och kanske ska den som läser honom dela något av den trasigheten. Man kan fly från mycket, men sig själv, nä, kanske allra minst sig själv. I Olof Lagercrantz biografi om honom, Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma, berättades om att Ekelöf ständigt bar keps inomhus, att det fick honom att likna någon som alltid var på väg någonstans bort, som aldrig var fullständigt närvarande eller kvar, alltid redo att ge sig av. På något sätt säger det mig mer om honom än diktanalyserna kan göra, även när de är så precisa som exempelvis Olssons är här, när han lägger ut texten kring den erotiska mystiken i diwan-diktningen på 60-talet. Och det är svårt att inte dela Olssons slutsatser: ”Ingen kunde vara så hänsynslöst och underbart självupptagen som Ekelöf, och ingen kunde vara så intim med det främmande.”

Trasigheten förstärks genom de fyra essäerna som kuriöst nog bildar appendix nummer två till den andra boken. För även om som sagt en del dikter saknas finns ett relativt utförligt urval dikter som Ekelöf tillfogade senare upplagor av tidiga diktsamlingar. Essäerna motiveras möjligen av att de bildar Ekelöfs estetiska programförklaringar, det närmaste en poetik han kom, om man inte ser det successiva diktskrivandet som tillräckliga i sin estetik. ”En outsiders väg” inleds ju med den tydligast tänkbara förklaringen: ”Många människor är födda i brist och få i överflöd. De förra avundas de senare och de senare vill inte byta.” Annars är det påtagligt, för att inte säga suspekt, att han känner sig så föranledd att ta avstånd från T.S. Eliot.

Vad kan man då lära sig av Ekelöf? Att alla vägar bär dit, det visste jag ju sedan innan. Det är fortfarande så att ”Eufori” är kanske den enskilt bästa dikten på svenska: den är så enkel, så omedelbar. Det är en så förtrollande bra dikt, bara. Den får också ytterligare resonans genom den något senare skrivna ”Resenär”, där två korta fyraradiga strofer både komprimerar och utvecklar tematiken från den äldre dikten. Men här finns många favoritdikter, både nya och gamla. I Om hösten finns en svit om sömnlöshet som jag nog inte fastnat för tidigare.

Men favoritdikt: det är ju ett vanskligt begrepp, för i varje bok finns något att fastna för, en ny dikt som går rätt in i mig. Ja, till och med i böcker som jag är relativt sval inför, som Strountes och En Mölna-elegi. Inledningen till Strountes, ”Arsione”, skriver Olsson fint om i förordet (han har skrivit fint om den förut). Det märkliga är den där kontakten, det som jag kallar ”går rätt in i mig”, vilket ju bara låter flummigt. Det är ett under.       

Det kan vara värt att påminna sig om hur rolig Ekelöf ofta är, och att han väl är det genom hela sin karriär. Mer än skojfrisk handlar det om en ren livskänsla, en dödstrotsande positiv energi som skär genom självförakt och misär och deppighet. Att han skriver i så många stilar kunde ge ett splittrat intryck, men jag tror att det är den positiva energin som håller ihop det hela. Hellre än utveckling och förnyelse rör det sig om kontinuitet och konsekvens. Och tramset bärs av allvar, även när han ikläder sig Prometheus-rollen, bara för att finna att det är en neslig tofsmes som hackar på hans lever.

Det går ändå att följa ett spår här, hur Ekelöf på ett sätt rör sig från ungdomlig romantik, via mellanårens … ja, experiment, språkliga laborationer, gytter … till ålderdomens romantik. Det är ändå en mänsklig rörelse, där Ekelöf under det sena 60-talet blir en förlöst kärlekspoet, och att det i de tre sista diktsamlingarna finns åtskilligt av en förnyad romantik. Det är dumt att förminska, för alla är något mer än de fördomar de alstrar, de förutfattade meningarna som behäftar deras alster. 

Man kan fråga sig om det är modernism eller tradition. En gagnlös fråga. Skriver han prosadikt är den i sig obekväm med formen, tar andra vägar. Den långa gungande rytmen hittar han fram till redan i sin tredje bok, ”Sorgen och stjärnan”, med den tiosidiga ”Sångarens sång”, en helt fantastisk växelsång om drömmarna och själen och om ”vemod, det mildaste modet”. En dikt som speglas av den senare och kanske ännu mäktigare ”Samothrake”, för han gör ofta så, ägnar sig åt spegling, dubblering. Han skriver om den mordiska verkligheten, om drömmen som det enda vi har, om drömmen som halmstrået, som spindelväven. Han stelnar aldrig i någon färdig form; de bästa författarna är just organiska, söker sig mot nya vägar hela tiden.

