Den hemliga integrationen, Thomas Pynchon, översättning Andreas Vesterlund, Bakhåll

 

Trots en handfull försök har jag aldrig lyckats förstå tjusningen i Thomas Pynchons författarskap. Det här gäller en del andra som från 1900-talets slutskede och framåt med sina mångordiga romaner fåfängt har jagat ”den stora amerikanska romanen”, som Saul Bellow, John Updike, Philip Roth, David Foster Wallace, med flera överskattade namn. Jag har läst dem med varierad grad av ointresse, ibland förbluffad över hur högt de hålls av ansedda kritiker.

Till de mer avgudade och respekterade hör den famöst skygge 88-åringen Pynchon, aktuell i höst med sin första roman på tolv år. Den förra, Bleeding Edge, tyckte jag var förhållandevis bra, men långt ifrån oumbärlig. Påpassligt nog utkommer i sommar en nyöversättning av novellen Den hemliga integrationen på Bakhåll, där Andreas Vesterlund har förnyat Einar Hackschers föråldrade 80-talsöversättning. Ursprungligen publicerades novellen 1964.

Det är alltså ett ungdomsverk, men åtskilligt känns igen från den senare Pynchon, som publicerade sin första roman V. året innan (obs, den låg inte till grund för tv-serien med samma namn). Här finns excentrikerna och underbarnen och knäppgökarna, charlatanerna och kvacksalvarna. I förgrunden befinner sig Tim Winton och den något äldre radioamatören Grover Snodd. Tillsammans med några polare infiltrerar de vuxenvärlden, genom att bevista föräldramöten för att åstadkomma sin hemliga ”integration”, ett ord vars fulla innebörd går upp för dem först när den svarta pojken Carl flyttar in i närområdet.

Platsen är Mingeborough, en typisk sovstad i Massachusetts. Föräldrarna är fast i en rutinmässig vardagsrasism, och eftersom jag nyligen sett tv-serien Mad Men (fråga mig inte varför) kan jag inte låta bli att fångas av tidsandan – alltså det bakåtsträvande ideal som där hade protagonisten Don Draper i sitt grepp, hans oförmåga att anpassa sig till de nya tiderna förrän det var för sent. Pynchon verkar med sina brådmogna infiltratörer vilja visa att de unga är mer receptiva för förändring.

Tonläget tillhör satirens grundelement. De ungas äventyrliga sabotageplaner lånar vissa drag från Mark Twains romaner om Tom Sawyer och Huckleberry Finn, och jag ska inte förneka att det är nöjsamt att läsa den här längre novellen av Pynchon. Samtidigt är jag lika tveksam att ge medhåll som när jag ser någon av Christopher Nolans många intellektuella (”intellektuella”) filmer, som Inception och Tenet. Det finns konst som är för smarta för sitt eget bästa, och dit måste jag räkna Pynchons böcker.

Men det är långt ifrån dåligt. I bakgrunden av den miljö- och tidsskildring som novellen målar upp anas de oroligheter som i så hög grad skulle prägla det amerikanska 60-talet. Här finns också ett slut som på ett elegant sätt vänder upp och ned på förutsättningarna.

Thomas Pynchons legendariska motvilja mot att intervjuas och förmåga att hålla sig undan offentligheten har skänkt hans författarskap en aura som spiller över på allt som har med den att göra. Det vi bevittnar är Streisand-effekten: alltså att hans försök att dra sig tillbaka bara har ökat intresset för honom. Givetvis kommer även svenska kritiker att tävla i vem som får skriva om hans kommande roman (jag har glömt vad den heter) först – ett stalltips är Eric Rosén i Aftonbladet eller Victor Malm i Expressen. Till det tåget saknar jag biljett.