Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

14 sep. 2021

Beautiful World, Where Are You, Sally Rooney, Faber & Faber

Inom popvärlden talar man om ”den svåra tredje skivan”, för artister som fått ett genombrott och ska förvalta det. Irländska författaren Sally Rooney har fått ett osedvanligt genombrott efter sina två första romaner, och man kan befara en viss vånda inför den svåra tredje romanen. Till på köpet har hon fått ett besvärligt kändisskap på halsen, något som är en given effekt av vår tids fixering vid författaren på bekostnad av verket.

 

Kaxigt eller bara dumdristigt nog tar hon tjuren vid hornen och adresserar själva problemet, genom att låta en känd författare vara fokus för berättelsen i sin nya roman Beautiful World, Where Are You. Titeln har hon delvis lånat från Schillers dikt ”Die Götter Griechenlandes”: ”Schöne Welt, wo bist du?”, och delvis från en litteraturfestival i Liverpool med samma namn från 2018.

 


Alice är ung författare med två framgångsrika böcker bakom sig, där en av dem blivit filmatiserad (likt Normal People, med andra ord). Hon är miljonär, men har också genomlidit ett nervöst sammanbrott och tillbringat tid på psyket. Nu träffar hon på tinder en jämnårig kille, Felix, som jobbar på varuhus med att packa varor. Hon åker till Rom för att göra framträdanden, han följer med som sällskap. Parallellt berättas historien om väninnan Eileen, som arbetar på en litteraturtidskrift, och den gemensamma vännen Simon, som har en något oklar funktion i vänsterpartiets inre krets.

 

Man kan föreställa sig angelägnare problem än att våndas inför kändisskapets avigsidor när världen håller på att gå åt pipsvängen. Ja, och det är förstås Alice – liksom andra neurotiska, deprimerade och ångestdrabbade människor – medveten om, och därför gör Rooney det till romanens bärande tema, där oron för det egna lidandet samverkar med oron för planetens framtid.

 

Läsare av Rooneys tidigare romaner kommer att känna igen sig i den här romanens intrig, som kretsar kring samtal mellan vänner. Kort sagt: de fyra är roliga, intelligenta, sexiga, coola. Men också lätt störda på olika sätt, med sina egna neuroser. Det är vännerna Alice och Eileen som turas om att vara i centrum för vartannat kapitel, med ett stort antal e-mail som de skriver till varandra interfolierade – e-mail som tillåter dem att utveckla sina tankar kring romankonsten, kring skönhet, kring vänskap, kring kärlek, kring religion, kring världens dystra framtid.

 

Och Rooney fortsätter att göra det hon gör bäst, och som hon gör bättre än någon annan, det vill säga att skriva om vänskap som övergår i kärlek som övergår i sex, om än inte alltid i den ordningsföljden. Dessutom: att vara bi är mer norm än att vara hetero. Dialogen är full av undertext, av obekväma situationer, av gränserna mellan kiv och gnabb, mellan gräl och bråk, mellan tolerans och förakt. Liksom tidigare gör hon glasklara klassanalyser, och tillämpar en uttalad marxistisk analys på de orättvisa villkoren. Felix får lära Alice hur det är att ha ett jobb som man hatar på riktigt, och hur lätt det är att bortse från de egna privilegierna. Till det mest fascinerande med romanen är hur vi tillåts följa den utveckling som sker, hur kärlek är det enda som kan rädda oss från att förintas av självförakt eller bara förakt mot andra.

 

Rooney lyckas också göra karaktärerna en smula odrägliga, samtidigt som hon gör dem så charmiga att det är svårt att inte dras med i deras problem, att aktivera sin mest empatiska läsning. Hon skriver en fläckfri prosa som antagligen irriterar en del viktigpettrar till läsare, som gärna vill ha sin prosa serverad på ett mer kantstött sätt. Omslagets illustration med pusselbitar är olyckligt valt, då det hör till de tråkigaste sysselsättningarna att lägga pussel, medan det hör till höjden av fröjd att läsa Sally Rooney. Men för all del: på bitarna kan man ana våra fyra protagonister, skickligt infångade av kinesiska konstnären Manshen Lo, känd för sin naivistisk serietidningsestetik.

