Vinter, Magnus Dahlström, Bonniers

 

Omslaget till Magnus Dahlströms nya roman Vinter kan ge associationer till en generisk deckare. Fast den luttrade deckarläsaren som – av så att säga misstag – börjar läsa stöter nog på patrull, även om här finns döda människor, även om det som ser ut som brott kan vara något annat. Det här är en författare som skriver att dörrar öppnas, men inte att de stängs: de säras. I sådana språkliga glidningar ligger det som fascinerar, en egenskap som varit intakt ända sedan han debuterade som brådmogen författare i mitten av 80-talet.

Men för all del, om du tröttnat på nordic noir-tropen (efter pekoral som Svt-serien Synden, kanske) får du något garanterat originellt och annorlunda här, och definitivt något dystrare och mer kylslaget. Dahlström skriver om ett Sverige som kan vara beläget i en nära framtid, där temperaturen plötsligt sjunker. Det blir minusgrader och snö i början av juli. Tänk om klimatförändringarna inte innebär den förväntade hettan, utan att definitionen av ”extremväder” kantrar åt andra hållet. Då får vi en istid. Det svenska köldrekordet är -52°C, från 1966, temperaturer som den här romanen tangerar.

Med romanen Hemman från 2018 tassade Dahlström in på postapokalypsens marker, och i någon mån är det här en vidareutveckling av en liknande tematik. Romanen är indelad i tre avsnitt, vilket leder till att det är tre romaner i en (hela boken är på ganska exakt 600 sidor), där vi utan att jag behöver avslöja för mycket får följa tre generationer familjemedlemmar. I första en tandläkare som fått en tillfällig tjänst ute i vischan, i andra hans son som upptäckt eller kört på en människa under snöröjning, och i den sista sonens dotter, som fortsätter luska i vad som hänt.

Det centrala är den eventuellt påkörda mannen, med sönderskuret eller söndertuggat ansikte. Gemensamt för alla tre delar är graviditeten. Och kylan som i takt med att åren går mellan delarna normaliseras. Referenser till ”året utan sommar” görs inledningsvis, det vill säga året 1816 då effekterna av ett vulkanutbrott i Polynesien färgade himlen svart och frammanade regn och kyla. Här i Dahlström-land är det mer åren utan sommar som det handlar om.

I trakten bor excentriska människor. Hela första delen kretsar kring tandläkarens misslyckade försök att föra samtal med de truliga byborna, som sluter sig. Det finns ett försåtligt lugn över språket, där obehaget kryper fram långsamt men målmedvetet. Vad som känns igen även från Dahlströms insatser som dramatiker är vikten som läggs vid det som yttras, och hur ords nyanser utsätts för ständig analys och tolkning. Som läsare blir vi också bortkollrade av kursiva meningar som ibland verkar stå för andras repliker och ibland huvudpersonens egna tankar.

Det är knappast en tillfällighet att den första huvudpersonen är tandläkare. Här har också Dahlström utfört ett noggrant förarbete, då rutinerna beskrivs med yrkesmannamässig expertis. Med den bakgrunden visas hur ineffektiv vetenskapen är när det ställs inför det oförklarliga. På ett yttre plan visas också konsekvenserna av ett samhälle som håller på att gå sönder – där finns notiser om friskolornas hejdlösa vinster, till exempel. Det saknas – med undantag för tv-programmet ”På spåret” – referenser som kan förankra skeendet i en tidsram (å andra sidan har väl ”På spåret” sänts sedan medeltiden?).

Dahlströms förmåga att nagla fast verkligheten, att skärskåda den i dess mest konkreta form, kan påminna om Karl Ove Knausgårds arbete med Morgonstjärnan-böckerna. Fast Dahlström gjorde det här i sina första prosaböcker, novellsamlingen Papperskorg (1986) och romanen Fyr (1987). Kanske jag bara vill ha sagt att jag önskar att alla dessa Knausgårdläsare skulle sluta gå över ån efter vatten och få upp ögonen för Dahlströms romaner, som jag håller som mer givande läsning.

Hos Dahlström är allt lite ur slag. Han befinner sig i mellanrummet mellan absurd humor och nattsvart förtvivlan. I den här romanen visar han hur det vilda tar sig in i vår civilisation, hur ostoppbar dess primala krafter är och hur försvarslösa vi är när naturen vänder sig mot oss. Inte för att den hatar oss, utan bara för att det är dess – natur. De tre delarna ger ledtrådar: ”Vargen”, ”Snömannen”, ”Människan”. Det rationella tänkandet utmanas av det intuitiva och primitiva. Det finns alltid ett djup under djupet, ungefär som i John Miltons Paradise Lost, där Satan häpet konstaterar: ”in the lowest deep, a lower deep / Still threatening to devour me opens wide”.

Sedan återkomsten 2011 efter ett längre uppehåll är Vinter Dahlströms sjunde roman. Dessa sju böcker är en anomali i den svenska utgivningen. Det är skrivet i protokollets anda: de är iskalla, monotona, sakliga, omständliga, pedantiska – och trots allt ändå oavbrutet fängslande. Den vane läsaren av Dahlströms romaner känner igen dessa inslag. Man läser med bävan, då diffusa hot uppbådas. Generiska deckarinslag saknas inte, men här saknas closure och förlösning. Hade Dahlström varit en ung författare på en skrivarutbildning skulle han nog ha fått ett barskt råd att inte ta så lång tid på sig, att mer effektivt närma sig textens smärtpunkter.

Men då skulle vi gå miste om belöningarna efter det tålmodiga läsandet, och hur det outtalade successivt lägger sig till rätta i något som åtminstone nuddar en förståelse. Det är en kliché att hävda att en författare mutat in sitt eget område, men Dahlström har varit obrottsligt lojal mot och konsekvent med sin egen estetik sedan början. Han befinner sig också så långt bort det går att komma från ornamentering och stilkonst. Jag skulle gissa att hans trogna läsare kommer att älska den här romanen förbehållslöst, men också att hälften av alla nytillkomna undrar vad fan han håller på med. Något som i och för sig även jag gör mer än en gång under min uppskattande läsning av denna otroliga roman, där jag under läsningen lika ofta erinrar mig en dikt av Robert Frost:

Some say the World will end in fire,
Some say in ice.
From what I've tasted of desire
I hold with those who favor fire.
But if it had to perish twice,
I think I know enough of hate
To say that for destruction ice
Is also great
And would suffice.