Det är andra tider nu. Biografier över de mest kanoniserade svenska författarna har antagit monstruösa proportioner. Så när Jesper Högström – efter en tillbörligt lång biografi över Hjalmar Söderberg – tar sig an Gunnar Ekelöf, är den givetvis drygt 650 sidor lång, inräknat fotnoter och register. För knappt trettio år sedan skrev Olof Lagercrantz den fina boken om sin vän Gunnar – Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma – och då räckte det med en tredjedel av sidantalet.
Nåväl, ingen större skugga ska falla över Jesper Högström, vars bidrag i genren, Minnet och rädslan, ändå är en gedigen, habil och duglig bok. I stället för att gnälla om volym finns det en större elefant att om inte nedlägga så kanske åtminstone yppa något om. Det vill säga: vilken ställning har Gunnar Ekelöf i dag? På 90-talet, onekligen en av 1900-talets allra största namn i den inhemska litteraturen. Men vem läser Ekelöf nu, och refererar till honom i den offentliga litterära debatten?
Högströms ambition blir att förstå mer om människan Gunnar än om författaren Ekelöf. Det borgar – tyvärr – för ganska många rapporter om tillkortakommanden, främst på det sexuella området, där alla misslyckade försök kan få en att önska att Gunnar hade fötts i en senare tid som inte var lika fixerad vid penetrationsnormen. Men också: måste alla dessa misslyckanden redovisas? För det finns i detta område liksom vid många andra, allt ifrån suphistorier till misslyckade försök att starta båtmotorer, en redovisningsplikt som blir uttömmande och utmattande.
Ekelöf hade en otrygg uppväxt, med en pappa som drabbades av syfilis. Mamman övergav honom i stort sett. Sedan tillkom en kort blomstrande period finansiellt, tills han satsade alla sina ägg i en korg som hette Kreuger, och efter dennes krasch blev han fattig. Genom hans författarskap löpte parallella spår: den lärde, esoteriske skönandlige poeten, och den uppkäftige svordomsosande ordvitsande slyngeln. Ofta nog förenas de i dikter som fortfarande håller (till skillnad från en del andra uppburna 1900-talspoeter, som Gullberg och Tranströmer). Han var både exklusiv och folklig.
Som exempel på en vandrande paradox har Ekelöf saker att lära oss än i dag, vill jag mena. Men när Högström återger anekdoterna – det här är en anekdotrik bok – urladdas ofta sanningshalten. En typisk slutsats som Högström ställer ett par gånger i olika variationer: ”På många sätt förblev han alltid en ursinnig, ångestladdad sjuttonåring.” Vad som också är sant är att han förblev intressant, ända in i kaklet (han blev bara 60 år). En sak som också särskiljer honom är att han också blev mer intressant som människa ju äldre han blev. Där finns 50-talets upphöjning av honom som nationalskald – reaktionen blev att sänka ner sig i det låga uttrycket med Strountes och ett tvångsmässigt skändaktigt skämtande som inte alltid bevarat sin fräschör, och 60-talets färd mot ett allt mer religiöst utforskande.
Han bevarade barnets nyfikenhet, fortsatte att intressera sig för nya saker, trots att han i så mångt och mycket hade 1700-talet som ideal (jag önskar att det talades mindre om hans beundran för den överskattade Bellman). Men medan många författare tappar styrfarten när de blir äldre satte Ekelöf in en högre växel, och därför är Högströms biografi kanske allra mest intressant när han – äntligen – når dessa sista drygt femton år.
Men som sagt, det är mycket som ska redovisas när idealet just nu verkar vara totalitära anspråk och ”more is more”. Någon sa si, någon annan skrev så: så låter det mest hela tiden. Detaljer staplas och skymmer sikten av föremålet, som vi lite för ofta skymtar bara ryggtavlan av, ungefär som i ett av de fotografier Högström kikar på i ett privat album bevarat av en av de många kvinnorna i hans liv. Han var gift tre gånger, två av fruarna var systrar med varandra, vilket förstås var anmärkningsvärt. Det blir också tydligt att Ekelöf var en gnällspik som fick andra att gå som på nålar omkring, ett ocharmigt drag som nog kan ställa sig i vägen för den som vill uppskatta dikterna (det är inte alltid helt lätt att skilja på författare och verk).
Det jag kan sakna är mer av Högströms egna röst. Alltför mycket av biografin är referat. Och det finns ett rikt stoff att beta av, och där har Högström gjort sitt arbete med den äran, för han har gått till källorna. Vi får veta exakt vem han köpte sin smuggelsprit av under 30-talets restriktioner. Bättre gillar jag de få tillfällen av analys från Högström, som när han återger vad Ekelöf gjorde när rikedomen gick upp i rök efter Kreugerkraschen: ”Han tillgrep samma lösning som många människor i hans situation: han höll farten uppe för att undvika att tänka för mycket på saken.” Den här annars välskrivna biografin är i skriande behov av sådana reflekterande stunder.
Högström betonar det solitära draget hos Ekelöf, men kanske det bara är en nödvändighet för den som blir författare, att behöva vistas i de egna tankevärldarna? Alltså innan vi fick dagens medialt drillade författarskrå. Till största del är Högströms bok alltså väl utförd, även om det går att störa sig på onödiga anglicismer, som ”en välsignelse i förklädnad”, för nog säger vi fortfarande ”tur i oturen”? Högström hade också gärna fått säga mer om översättaren och kritikern Ekelöf, förutom att han var lat (i översättandet) och flitig (i kritikerarbetet) och en bra kritiker. Vad var det då som gjorde honom till en bra kritiker? Här kunde det ha stått, till exempel: modig, självständig, excentrisk, fyndig, intressant, skicklig, ansvarstagande. Den volym med Ekelöfs recensioner i BLM som Gunnar Ekelöf-sällskapet utgav 2003 är helt ovärderlig.
Så, blir vi på det klara vem Gunnar Ekelöf, människan var? Poeten är inte Högström i första hand nyfiken på. Omslaget och inlagornas sidor visar elva olika foton av Ekelöf. Han är ett kalejdoskop, och likt sådana skiftar bilden beroende av hur vi skakar till honom. Se där: ett lömskt flin (han lär ha varit en elak jävel). Och där då: inåtvänt grubblande. Men där då: sårbar, skör. Och så vidare: ”Den gamla vanliga skalligheten / Den gamla skamliga vanligheten”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar