Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

9 jan. 2024

Lanzarote, Michel Houellebecq, översättning Kennet Klemets, Ellerströms

 

Det enda som är värre än Michel Houellebecq är hans fans, som inte tröttnar på hur befriande det är med någon som kallar en spade för en spade. Fans som äntligen upptäckt en författare som vågar vara provokativ och yppa förbjudna saker och göra dem emfatiskt farliga. Fans som uppenbarligen gillar grov sexism, grövre misantropi och grövst rasism. Han är onyansernas mästare.

 

Jag ska inte på något sätt ta ifrån dem denna glädje. När Houellebecq började lanseras på svenska 2000 blev en kortroman från just detta år bortglömd. Den utkom i fjol i stället, översatt av Kennet Klemets. Lanzarote heter den, ett namn som säger mig absolut ingenting, men när jag börjar läsa förstår jag att det är ett ställe på Kanarieöarna, dit huvudpersonen åker som turist några dagar in på det nya seklet. En charterresa: få saker kan jag tänka mig som vore värre – eventuellt Helvetet.

 


Huvudpersonen är ännu en av Houellebecqs föredragna antihjältar. Väl på ön gör han sällskap med en polis från Belgien och två tyska kvinnor. Kvinnorna har stora bröst och är lesbiska, men efter ett nakenbad tvekar de inte med att ha sex med antihjälten, medan polisen passivt ser på. Hans passivitet får sin mörka förklaring i bokens sista kapitel. Den gamle sportjournalisten Mats Olsson skrev ungefär så här om ishockey en gång i tiden: ”Då och då avbryts slagsmålen med att man spelar lite ishockey.” Om Houllebecqs böcker kunde man skriva något liknande: ”Då och då avbryts porrfilmen av att man tänker lite på människans utsatthet i samtiden.”

 

I dessa tankepartier finns också en katalog över vilka nationaliteter huvudpersonen ogillar (ledtråd: tänk stort, eller jag menar småaktigt). Sedan kan man tycka vad man vill om att Houellebecq har det vulgära som sin kink. På sätt och vis betraktar han världen så som ett barn gör, i så svartvita former som möjligt. Sexskildringarna är parodiska, och Kristoffer Leandoer gör sitt bästa i ett utfyllande efterord för att försvara de inslag av pekoral som han tycker sig finna (där sexskildringarna torde ingå), men han lyckas ärligt talat inte så bra med det.

 

Houellbecqs ärende är att visa hur svårt eller omöjligt det är att hitta en väg ut ur ledan och tristessen. Inget hjälper, vare sig sex, droger eller ideologier. Allt är återvändsgränder. Så också turismen, som kanske är kapitalismens största trolleritrick: att lura oss om värdet i att resa, utan att vi någon gång undrar varför eller vad det är vi tror resan ska uppnå. Som skildrare av samhällets kollaps ger jag Houellebecq godkänt, men som skönlitterär författare är han bara uttråkande;  han är oförmögen till annat än att gestalta den glädjelösa existensen på glädjelös prosa.

 

De figurer som söker svar i Houellebecqs roman förlöjligas, men uppvisar ändå något slags hjältemod. Det vore mig främmande att indela litteraturen i kategorier som ”ond” eller ”god” litteratur – många briljanta författare uppvisar tvivelaktiga värdegrunder. Jag är helt enig med Oscar Wilde i den här frågan, att det inte finns moraliska eller omoraliska böcker, bara bra eller dåliga böcker. Problemet för den här fransmannen är att han helt enkelt inte lyckas skriva lika oförglömlig litteratur som Wilde, eller Faulkner, eller Hamsun, eller Céline, eller Pound, eller ens Knausgård.  

1 kommentar:

  1. Menar du på allvar att du inte visste att Lanzarote är en av Kanarieöarna, eller var det någon slags retorisk poäng du ville göra?

    SvaraRadera