 

Men att kräva en vårdslösare stil är något som bara vårdslösa läsare gör. Här kan man se hur nära Rooney lägger sig en tidigare romanförfattare som Henry James, som ett flertal gånger nämns i de diskussioner om romankonsten som Alice och Eilieen har. James kallades ”The Master”, och var också känd för sina pedantiskt utformade meningar. På ett ytligt plan är Rooney motsatsen, med sin luftigt följsamma stil, en kontrast till James legendariskt snåriga meningsbyggnad där lager efter lager av det dunkelt tänkta yttrades, till många läsares förtret på ett kvarblivet dunkelt stadium.

 

Men båda sysslar med de mellanmänskliga relationerna, och båda är suveräna iakttagare och lyssnare, och avslöjar successivt våra mänskliga drag så att vi känner igen dem i besvärande belysning. Båda avkodar de sexuella laddningarna som åstadkoms i mötena mellan människor, men skillnaden är att James trasslade in sina begär i luddig symbolik, medan Rooney är nästan besvärande explicit i sina sexskildringar. Hon är också nästan orimligt realistisk, när hon dels arbetar så hårt med att visa hur viktigt samtycke är, och dels när Simon onanerar och torkar av sig först med en näsduk och sedan en till.

 

Det finns så mycket att berömma avseende Rooneys stil, där hon håller på att bygga ett ojämförligt författarskap i samtiden. Alla reservationer åsido: vem skriver ens så här rolig, angelägen och aktuell prosa just nu? Knepet med e-mailkonversationen ger ytterligare relief åt karaktärerna och friktionen mellan dem (notera till exempel den passiva aggressiviteten som främst Eileen uppvisar). Men också hur telefonerna används, i synnerhet chattfunktionen, där Eileen och Alice konsekvent skriver med versaler och kan reta den några år äldre Simon för att han är en boomer som inte lärt sig den inställningen. Men det är inget utanpåverk, utan ett nödvändigt hjälpmedel för att driva romanens tematik kring kommunikation framåt.   

 

Alice är slagfärdig och brutal, som när hon skriver så här till Eileen: ”honestly, I think if every man who had ever behaved somewhat poorly in a sexual context dropped dead tomorrow, there would be like eleven men left alive.” Genom hela romanförloppet löper hennes sorg, illa maskerad som en viss form av beteende som gör att andra skyr henne. Kändisskapet är ett problem, och väcker så motstridiga känslor – avund, beundran, åtrå, avsky. Det alstrar också både överskattning och underskattning av den kända. Denna hennes sorg gestaltas också av Eileens underlägsenhetskomplex, av Felix outtalade vilsenhet i tillvaron, och av Simons fåfänga sökande efter trygg kärlek. Så blir de två männen inte heller bara bifigurer, utan deras respektive kamp ges också befogat utrymme, till exempel Simons enkla gudstro som har ett och annat att lära de andra karaktärerna vad gäller inte bara förlåtelse utan också tacksamhet.

 

Det här är en roman som för samman världens oro med individens oro, och skapar flera berättelsetrådar att följa. Liksom i tv-serier? Tja, på sätt och vis. Det är kanske övertydligt när hon några gånger korsklipper scener där Alice sysslar med sitt intellektuella arbete samtidigt som Felix jobbar med sitt fysiska arbete med att lasta varor i affären, men man förlåter det eftersom det är så skickligt förmedlat.   

 

Men det blir också en del av den marxistiska tolkningen, där både Alice och Felix blir reducerade till en egendom, det vill säga att båda utnyttjas, fast på helt olika grunder och på helt olika marknader. Att Rooneys porträtt av det omaka paret Alice och Felix landar nu mitt i debatten som initierades av Svenska Dagbladets artikel om hur högutbildade kvinnor kommer att få svårt att hitta män med lika hög utbildning är bara en tillfällighet. Men likväl: Felix är ingen läsare, och har inget intresse av Alice i egenskapen av författare.  

 

Men det har förstås vi, och det är inte utan att jag drar efter andan när Alice i ett av sina mail antar att hon skrivit sin sista roman – ett uttalande som blir en ironisk metakommentar, då vi trots allt här har en ny roman av författaren bakom karaktären. Men är då denna roman autofiktion? Ja, fast inte helt renodlat: självklart är Rooney medveten om att läsare i porträttet av Alice kommer att se hennes egna drag, men jag väljer att se det som att hon låter sin karaktär gå under för att själv triumfera. Med detta drag har hon skapat en sällsynt triumf, en roman som faktiskt överträffar både Samtal med vänner och Normala människor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar