Det minsta gemensamma, Pirkko Saisio, översättning Henrika Ringbom, Förlaget

 

Min gissning är att fler kan nämna en handfull finlandssvenska författare än renodlat finska författare, utöver Väinö Linna. Desto större anledning då att läsa en av få finska författare som faktiskt översatts till svenska på senare år. En sanning med modifikation: Pirkko Saisio har fått ett par böcker översatta till svenska – den senaste för tjugo år sedan – och lanseras i år i den engelskspråkiga Penguin Classics med boken Lowest Common Denominator. På svenska: Det minsta gemensamma.

Boken är den första delen i ”Helsingsfors-trilogin”, och utkom redan 1998 på finska. Det är ett sent svenskt erkännande, och det går att dra paralleller till norska Torborg Nedreaas Av måneskinn gror det ingenting från 1947, som också den ingår i årets klassikerserie på Penguin, och även utkommer på svenska inom kort.

Det är en roman om en dotter vars fars död frigör ett självbiografiskt skrivande. När den utkom kunde det ha kallats ”bekännelselitteratur”, eftersom kvinnligt skrivande på 1900-talet inte ansågs tillhöra litteraturen. Under vårt århundrade har vi sett två parallella trender: dels hur autofiktionen har blivit en dominerande genre, dels att män skriver färre (och förlåt för att jag säger det, också sämre) böcker.

Dottern växlar pronomen mellan det personliga ”jag ” och det neutrala ”hon”. Hon drivs tidigt av en vilja att bli författare, och skildrar en uppväxt i en förhållandevis normal finsk familj. Pappan är långt ifrån lika excentrisk som standardpappan i de svenska uppväxtskildringar jag läst, där föräldrarna nästan undantagslöst är bullrande bohemiker med problem på de flesta tänkbara plan. Dottern har tämligen ordinära föräldrar: mamman anses vacker – ett kodord för att hon inte förstört sin kropp med att föda fler barn än dottern – och pappan missbrukar inte alkoholen.

Det som sticker ut är kommunismen som de ägnar sig åt, och arbetsinsatserna för relationen mellan Finland och Sovjetunionen, mitt under det kalla kriget. I nutid har pappan åldrats och är på väg in i demensen. När dörrarna till barndomen öppnas, då står de på vid gavel. Dottern är en pojkflicka, vars beteende i stort sett inte bara uthärdas utan också delvis uppmuntras av omgivningen. Formativa somrar tillbringas hos farmor och farfar.

Mest umgås hon ändå med sin egen fantasi, och lär sig vilka konster den kan utföra. Det sker med hjälp av ett stort antal ryska författare som hon hittar i kassar i huset. Böcker som hon läser och motvilligt börjar uppskatta – i synnerhet A.P. Tjechov. Men hon har också hjälp av tanter, som lär henne hur berättelsens slipstenar ska dras. Sakteliga upptäcker hon att hon bara kan förälska sig i kvinnor.

Ett engelskt omdöme om Saisio lyder: ”Som Annie Ernaux fast rolig”. Det är en bildungsroman skriven på käckt tilltal. En egenhet är att Saisio ägnar sig åt överklivningar, ett grepp hämtad från poesin, där stycken ofta avslutas med att ord lämnas hängande i luften, i avsaknad av skiljetecken som indikerar fortsättning (kommatecken) eller avslut (punkt). Några av ett enda inledande ”Och” eller ”Men”.

Det skapar framåtrörelse åt den slingrande berättelsen. Vägen till ett författarskap är kaotisk, lekfull och yster. Den här romanen skiljer sig markant från andra böcker som är ute i samma ärende. Saisio skriver i olydnadens poetik, och jag kan förstå att det här är böcker med förmåga att charma en kräsen engelsk läsekrets. Med det sagt: den som tjusats av Jeanette Wintersons klassiker Det finns annan frukt än apelsiner ska nog finna anledning att läsa den här boken.