13 sidor, Isabella Nilsson, Pamflett

 

Isabella Nilssons skrivande har eskalerat den senaste tiden, och när jag räknar får jag det till tre utgivna böcker i år – jag skrev om Behandling i skillingtryckkammare i går och skriver om Om varmhållning av levande döda i morgon. Och i dag om den nya poesipamfletten 13 sidor, utgiven av förlaget Pamflett.

Men det är inte enbart produktiviteten som har ökat, utan även populariteten. Allt fler läsare har börjat hitta fram till Nilsson, säkerligen något som gynnats av att hon nominerats till Augustpriset samt erhållit Vi:s litteraturpris och Erik Lindegren-priset (de två senare delvis min förtjänst). Priser i all ära: min poäng är att vi är många som nu läser den här författaren.

Den här tunna skriften består av tre dikter och kommenterande prosastycken. Begreppet ”Råångest” känns igen från den glosinventering hon företog i boken jag skrev om i går. Som ramhandling finns ett syskonpar, en lobotomi. Vi kan läsa och bedöma ett enskilt verk, eller undersöka helheten. Och hos Nilsson är helheten en brokig skara böcker vid det här laget, böcker som inte riktigt liknar den gängse utgivningen. Det är en kliché att kalla en bok eller en författare unik – i någon mening är vi alla unika. Men, som George Orwell skulle ha sagt, vi är alla unika, men vissa av oss är mer unika än andra. Så kan Nilsson med sin unika diktion skriva ihop färgerna rosa och skär så här fyndigt: ”det är / rosa frotté / ren och skär / förtvivlan bara / det är / ingen fara”.

Associationerna kortsluter ens förväntningar, och Nilsson leker med dessa våra inbillade estetiska värden, genom att ständigt ta ned alla anspråk på jorden. Även våra uppfattningar om vad som är sunt och hälsosamt får stryka på foten. Hon (be)skriver orden och låter oss få syn på vad som gör dem både likartade och främmande för varandra, med sina envetna konnotationer i okänd riktning. Det är ett språkligt trolleri och en fantasi som aldrig beter sig städat eller – sorry – verserat.

När någon klagar på svenska språkets fattigdom och brist på nyans kan du enkelt hänvisa till vilken som helst av Isabella Nilssons böcker. De fungerar som inspiration, men inte i första hand för att du ska göra likadant. Nej, det här är ingen normativ författare, utan mer någon som visar de möjligheter som ett konstnärligt skapande kan erövra. Var och en kan göra mer innovativa saker i sitt skrivande. Helt enkelt våga mer.

I detta skrivande finner jag också lovsånger till litteraturen. Ibland på ett explicit sätt, och ibland på ett mer outtalat och mer intrikat sätt. Nilsson utökar vår förståelse för hur dikt kan se ut, och är en sällsynt potent vitalisering av det samtida poseiklimatet. Bli inte skärrade om dikten är kursiv och uppställd som prosa:

Hur länge nu? Han vet inte vilka nätter som är värst. De omättliga när sömnen inte får nog av honom förrän långt fram på förmiddagen, eller de oberäkneliga när den vid midnatt sluter honom i sin famn bara för att två timmar senare äcklat stöta honom ifrån sig.

Pamfletten fungerar för dikten ungefär så som Novellix har fungerat för novellformen. Du kan läsa i förbifarten, mellan livets förpliktelser (vilka de nu är – har du hört talas om semester?) Det är ett stundtals idealiskt format, med böcker – häften – som är lätta att ta med sig, i kollektivtrafiken eller nu i sommaren, när du uppsöker skugga och svalka i parken. Mer än någonsin tidigare får det dig att känna dig som en anomali, en rest från en svunnen tid, när du blir sittande med en bok som denna medan din omgivning scrollar på mobilen och flinar åt tiktok-klipp.

Då kan du då och då kika upp från din läsning av denna sorgliga berättelse med sitt hoppfulla slut. På något sätt är väl också alla slut hoppfulla. Eller är det tvärtom så att alla slut är hopplösa?