Blodsmetaroren är potent. Det är ingen tillfällighet att vampyren härjat just litteraturen och varit en så svårutrotad trop, med anor som sträcker sig längre än Bram Stokers vampyrroman Dracula. Du säger Sheridan Le Fanus tidigare vampyrnovell ”Carmilla”? Jag kontrar med John Keats ännu tidigare sublima vampyrdikt ”Lamia” och John Polidoris ännu tidigare löjliga vampyrnovel ”Vampyren”. Vampyren häckar gärna i gränslandet mellan det sublima och det löjliga, och när Francis Ford Coppola gjorde sin film Dracula 1992 var det med tydliga kopplingar till den AIDS-epidemi som då hade förföljt oss i tio år.
Kayo Chingonyi är brittisk poet, född i Zimbabwe. Ledande politiker i vårt land – gissa partitillhörigheten – skulle nog hävda att han inte är (tillräckligt) brittisk, men vi kan lämna det åsido. Han skildrar erfarenheter som har både med England och Zimbabwe att göra, när han låter dikterna korsa tid och rum – precis som vampyrer! – för att skriva sina dikter som vore pennhornet doppat i … blod.
En blodsmitta heter hans andra bok (den förra, Kumukanda, kom 2018 på svenska), och givetvis är den utgiven på Rámus. När jag skrev om den förra fanns det fortfarande intresse hos en kultursida (Jönköpings-Posten) att då och då tipsa om nyutkommen poesi, och då skrev jag uppskattande om poetens koppling till grime-genren. Rapmusiken är inte mindre frånvarande i den nya samlingen, som till exempel lånar de emblematiska sexton raderna till en av dikterna.
Chingonyi skriver en rastlös, hetsig dikt, som ändå tillåter sig att ibland följa mer ordnade strukturen. Så påbörjas en lovande sonettkrans, om än rimmen ter sig medvetet halvfärdiga och att sonetterna till sitt yttre följer andra mönster än de konventionella. Den avbryts halvvägs igenom, trist nog, men det är som att vi har att göra med ett temperament som hela tiden söker sig vidare.
I dikterna visas att sorg och ilska är besläktade. Vanmakt och protest likaså. Vi protesterar eftersom det är lönlöst. Chingonyis dikt är (an)klagande, och att ta del av den liknar att låta sig sköljas av något varmt, något som gör både gott och ont. Han väver in mytologi och sanning och håller dem inom lika ostrama tyglar när han skriver om hur det är att behöva förhålla sig till livets allra minsta skärvor. Blodet sköljer över dikterna, och det är förstås det blodet som håller också min läsning varm: ”under tårna en bäck av hemoglobin”, som det står i (den halva) sonettkransens inledning.
Hur ser då en av hans sonetter ut, kanske ni undrar? Vi kan ta den som heter ”Överlevnadsskuld”:
Men det finns rädsla så djup att det saknas ord.
Vad gör man med resten av sitt liv när man givits
en tids respit. När stormen drog
förbi har ängen kanske blivit
ofruktbar? Och vem tackar man för allt i livet
som man då har hunnit uträtta,
vilka spöken är med och firar detta?
Hur många friskhetstecken man än kan fixa
hur många delmål man än får ur vägen,
så går rakt igenom allt en spricka.
Varje stund man lever är en försäkran –
för priset för din förtröstan är tvivlet.
Gud välsigne detta embryo som blodet bar
avlat nånstans i Kongoflodens dal.
Här har en översättare fått jobba hårt, för att göra rättvisa åt diktens jazziga musikalitet och totala tonträff. Lyckligtvis heter hon Helena Hansson, med bra gehör för musiken i Chingonyis dikter. Och det krävs, som när vi ställs inför tjugotalet kortkorta dikter, som tidigare publicerats i tidskriften Granta. Men när en av dem tar upp ”maskros och kardborre” syftar han förstås på läsken Dandelion & Burdock, något som översättningen inte riktigt infångar.
Poesin är bra på att överbrygga avstånd mellan ytterligheter, och Chingonyi väcker liv i både historia och nutid. Dikterna rör sig bakåt i tiden, som sagt, och utforskar hemlandets historia, som förstås också innebär en vidräkning med det engelska koloniala arvet. I stället för att röra sig mot ett ursprung rör sig Chingonyi mot ursprungen, i plural – de olika scener som nedtecknas saknar urscener. Samhällsutvecklingen är både snabb och långsam. Att möta den direkthet som här uppvisas har vissa likheter med hur det var att läsa Johannes Anyurus första diktsamlingar. Här finns samma energi och trots de ibland beska sanningar som tränger sig fram finns det också åtskilligt av hopp i dikterna.
För Chingonyi förlitar sig på bärkraften i de egna orden, och han bekräftar både det som tynger ned en och det som lyfter en. Dikterna är både koncentrerade och bittra, och handlar om både de egna erfarenheterna och de kollektiva erfarenheterna. Då kan hoppfullheten få om inte det sista så åtminstone det senaste ordet, och det skänker en slags lisa även i en tröstlös värld. (Tips till den som misströstar: rösta på bättre partier i nästa val.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar