Som Marcia Sá Cavalcante Schuback visar i sin text härstammar apokalypsen från grekiskans ord för uppenbarelse. Så är också Bibelns uppenbarelse en undergångsskildring, och flera av texterna berör apokalypsen utifrån bibliska och religiösa motiv. Hans-Roland Johnsson berättar om en tidig postapokalyptisk roman, tillkommen drygt tjugo år innan Mary Shelleys mer kända The Last Man, Jean-Baptiste Cousin de Grainvilles Le Dernier Homme. Eventuellt hade hon läst den i en piratöversättning som tillkommit i början av 1800-talet.
Som en källtext används en kortare text av Kant, och den är både uppgiven och uppsluppen. Redan 1794 verkar han ha tröttnat på trenden med postapokalyps, så den som i våra dagar tycker att folk har för stor aptit på undergångsfiktion kan nog hämta inspiration här. Till numret har Jesper Waldersten målat 32 lugubert mörka porträtt av apokalypsen, en bildsättning som förstärker innehållet i texterna. Är vi mitt inne i en apokalyps? Världen går under varje dag. Fiktion och verklighet kommer tids nog att slå sig samman.
I nya numret av Kritiker (No. 61-62) är språket i fokus – eller snarare språken. Man jobbar skandinaviskt med svenska, danska, norska, för att belysa olika perspektiv, olika erfarenheter. Språk är också lek – och kropp. Därför kan språk vara sexigt, just när texten åstadkommer denna dynamiska förflyttning från statiskt innehåll till levande materia. Kort sagt: när rörelsen utförs från redovisning till gest. Så kan det se ut hos den egensinniga flerspråkiga poeten Cia Rinne, som är en av flera fantasifulla bidragsgivare.
Tre skandinaviska poeter från vardera land har fått i uppdrag att skriva dikt utifrån tydliga instruktioner, i en serie som kallas ”nOrd”, där bland annat ordet ”nord” ska ingå. Morten Søndergaard – vars märkliga låddikt Ordapoteket nyligen översatts till svenska – är fyndigast på danska i en utredning av bland annat Gertrude Steins ”rose is a rose is a rose”. Olivia Bergdahl gör skandinavisk samba på svenska, och Øyvind Rimbereid gör radioprogram på norska.
Det finns också ett hyperintressant samtal mellan Filippa Kindblom och Rita Kristola Wiklund, som nu är i färd med att översätta Valieria Luisellis essäer. De stöter på patrull med ordet ”alien”: hur ska det överföras till svenska så att kontexten blir lika skarp som i originalet? Deras samtal ger en fin inblick i översättandets omöjliga konst, och bådar gott inför boken som är utlovad till våren (Luisellis romaner hör till det bästa jag läst de senaste tio åren).
Även norska Vagant är trespråkigt skandinaviskt, och deras senaste nummer (1/2021) har i sin dossier ”kunstig intelligens – monopoliseringen av internett”, med flera intressanta exposéer över den nya människan (bra bredvidläsning när man är i Stockholm och besöker Tekniska museets pågående utställning ”Hyper Human”). Omslaget har en orange figur som befinner sig i descension, greppande eldslågor. Den postmoderne Prometheus, kan tänkas.
Den amerikanske digitalfilosofen och –profeten Kevin Kelly talar i en intervju om bitcoin och Facebook, om ickebinära sanningsbegrepp och superintelligenser, men är måhända en aning för optimistisk när han avfärdar vissa farhågor med att ny teknologi alltid genererar nya lösningar. Där låter han ju lika inbilsk som alla kapitalister som ägnar sig åt greenwashing som standardutförande för att lösa miljökrisen.
Joni Hyvönen skriver som vanligt skarpt om internets roll i självbespeglingen och den nostalgi som internet förärat 80-talet, och att dess bakgrund ligger i en minnesförlust. Men nostalgin är till sin natur falsk, en fiktion, och 80-talet lämpar sig för denna behandling, och görs till bärare av det konstlade – det finns mycket att säga om denna återkomsts natur, om man vänder sig till Nietzsches begrepp återkomst och Baudrillards begrepp hyperverklighet.
Den ständigt närvarande Cia Rinne är förresten med även i Vagant-numret, med en bildsatt ekfras av ett foto av Bruno Munari, och i den allt mer utökade recensionsdelen hittar jag Johannes Grytnes recension av norska utgåvan av Karoline Brændjords sensationella diktsamling Jag vill vakna till världen som ju kom på svenska tidigare i höstas och passerat obemärkt på svenska tidningssidor (undantag: bernur). Och Mats O. Svensson nyanserar Johan Jönsons senaste klump ProponeisiS, och föreslår att det sabotage som hans skrivande utgjort gjort plats för en död, och att det kan vara hans sista bok.
Undergång, framtid, och så lite språk inklämt däremellan. Låter det inte tillräckligt lockande som läsning under den stundande julledigheten? Då är det synd om dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar