Senare års största läsupplevelse på engelska är onekligen Lucy Ellmanns mastiga roman Ducks, Newburyport, som jag läste sommaren 2019. En hemmafrus monolog över 1000 sidor, formulerad som en enda lång mening i en medvetandeström som utklassade James Joyces försök i gebitet. Nu har denna experimentella koloss också kommit på svenska som Ankor, Newburyport, och jag tillbringade dagar och veckor i somras med att återbesöka detta mästerverk och denna kvinna som nog blivit den romankaraktär jag känner bättre än någon annan.
Eva Åsefeldts översättning är på många plan finurlig och fyndig, och det krävs, då språket är en så bärande komponent i detta romanbygge. Den namnlösa kvinnan funderar med hjälp av ords associationer, gör utvikningar med hjälp av ordvitsar, och sådant är svårt att överföra helt skalenligt. Det är en utmaning att översätta en roman som är så stilistiskt stark, och jag imponeras av hur Åsefeldt behåller illusionen av att vi följer ett genuint medvetande, att det inte blir onödiga störningar och irritationsmoment.
Kvinnan bor i Newcomerstown, Ohio, är gift med Leo, som hon älskar innerligt, och har ”två katter, fyra ungar och ett oräkneligt antal höns”. Tankarna kretsar kring de pinsamheter som våra liv så ofta består av, saker vi hänger upp oss på, som nöter på oss och tär på vår själ. Det är högt och lågt, modernt och tidlöst, dråpligt och näpet, löjligt och storslaget, så som livet är: en växling mellan oro och tillförsikt. Glädjeämnen är små, avunden ibland obegränsad, ibland hanterbar. Hon är rolig: ”det faktum att män på något sätt kommer undan med ATOMBOMBER, men själv kan man inte misslyckas i köket en enda liten gång eller två”.
Hon bakar sina pajer, tänker på sin familj, på sin första make, på sin döda mamma, på sin egen cancersjukdom som hon överlevt, hon lyssnar på radion, tänker på världens tillstånd, på gamla Hollywoodfilmer, på kändisar, på djuren, hon följer nyhetsförmedlingen, är frustrerad och maktlös inför en viss typ av samhällsutveckling. När en låter tankarna löpa blir det lätt så att dessa tankar berör språkfrågor – kvinnan är intelligent men samtidigt blygsam, oroas över barnen mest, i synnerhet en av sönerna som i nioårsåldern börjat googla bröst (”faktaporr”, kallar maken det), och tonårsdottern som slutat prata med henne.
Ja, hon tänker på sina barn, och det gör även den puma som vi också följer. Inskjutet i kvinnans enda långa mening finns en mer konventionellt skriven berättelse om en ensam puma som rör sig i cirklar kring trakten, en honpuma som också har ungar, vars medvetande och tankar skildras ingående men med yttre distans, och som visar paralleller och skillnader mellan djur och människa. Dessa partier bildar andningspauser i kvinnans monolog, men ger också perspektiv, erbjuder infallsvinklar:
Alla de egenskaper vi söker efter hos poeten hade pumahonan redan: varje muskel i hennes kropp spändes i noggranna, lätta steg, varje sinnesintryck var ett förebud om vind och månsken och andra levande varelse, rivaler och villebråd.
I romanen finns också partier som berör Ohios lokalhistoria, något kvinnan känner till väl eftersom hon en kort tid undervisade i detta ämne. Men nu är hon som sagt hemmafru och pajbakare, säljer några pajer för att dryga ut hushållskassan, när makens lärarlön inte räcker till.
Som återkommande refräng fungerar frasen ”Det faktum att …”, som knyter ihop tankarna och ger läsningen viss stadga och struktur. För egentligen är det en roman som väcker frågan: hur ska man ens läsa det här? Jag rekommenderar nog hellre än den så ofta föreslagna ”läs långsamt” ett ”läs under en lång tid” – det vill säga, att här kan du gå in i och ut ur denna monolog lite som du vill, att texten tjänar på att vara hos dig under en längre tidsperiod, som inte nödvändigtvis betyder att du ska bromsa läshastigheten. Oroa dig inte; det här är en bok som räcker länge hur du än gör. Det finns mycket att säga om en så här lång bok, men jag försöker fatta mig (någorlunda) kort.
Det skulle nog gå att bedriva omfattande undersökningar av hur översättningen skiljer sig från originalet, så som den måste göra för att det ska bli en levande text, när så mycket är beroende av samhörighet mer på helhetsnivå än detaljnivå. Många kompromisser och nödlösningar måste till, och så här kan det då se ut när man jämför ett kortare parti:
Leo säger att sittande presidenter nästan alltid blir omvalda, det faktum att presidenten har precedens, ambivalens, apelsinjuice, jos, O.J. Simpson, Gnadenhutten, det faktum att två av hövdingarna vid Sand Creek sprang fram med vita flaggor men det hjälpte inte, det faktum att de dödades omedelbart, civila, civiliserad, civilisation
Samma stycke på engelska:
but Leo says most sitting presidents get re-elected, the act that the presidents abide, preside, OJ, O.J. Simpson, Gnadenhutten, the fact that two chiefs at Sand Creek ran forward with white flags, but it didn't help, the fact that they were killed instantly, civilians, civility, manners
Det här är en roman om livet, en roman som gör slut på alla andra romaner, en roman som slukar litteraturen (och vill du ha en nål till denna höstack: leta upp citatet från Thomas Hardys roman Jude Fawley!). Ja, det är en roman som får en att vilja utbrista: ”Romanen är död – länge leve romanen!” Som appendix föreslår jag den essäsamling Ellmann publicerat, Things Are Against Us, som jag också läste i somras, där flera av romanens teman behandlas: Trump, utseendefixeringen, feminismen, polisbrutaliteten, vapenlagarna, böckerna om Lilla huset på prärien.
Kvinnans monolog utgör en inre encyklopedi, så som våra hjärnor kanske fungerar, lite slumpmässigt så där, att vi minns saker lite hipp som happ, och att vi ibland likt kvinnan tvingas göra halt inför sådant vi ändå tyckt oss ha bra koll på, för vad hette egentligen den där birollsskådespelaren som vi såg i vår ungdom och som förekom i så många tv-serier vi följde? Och vad tycker vi egentligen om, hm, han den där politikern som vi stör oss på, vars namn jag säkert kommer på om jag bara slutar tänka på honom?
Ankor, Newburyport är en begivenhet, ett stort romanprojekt som både summerar en tidsanda och pekar ut nya utvägar för en inskränkt berättarform. Har det här gjorts lika omfattande och ambitiöst? Mig veterligt icke. Det är ett modernistiskt paradnummer, som jag både vill anbefalla till läsning och samtidigt utfärda en varning. Är du, som läst så här långt, verkligen redo att bjuda in denna besatthet? Är du kapabel? Är du villig att bli uppslukad?
Då har du här en människa i helfigur, en människa som både är du själv och en främmande, en människa som visar vad litteraturen förmår: både skapa inlevelse med ett människoöde som är likt och olikt och förmedla nya kunskaper och oanade insikter. Frågan jag helst vill ställa lyder: kan du verkligen undvara att unna dig en sådan gåva, en sådan ynnest?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar