En bok för ingen. Brev från en underpresterande övermänniska, Isabella Nilsson, Ellerströms

Det här är en radikal omtolkning. Isabella Nilsson, känd nonsenspoet och briljant översättare, griper tag i Friedrich Nietzsches bästa bok Den glada vetenskapen. En bok för ingen består av de 275 överskrifterna i Nietzsches bok, från Carl-Henning Wijkmarks översättning 1987, och med Nilssons egenhändigt inhamrade kommentarer blir den nästan på pricken lika lång som originalet – fast ett helt självständigt och självvådligt verk. (Hon avstår dock från originalets fjärde bok.)

 

Ursprunget är en depression, där Nilsson umgås med sina hjärnspöken. För att mota bort dem duger bara läsning och skrivande – vetenskapens bud SSRI har inte lyckats kommunicera med spöken. Med sina senare böcker håller Nilsson på att översätta, bearbeta och omforma litteraturen. Förra månaden utkom hennes radikala tolkningar av Dorothy Parkers dikter, och tillsammans med Jonas Ellerström skrev hon ifjol en encyklopedi över Alice i Underlandet.

 

I förlängningen är det inte endast litteraturen som omformas, utan också världen, tillvaron, verkligheten. Det är en god idé som gränsar till det dumdristiga och högmodiga. Det är klokt och sansat skrivet, men här utmanas också den egna tryggheten. Vad det är för slags bok blir – liksom i Nietzsches fall – inte helt lätt att svara på. En aforismsamling, ja. En essäbok, ja. En poetik, ja. En självbiografi, ja. Sist men inte minst är det också filosofi. Men främst av allt en genreöverskridande bok som visar att fantasi och skönhet är vad som gör livet uthärdligare, att likt Oscar Wilde hellre satsa på skönhet än på godhet. Och här visas också konstens nytta och funktion för oss som individer men också på samhällelig nivå. 

 

Nilsson går i dialog med sina hjärnspöken, med Nietzsche, men också med ett stort antal andra författare, i form av citat som kommenteras och skapar ett lapptäcke av litteraturens bemärkta och obemärkta namn. Hon skapar en egen kanon, en lista från A till W, där vi tydligt påminns att god smak är något som bara tillkommer den som gör ansträngningen att sålla bort det oväsentliga. En god smak ska också vara personlig. Bland de namn hon oftast återkommer till hör Mare Kandre, Tove Jansson, Fernando Pessoa, Bruno Schulz, Samuel Beckett, Vilhelm Ekelund. Sa jag att hon har god smak?

 

I min tidigare uppräkning vad det är för slags bok glömde jag litteraturkritiken, för Nilsson gör ibland okonventionella analyser av det hon läser. Så upprätthålls en balans mellan det lästa och det levda, i skevt sanningssägande. Myter demonteras, fördomar avvecklas, stereotyper skrotas. Därmed blir boken en egensinnig (egenspinnig?) övning i ödmjukhet. Det är ett tänkande bortom det mänskliga, ett entusiastiskt skrivande som släpper på bromsen, eller glömmer att det finns sådant som bromsar. Jag erinrar mig en kort maxim av William Blake: ”Damn braces; bless relaxes” Jag antar att Nilsson gärna skulle skriva under på det.

 

På tal om Nietzsche finns en brasklapp infogad där vi varnas för de gymnasiekillar som umgås med ”Nietzsche”. Min gissning är att dessa snubbar blivit fler efter att Jordan B. Peterson äntrat scenen. Nilssons förslag är att dessa apologeter hellre borde läsa Nietzsche, det vill säga han utan citattecken.

 

Som bekant yttrade Nietzsche en gång att han filosoferade med hammaren. Nilsson byter ut hans grovt tillhuggna verktyg för en mer finmekaniskt tillverkad skruvmejsel. Det är skrivet med absolut gehör, stilistiskt så vasst att den där skruvmejseln ibland förvandlas till en skalpell. Lyhört skrivs sentenserna fram med en osviklig känsla för ords valörer, klang och nyanser, i en musikalisk stil. Det är en ljuvlig bok, men inte för att den smeker medhårs. Sanningen har vassa kanter.  

 

För att ta ett exempel på hård sanning. Som en av refrängerna lyder ”På mänsklighetens tid …” En ABC-lista, där uppslagsordet ”barn” förklaras så här: ”Fakta om barn var att de tillverkade en stor del av mänsklighetens leksaker. Detta kallades barnarbete om det skedde på en fabrik och Walldorfpedagogik om det skedde på en lågstadieskola.” Är det här excentriskt? Nja, det är väl snarare så att det är sanningen som ser ut så här: bitsk, ironisk, men också ibland underbar. Många när en obesvarad kärlek till aforismen, men Nilsson hittar förbluffande ofta fram till oväntade twister.

 

Det är också en självbiografi där Nilsson skriver öppet om ätstörningar och självsvält, och kopplar det till sitt arbete som författare. Inte mycket till hjälp har erbjudits av terapin och psykoanalysen. Varför samhällets stödfunktioner fallerar kan förklaras av dess instrumentella syn på människan, föreslår Nilsson:

 

Att som nödställd be om hjälp av psykiatrin är som att släppa in en rörmokare i tron att denne ska laga en läcka – och sedan maktlöst tvingas bevittna hur rörmokaren istället börjar möblera om hela lägenheten, kör halva ditt bohag till tippen och dekorerar alla rum med de senaste detaljerna inom kognitiv beteendeindustri. […] Efter att ha fått mitt inre totalrenoverat till IKEA-anonym oigenkännlighet ett par gånger har jag blivit alltmer obenägen att släppa in någon alls i min privata sfär, inte ens när nöden kräver.”  

 

Nyligen utkom på engelska Clarice Lispectors samlade krönikor, varav ett urval tidigare kunnat läsas. Den här boken av Nilsson bygger en brygga mellan Nietzsche och Lispector, och kombinerar det drag av arrogans som vidlåder dessa föregångare. Fast arrogans är bara halva sanningen, för hos dessa snillen – om varje århundrade bara ges ett enda snille är jag beredd att viga 1800-talets plats åt Nietzsche och 1900-talets åt Lispector – har blygsamheten ensamrätt på sista ordet. Med andra ord är Nilsson också både arrogant och blygsam, och sådant krävs för att ge boken balansen mellan det vilda och det städade, mellan kaoset och ordningen. För det är otidsenligt, det är krängande, det är överlastat.

 

Varje ny bok av Isabella Nilsson gör mig allt mer övertygad om hennes unika position, att hon har hittat en helt egen vrå i samtidslitteraturen. Jag bryr mig inte ett skvatt om vad denna plats ska kallas – häpnadens glänta? – men vet bara att jag har svårt att komma på ett bättre ställe att befinna mig i, för det här är häpnadsväckande bra. Om verkligheten i år har gjort sitt bästa för att försvåra tillvaron – krig och SD i maktposition – kan litteraturen komma till tals med våra hjärnspöken, och där fungerar En bok för ingen bättre än något annat jag kan komma på.