Det är också spännande att avtäcka de spår Ekelöf har satt. Olsson nämner några få namn i sin genomgång, men det går att fortsätta i all oändlighet med exempel på hur både teknik, tematik och inställning till diktskrivande har tagits över av kommande generationer svenska poeter. Som Öijer, där det ibland vid läsningen av åtminstone Ekelöfs två första böcker känns som att det är skrivet av just Bruno K. Öijer: ”Sakta växer hår och naglar in i tystnaden. / Dörrens läppar är stängda för omvända världen. / Ingen blixt är hemma under drömmens ögonlock, / Men nattens åska går i det fördolda.”

Så blir Ekelöf blodgivare mer än vampyr, och som läsare kan man bara vara tacksam över detta bidrag, och bara fortsätta och fortsätta läsa hans häpnadsväckande dikter. Och faktiskt ofrånkomliga dikter, att de är så viktiga att det är en blunder att förbigå dem.

Så varför då för mig Stagnelius, Södergran, Ekelöf …? Det är egentligen den lättaste av frågor. Det blev så. Orden tar sig ju rätt in. Om du uppfattar det som vagt eller flummigt, då är det inget jag kan göra något åt. 

D’Annunzio. Dekadent diktare, krigare och diktator, Göran Hägg, Norstedts

Med sin sista bok upprätthåller Göran Hägg sin kärlek till Italien, i porträttet av författaren Gabriele d’Annunzio. Det är en faktaspäckad bok, som kunde växla fokus från referat till analys lite oftare.

Gabriele d’Annunzio? Det är inte någon av litteraturhistoriens centrala gestalter Göran Hägg väljer som föremål för det som skulle bli hans sista bok, D’Annunzio. Dekadent diktare, krigare och diktator. Kring sekelskiftet uppburen poet och romanförfattare som inspirerade så skilda författarpersonligheter som Strindberg och Proust, men i dag relativt bortglömd.

Dock inte i hemlandet Italien, där nya utgåvor av böckerna ständigt utkommer, liksom en rik flora av sekundärlitteratur. Redan titeln på Häggs bok ger inblick i vad vi har att vänta: sex och politik, för att uttrycka det kortfattat.

I den mån d’Annunzio är känd är det kanske för att han invaderade staden Fiume, och där inrättade en syndikalistisk regim. Han bråkade med Mussolini, som möjligen iscensatte ett misslyckat mordförsök för att oskadliggöra honom när det politiska inflytandet hotade att bli för omfattande.

Hägg gör sitt bästa för att väcka intresse för d’Annunzio som författare, med rätt långa innehållsreferat av romanerna. Parallellt skildras alla älskarinnorna, ibland med Häggs opåkallade bedömning av deras utseenden. Någon är snygg, någon annan inte. När Hägg skriver om poetens sexliv klottrar jag då och då i marginalen ett diskret TMI (Too Much Information!).

Pengarna brann bra i d’Annunzios ficka. Någon gång hade han en skuld på 30 miljoner, om vi räknar om till nutida valuta. Skillnaden mellan honom och de flesta intellektuella som talade varmt om kriget som maskulint härdande – Hägg nämner Heidenstam, med flera – sökte d’Annunzio självmant upp striden. Som 52-åring blev han under första världskriget den äldsta löjtnanten i hela italienska armén.

Som författare är Hägg ibland i sitt esse i den här boken: skarp, provokativ, generös med intelligenta jämförelser. Men lika ofta är han loj, tendentiös, narraktig. Därför blir mitt intryck kluvet. Jag välkomnar porträttet av en av litteraturhistoriens mest spännande gestalter – endast Lord Byron levde mer äventyrligt.

Det är också kul att få veta att det var d’Annunzio som gav namnet ”lilla skölden”, lo scudetto, det märke som pryder tröjan på serie A-vinnarna i italienska ligafotbollen. Och han träffade Agnes von Krusenstjerna, vars skandalomsusade von Pahlen-svit delar tematik med d’Annunzios romaner.   

Men jag leds till döds av långtråkiga krigsraporter, även om Hägg livar upp dem med sin insikt i retorikens regler, när han motiverar varför d’Annunzio lyckades som talare med det farliga knepet att öka tonläget i slutet av talet: ”En svensk publik tål ganska lite, en amerikansk betydligt mer och en italiensk hur mycket som helst.”

Blir man då sugen på att läsa Gabriel d’Annunzio? Jag hittar i ett par antologier dikter av honom, men har svårt att dela Häggs entusiasm. De fåtal översättningar vi serveras i boken imponerar inte nämnvärt heller.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/10 2015)