Mette Norrie är dansk serietecknare som också gett ut poesi och noveller. Nu har hennes första roman utkommit. Tændstik handlar om ett år i Lauras liv, hon som varit en lovande konstnär med karriär i London, men nu återvänt till Danmark för att bo på vischan tillsammans med sin syster Lea och jobba i köket på ett dagcenter för dementa brukare. En del av kollegerna är okej, en del av dem tröttsamma – som på vilken arbetsplats som helst, med andra ord.
Det är en stillsam meditativ roman som länge håller det oklart vad det är för trauma som Laura bearbetar. Hon försöker etablera kontakt med några av människorna i hennes närhet, som kollegan Ingeborg, poeten Thilde och blir allt närmare bekant med läraren Jonatan. Men Laura är ensam långt in i själen, och de stämningar Norrie hanterar är tidlösa i så måtto att man får intryck att den här romanen kunde ha skrivits för drygt hundra år sedan av författare som Herman Bang eller Hjalmar Söderberg.
Eller säg så här: den här romanen har en klar Phoebe Bridgers-vibe, det vill säga lågmält melankolisk och samtidigt med en underliggande intensitet som gestaltas i en väntan på något som aldrig infinner sig. Därför blir berättelsen beroende av de stämningar den bygger upp, och lyckligtvis är dessa stämningar skickligt infångade. Genom romanen är Laura ovillig att prata om sig själv, och bygger med hjälp av vita lögner upp ett liv där ett sådant inte finns, för att passa in och inte oroa sin omvärld.
I London hade hon en nära kontakt med en manlig konstnär, Sebastian, men denna har raskt avbrutits. I ångestförbyggande syfte tittar hon på gamla avsnitt av The Office, men väljer av oklar handling den svagare amerikanska versionen. Eller så är det just det sekundära hon vill åt när hon ska lindra sina plågor. Då fungerar nog den mer harmlösa versionen bättre.
Romanens titel har en viss anknytning till den konst Laura skapade i London, men när hon är i Danmark står kreativiteten på paus – liksom själva livet. Det hon hamnat i ska kanske kallas depression – fast, å andra sidan, måste vi diagnostisera allt? Ottessa Moshfegs briljanta roman Ett år av vila och avkoppling gick liknande ärenden, men lite längre in i letargin. Ändå tvekar jag inför att kalla det depression: är inte en liknande reaktion – att ta paus från samtidens hets och statusjakt och konkurrens och prestationskrav – sundare än att i avsaknad av reflektion bara fortsätta producera och bidra till stressen?
Långsamt framträder bilden av Laura som mindre av en sorglig figur och mer av en hjälte i det fördolda. På samma sätt som Bangs och Söderbergs romankaraktärer fick utså klander för att de var så riktningslösa och likgiltiga har Norrie uppfunnit en förebild: när resten av världen springer efter samma boll finns det behov av sådana som tar ett steg tillbaka och betraktar världen i stället för att skapa den. Därför är det ingen tillfällighet att Laura är konstnär, syns det mig: det blir nödvändigt för den form av kritik som romanen uppför, en kritik mot ett rådande levnadssätt.
Laura är en ovanlig romanfigur också genom att vara vanlig och prosaisk, och blir inte så klyschigt gestaltad som speciellt kvinnliga konstnärer gärna blir i fiktionen, till exempel i filmer: ”Som regel iklædt store plettede skjorter, nattemalende med maniske strøg, og selvom de tilsyneladende aldrig forlader deres atelier alligevel i besiddelse af en spændende vennekreds med hvem, de i scener fører rødvinsfilosofiske samtaler, og hvis de bliver skøre, er det alltid på en larmende, sensuel måde; ingen ucharmerende deprimerede, ingen kedsommelige sammenbrud.”
Utöver att ge ett autentiskt porträtt av en levande människa i Laura har Norrie också skrivit en stark arbetsplatsskildring, där omsorg och effektivitet går hand i hand. Det är de små men viktiga gärningarna som blir viktiga. Även om Laura bryter mot den förväntade bilden av en konstnär har hon konstnärens blick på världen. Hon jämför sig med Cirkeline, en känd dansk barnfigur som bodde i en tändsticksask.
Mot slutet av romanen blir månaderna allt kortare, utan att vi egentligen får raka besked kring Laura, hennes förehavanden och hennes framtid. Det ligger något symboliskt i årscykeln, och det är en sympatisk tanke. Någon gång i våra liv borde vi nog göra som hon gör: ägna oss åt något annat i ett år, för att ta reda på saker om en själv. Om dessa saker sedan blir konstruktiva eller ens möjliga att uppfatta kanske inte ens är det viktiga, utan att vi bara gör det är tillräckligt nödvändigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar